Midnattsloppet i Stockholm var som vanligt ett eldorado av fart, färger och musik. Nästan 35 000 personer var anmälda till de olika loppen, där originalet 10 km förstås lockade flest deltagare.
Eliten jagade på i riktigt bra fart på den ibland knixiga banan, som också har sina rejäla uppförsbackar. Backen upp till Sofia Kyrka är den mest kända, men det finns fler. Uppförsbackarna kompenseras av några lättare kilometrar med härligt flyt. Det gäller framförallt andra kilometern och den avslutande kilometern. Även kilometer sex och sju är relativt lättlöpta, medan kilometer åtta och nio är mer utmanande.
Emil Danielsson, Spårvägens FK, hade en dust med David Nilsson, Högby IF, om segern. Enligt Emils Strava avverkade han sista kilometern i 2.37-fart, fram till seger med imponerande 29.27. David Nilsson klarade också 30-minutersgränsen med god marginal genom att sluta tvåa med 29.42. Trea slutade Hässelby SK:s Yohannes Kiflay med 30.02. 42 män sprang snabbare än 35 minuter.
I damloppet tog Evelina Henriksson, IFK Umeå, en övertygande seger med tiden 34.13. Leonie Balter, FK Studenterna, tog hand om andraplatsen med 34.56 och Emmy Thorén, Hälle IF, blev trea med 35.06. 22 kvinnor sprang snabbare än 40 minuter.
Själv försökte jag klara sub 40, vilket verkar bli svårare ju mer årsringar jag lägger på mig. Uppförsbackarna knäckte mig den här gången och det blev 41.26 i mål och en elfteplats i min gubbklass. Men det var en fantastisk fest och pepp utmed banan, både från de officiella stationerna och de mer spontana vid alla krogar och från den stora publiken som hejade på. Kanske startade jag för hårt med 3.48, 3.40 och 3.55 på de tre första kilometerna. Då var jag i bakhasorna på Isabelle Stenhede, Enhörna IF, hon landade på 39.31. Det säger väl en del om hur man ska lägga upp ett lopp och inte :).
Sammanfattningsvis är Midnattsloppet en motionshappening du inte bör missa.
Totalt ointressant hur en medioker artikelförfattare springer.