Vilken galen vecka det varit, vi har läst om svenskt rekord på 10 000m, på 3 000m och det slutar inte där. I Spring #1 2016 tog vi pulsen på Maria Jansson, Europas bästa 24 timmars löpare. I veckan Sprang Maria över 24 mil på 24 timmar vid en tävling i Schweiz och satte både Sverige och norden bästa. Ingen tjej har tidigare klarat den magiska gränsen, 24 mil på 24 timmar.
Maria var dessutom totaltvåa i loppet, bara 400 meter efter segraren i herrklassen, en galen prestation. Vi på Springlfa lyfter på hatten för en otrolig prestation och ger er här större delen av Per Ohlssons artikeln från Spring #1 2016.
Om ultralöparen Rune Larsson har skrivits och sagts en del. Och Rune är rätt bra på att prata själv.
En kväll i Halmstad tog Maria Jansson och kompisen Paula Banck sig i kragen. Lite halvt motvilligt lämnade de förläggningen på militärhögskolan. De hade nämligen hört talas om en föreläsning.
– Det var i en lokal på andra sidan Galgberget några kilometer bort, och efter tjänsten fanns det annat som lockade. Typ att bara ta det lugnt. Men hur det var så gav vi oss i väg. Rune Larsson snackade om att nå sina mål och berättade om tidslopp. Vi tyckte det lät spännande och bestämde oss för att testa, säger Maria.
Bara några månader senare ställde hon och Paula upp i ett sextimmarslopp i Skövde.
– Jag hade gjort några maror tidigare och min målsättning var klar. Allt längre än en maratondistans, och jag skulle vara nöjd. Det var en ganska speciell känsla när jag passerat den magiska gränsen på 42 195 meter, för då var varje steg jag tog just i den stunden ett steg längre än jag någonsin sprungit tidigare.
Året därpå var det dags för debut i ett 24-timmarslopp.
– Det var i Hallsberg 2009 och det var det värsta jag dittills gjort. Ett dygn är fortfarande svårt att greppa. Efter 10–15 timmar börjar det hända saker. Magen kanske krånglar, du kan få skoskav, ingenting är självklart. Det är då, när det börjar bli riktigt jävligt, som jag är mitt bästa jag.
Mellan hopp och förtvivlan
Med andra ord – det är ett rent helvete där agnarna sållas från vetet. Maria Jansson har lärt sig att älska det. Det låter motsägelsefullt och när hon bedyrar sin kärlek till groteska utmaningar så blir även förklaringarna märkligt motsägelsefulla.
– Det behöver inte vara roligt för att vara roligt.
Hon tar en klunk kaffe. Vi sitter i vardagsrummet i tvåan i Solna, och får oss serverat några scener ur ett plågsamt men tillfredställande idrottsliv.
– Jag har spytt i en plastsäck mitt i natten när jag jagat svenskt rekord. Ja, på något sätt har jag en passion för kampen. När allt klaffar är det fantastiskt och varje gång lär man sig något nytt.
Som vid VM i Turin i våras. Maria sprang metodiskt och plockade placering efter placering på tvåkilometersslingan. I mål var hon bara slagen av amerikanskorna Katalin Nagy och Traci Falbo. Individuellt VM-brons och EM-guld, samt VM-silver respektive EM-guld för det svenska laget.
– Jag var sjukt nöjd med min insats i Italien. Allt gick rätt, jag åt och drack bra och jag höll mig till planen och gick där jag skulle gå. Jag har stort kontrollbehov och jag hade förberett mig perfekt. Det var loppet jag inte skulle ha några ursäkter för, och psyket höll.
Det blev drygt 119 rundor på banan, sammanlagt 238,964 kilometer, Det vill säga nästan en mil i timmen eller sex ordinära maratonlopp i följd på cirka 4.14. Maria var fokuserad och fyllde på med näring och promenerade rutinmässigt en bit i samma uppförsbacke på varje varv. Hon säger att hon bara tänker på sig själv och att hon befinner sig i sin egen glasbubbla under extrema ansträngningar och tuffa mästerskapslopp.
– Det har hänt vid några enstaka tillfällen att jag brutit. En gång när jag var elva år och körde Skinnarloppet på skidor i Malung. Jag fick panik, tappade luften och föll. Sedan har jag klivit av två 24-timmars i förtid. Den ena gången spydde jag så mycket att det till slut kom blod, den andra fick jag kramp i en höft.
Tufft nattjobb
Hon berättar att hon kan sätta väckaruret på ringning och gå upp klockan 02.30. Sedan sticker hon ut i mörkret och springer långt och länge, för att avsluta borta vid Karlberg lagom till det är dags att kliva på jobbet på Militärhögskolan i gryningen.
– Natten är min bästa stund, så är det under dygnsloppen också, säger hon.
Det låter lömskt med de där nattpassen i en tid när rubriker talar om våldsdåd till och med i motionsslingor.
– Visst har det hänt obehagliga saker, men jag håller mig på upplysta gator, springer på asfalt och trottoarer. Förresten visar statistik att våldet faktiskt minskat. Dessutom har jag aldrig musik i öronen så dags och alltid en telefon till hands. Jag känner mig trygg.
Maria Jansson är uppvuxen i Borlänge och testade flera individuella sporter som ung.
– Friidrott, skidor, orientering och till och med skidskytte. Det var en familjegrej att hålla i gång. Mamma sprang Lidingöloppet och andra långlopp. Jag och mina systrar hängde med och ställde upp i barn- och ungdomstävlingarna och pappa var alltid på plats och coachade och servade oss tjejer. När jag var 17 sprang jag mitt första Stockholm Marathon med mamma som största supporter.
