9 km avverkade. Jag slår ett öga på klockan, 31:36. 3:23 kvar innan drömgränsen är bortblåst. Svetten rinner ner i ögonen och mjölksyran tar över i vaderna. Jag överväger i två sekunder. Sen välkomnar jag helvetet och ökar.
SM-Milen 2015 var ett bonuslopp i årets tävlingskalender. Jag blev utmanad av ATEA att springa (ATEA är sponsorer för både SM-milen och Helsingborg Marathon) och har svårt att tacka nej till 10 km lopp. Jag sprang SM-milen även förra året men då som farthållare till min syster. När jag och syrran passerade 9km förra året hade hon sagt ”jag måste kräkas!”. Jag hade vänt mig om och svarat ”det kan du göra när vi gått i mål”. I år fick jag smaka på min egen medicin.
Uppladdningen hade gått över förväntan. Jag hade flutit fram på samtliga kvalitetspass de senaste fyra veckorna och levererat på vartenda pass. Senast i onsdags körde jag 2000+2000+1500+1500 med en minuts vila mellan varje intervall på bana. Snittet landade på 3:28/km och det var det slutgiltiga beskedet för min egen del att jag skulle satsa på att spränga drömgränsen och livsmålet under SM-milen. 34:59, sub 35. Jag kände mig redo.
Första kilometern kändes lätt. Planen var att hålla helt jämna kilometrar på 3:29-3:30 och sedan spurta in några sekunder på sista kilometern. Första km gick på 3:29 helt enligt plan. Sen hände något jobbigt. Redan vid 1,2 km höll jag på att hamna helt själv mellan två klungor. En som sprang för fort (snitt ca 3:25/km) och en som sprang för långsamt (ca 3:35/km). Satan!! Det hade varit döden att hamna själv utan draghjälp i detta tempot så här pass tidigt in i loppet. Jag suckade och ökar. Hamnar längst bak i ”lite för snabbt klungan”. Klickar in andra kilometern på 3:25 men efterföljande km dock tillbaka på 3:29 när hybrisen lagt sig hos löparna framför.
Ca 5 km avverkade och nu börjar det bli tungt mentalt. Jäklar… Jag hade hoppats att denna känslan inte skulle infinna sig förrän vid 7 km. Kilometerskyltarna var tyvärr oerhört små och stod på marken vilket innebar att man inte såg alla under loppet. Döden för en som mig som behöver ha koll på exakt tid per kilometer. Jag kände att benen började bli tunga och att tempot med största sannolikhet började glida upp mot 3:32-3:35/km. För vissa kanske några sekunder per kilometer kanske inte låter så mycket men när man springer med sekundprecision mot ett mål så är det VÄLDIGT viktigt att hålla kilometertiderna… Detta var första gången jag gav upp drömmen. I några sekunder. Sen hann jag ifatt klubbkompisen Tobias som dagen till ära var kläd i en grymt snygg Helsingborg Marathon tröja. Energin steg och benen pinnade på igen.
6,5 km avverkade. Jag låg nu någon sekund efter tänkt tid och var riktigt trött. Jag gav än en gång upp drömmen. Men då hände det. Jag fick syn på tränar- och friidrottslegenden och stabil ”runt 35-löpare” Lorenzo Nesi (som för övrigt riktade hård publik kritik via twitter mot Helsingborg Marathon vid lansering). Hållningen förbättrades, andningen balanserades och stegfrekvensen ökade. Jag hade inte på agendan att få gubbstryk idag.
Jag passerar 8 km och ger här upp på riktigt. Mjölksyran är påtaglig i vaderna och andningen börjar tappa greppet. Jag ligger ca 4 sekunder efter tänkt tid och nu är det kört, kroppen säger stopp. Jag ler svagt trots den massiva ansträngningen och känner mig trots allt jäkligt stolt och glad. Det var fan ta mig ett hedersvärt försök. Nu glider jag in och nya tag imorgon! Men…. När jag rundar 90 graders svängen ner mot parken händer det. Nedförsbacke och kontakt med min andra klubbkompis Stagling. Va fan.. Lever drömmen?
Vid 8,6 km springer jag om Stagling. Trots enorm trötthet (grymt lopp med tanke på att han är på väg tillbaka från sjukdom) ger han mig uppmuntrande ord mellan andningarna. Detta ger benen och huvudet en jäkla boost (Tack!) och tempot dras än en gång upp. Nu hör jag speakern…
9 km avverkade. Jag slår ett öga på klockan, 31:36. 3:23 kvar innan drömgränsen var borta. Svetten rinner ner i ögonen och mjölksyran tar över i vaderna. Jag övervägde i två sekunder. Sen välkomnade jag helvetet och ökade.
Mycket tankar hann gå igenom huvudet nästkommande 800m innan sista rycket och upploppet. All träning som lagts ner, tanken av att bränna målet med några sekunder, alla jävla morgnar och luncher man grisat. I regn och snö, själv och med löparkompisar. Det är denna dag allt kokats ner till. Men i alla dessa löpartankar var det framförallt en person som dök upp. Min fantastiska fru. Jag tänkte på hennes insats under vår sons förlossning fyra veckor sedan. Inspiration när man behöver den som mest. Det är fan bara att bita ihop. Ingen återvändo, hela vägen in i kaklet.
Tider. Ibland på gott och ibland på ont. Vissa dagar är dem med dig, andra mot dig. 34:59 blev sluttiden när jag sprang över mållinjen och sista kilometern, till helvetet och tillbaka, klickade in på 3:23. Just denna sista kilometern är som en dimma. Jag minns bara att det lät högt när jag andades och att benen var stumma. Olle Meijer som sprang in på samma tid som mig (född 1998 för övrigt – WOW!) kom fram efteråt och tackade mig. ”För vad?” frågade jag. ”Ja att du peppade så bra sista 600m” svarade han. Jag trodde jag hade drömt detta. Jag hann ifatt just Olle och en löpare till när det var 600m kvar och visste att de var i exakt samma sits som jag, på håret till sub 35. Jag upprepade ett mantra ”Kom igen! Nu kör vi!” vilket jag trodde var i mitt eget huvud. Tydligen hade jag sagt det högt och ofta under sista biten.
I skrivande stund sitter jag i soffan med en kall öl som jag sparat just för detta tillfälle. Idag var ett av mina tuffaste men bäst genomförda lopp. Känslan av att ha klarat ett livsmål är helt fantastiskt. Men det bästa av allt? Jag känner att där finns mer att hämta…
/Simon
