Trosa Stadslopp är en sommarklassiker som måste upplevas. Jag sprang loppet, som hur fint, roligt och peppande det än är, blev en rejäl plåga under andra halvan.

Att lova arrangören att springa loppet som ska bevakas är lätt och något jag gjorde utan större eftertanke. Trosa Stadslopps 8,9 kilometer var uppdraget. Jag sprang där även 2019, men minnet är tydligen kort. Jag mindes den inspirerande starten och alla hejaropen och musiken utmed banan.
Men jag hade glömt den tuffa biten mellan fem och åtta kilometer, där det finns en och annan uppförsbacke. Eftersom jag bor i kuperade Kolmården så borde uppförslöpning vara min grej. Det är det inte. Nerför och plant helt okej, men uppför? Nej, har jag för långa ben, för svag bål, eller bara inte byggd för att klara uppförsbackar på ett bra sätt. Vet ej?
Värme är dessutom något jag har haft svårt för den här sommaren. Ett hyfsat lugnt distanspass klockan 10 på midsommarafton höll på att sluta med ”väggning”. Yrseln var så påtaglig att jag bad en villaägare om vatten med fem kilometer kvar, innan jag fortsatte. Sedan mådde jag illa resten av den midsommaraftonen.

Tillbaka till Trosa och den relativa kvällsvärmen. Första kilometern gick på 3.35. Självklart för snabbt. Ändå susade en löpare från Fredrikshof förbi mig efter 400 meter med ”barnvagn”. Fram tills tre kilometer kunde jag springa, sedan slog tröttheten till. Jag blev väldigt trött och seg i benen. Sista sex kilometerna blev en direkt pina, där jag tvingades kämpa för varje meter.
I efterhand ser jag att jag vid fyra kilometer ledde min gubbklass med 14 sekunder före tvåan.
I mål hade Patrick Pring, Tullinge Friidrott, passerat och är 30 sekunder före mig. Då förstår ni lite hur sliten jag var. Vid fem kilometer hade jag allvarliga funderingar på att bryta loppet. Men hur skulle det se ut, vad skulle jag skriva om här då?
Jag försökte tänka så positivt det gick. När det kändes som att jag kröp uppför de värsta uppförsbackarna var det inte så enkelt.

Inramningen i Trosa Stadslopp är verkligen fantastisk. Det måste vara ett av loppen i Sverige med mest publik utmed banan per löpmeter. Lägg till ett antal musikstationer och en sambaorkester och motionsfesten och peppen är fullständig. När jag närmast vrålade ut mina försök att andas önskade jag att publiken vore färre. Löpning är inte alltid vackert.
Trosa Stadslopp har haft samma bansträckning i 36 år och det finns ingen anledning att ändra, även om jag personligen inte skulle ha något emot färre uppförsbackar under andra halvan.

Med 900 meter kvar skrek en medlöpare: ”Bara 200 meter till, sedan är det 700 meter nerför till målet”. Det är en befriande avslutning och härlig information. Trots att jag är helt slut och märkt av mjölksyra lyckades jag om inte spurta, så i alla fall springa in i mål med tiden 35.36, med ett snitt på 3.59 min/km. Jag blir tvåa i min åldersklass och totalt 74:a. Mest nöjd är jag med att jag inte bröt när det verkligen var som tyngst.
Hur gick det då för löparen med löpvagnen som heter Markus Smed? Jo, han slutade på 44:e plats, nästan tre minuter snabbare än mig.
Kommer jag att stå på startlinjen även 2023 i Trosa Stadslopp? Ja, förmodligen? Kommer jag gå ut för hårt och ångra att jag inte minns den tuffa andra halvan även då. Ja, vad tror ni?