Något år senare anmälde hon sig till mönstring. Målsättningen var klar – att göra militär karriär.
– Jag är fruktansvärt tacksam mot Försvarsmakten, och vad jobbet gett mig som individ. Jag ville bli officer. Kanske var det ballhetsfaktorn i grunden – att det var lite häftigt. Hur som helst vill jag jobba med folk och det är en annorlunda värld.
En värld som hon gärna sett att fler fått tillgång till.
– Samtliga över 18 år borde göra värnplikten. Det är min åsikt, säger hon.
Ryggproblem och flytt
Maria fick anställning på stridsvagnskompaniet i Skövde, och fordonstjänst och tungt arbete i garaget lade troligen grunden till diskbråck.
– Jag kände hur det började dra och göra ont när jag var ute och socialsprang i lugn takt med en kompis. Morgonen efter var högerbenet helt bortdomnat och det gjorde sjukt ont i ryggen. Det handlar om lika delar otur och genetiska problem, har jag hört. Innan skadan tänkte jag inte alls på att träna förebyggande. Jag kan fortfarande vara stel i högersidan, men numera kör jag mycket rörlighet, styrka och yoga.
I stället valde hon att flytta till Stockholm och nya uppgifter – först sekreterare åt marininspektören, sedan kvartermästare på Militärhögskolan Karlberg och så småningom lärare i fysiskt stridsvärde.
– Det handlar om att erbjuda de rätta verktygen – kost, sömn, träning och material.
I höstas började hon plugga på GIH. Det är ett eget initiativ men Försvarsmakten står bakom.
– Jag utbildar mig ytterligare i fysiskt stridsvärde och läser tränarprogrammet i två och ett halvt år med inriktning på idrottsvetenskap.
När vi träffar Europas bästa 24-timmarslöpare har hon två ångestuppgifter framför sig. Först Försvarsmaktsmästerskapen i terränglöpning över 4,5 kilometer i Lill-Jansskogen och två dagar senare Stockholms Halvmarathon.
Hon gillar inte riktigt läget. Utmaningarna är långt utanför hennes bekvämlighetszon.
Hon som är van att springa upp mot ett dygn plågar sig igenom båda loppen.
Hon som tycker att det är roligt när det nödvändigtvis inte är roligt, tycker inte det på något sätt är roligt att hetsa runt i Stockholmsterrängen. Uppvärmningen tar längre tid än själva loppet i Lill-Jansskogen, men hon gör sin plikt och kommer tvåa. Halvmaran känns lite bättre. Där springer hon i mål på 1.31.52.
På sin blogg uttrycker hon sedan sin livsfilosofi efter två kortlopp inom tre dagar:
”Dagen efter vaknade jag upp med normalstora fötter, inga skavsår och en relativt pigg kropp. Hmm, man kanske borde fortsätta tävla på de här kortare distanserna. Det tar inte hela helgen och man slipper känna sig bakfull dagen efter. Men efter närmare eftertanke, nääääää. Jag föredrar fortfarande loppen där man springer genom natten, spyr i sopsäckar, ifrågasätter sig själv och världen.”
Kaos i Korea
Tryggare då att åka till Sydkorea och springa ett maraton för Sverige i militära OS, som avgörs var fjärde år. Lång resa, exemplarisk uppladdning och förhoppningar om handfast organisation. Men årets sista, tuffa språngmarsch går inte precis som förväntat.
– Jag trodde det var ett land som garanterade bra arrangemang. Men det var mycket som gick snett runt själva loppet. Vår lagledare lämnade in flaskorna med vätska före loppet – individuell dricka för att passa kropp och magar. De skulle placeras ut var femte kilometer, på bord med ländernas flaggor och tydliga numreringar.
Kontrollfreaket Maria Jansson – hon som vill ha rätt kosttillskott vid rätt tillfälle och alltid har plan B och C tillhands om förstaalternativet havererar – insåg snart att logistiken var katastrof och att inte ens reservplanerna var genomförbara.
– Efter 15 kilometer hittade jag i alla fall min dricka på Sloveniens bord, och efter 40 kilometer såg jag en flaska med mitt startnummer på ett separat bord. Det blev inte idealiskt med energitillskott och jag kände mig rejält trött på slutet. Jag fick till och med kramp i vaderna på upploppet, det händer aldrig annars. När man har erfarenhet av ultralopp vet man att allt kan hända, och på något sätt kunde jag behålla lugnet.
Trots alla missöden slog Maria personligt rekord med sex minuter på maran.
Högre upp på pallen
Sedan sommaren 2014 har hon ultralöparen Andreas Falk som coach. Ett fruktsamt samarbete.
– Han lägger upp träningsprogrammet, som ser olika ut beroende på mina mål, och jag brukar avlägga rapport på söndagarna. Sedan ses vi ibland för att stämma av och snacka skit. Han har tio års längre erfarenhet av det här och det känns skönt. Vi har samma grundinställning, samma sätt att attackera problem och jag litar på honom till hundra procent.
Nästa VM i 24-timmarslöpning arrangeras 2017. Då nöjer sig inte Maria Jansson med bronsplats. Att bli bäst i världen är det som gäller. Men först ser hon fram mot två hyggliga uppvärmningslopp 2016, två transportsträckor mot guldmålet.
– Jag vill springa 100-milesloppet Western States i Kalifornien i juni och har kvalat in på meriter via ett lopp i Österrike, men det gäller att ha tur i lottningen också eftersom antalet platser är begränsade. Sedan är jag lite sugen på Spartathlon, 246 kilometer mellan Aten och Sparta i september. Bara en tredjedel av de startande brukar ta sig i mål och eftersom jag inte gillar värme så kan det bli… hm, häftigt.
