Berget ger och berget tar. Det är inget för den svage, varken fysiskt eller psykiskt. Du måste veta innan varför du är där. Ska du överleva eller ska gå under. Vara … mot Kullamannen eller utmana honom? Ska du.. ”Håll höger!!” Jag hoppar nästan till. Min filosofiska bubbla om Kullamannen sprack och verklighetens hårda hand slog mig rakt i nyllet. ”Vafan kom igen” muttrar jag. Jag springer själv i ett något flackare parti i skogen med en vandrare framför mig. Lönt att skrika så jäkla bestämt när det finns hur mycket plats som helst runtomkring. Jag hör stegen närma sig och vänder mig om. Jag ser genast vem det är och släpper ut en tung suck, till hälften av lättnad och till hälften av .. avsky. Erik. ”Startade inte du 10 min efter mig?” Frågar jag. ”Yes!” Svarar Erik samtidigt som han glider om mig på formtoppade orienterarlätta ben. Jag tittar på klockan och inser att han plockat in dessa 10 min försprång jag hade på 75 min löpning. Han ler och hojtar ”häng på!”. Självgode jäkel. Han vet att jag inte har en chans. Detta kommer jag få höra under en lång tid framöver. Välkommen till Kullen.
Det finns en tävling på året jag inte blir nervös inför. Inte ens en uns startångest eller spänd förväntan innan eller i startfållan. Kullamannen har för mig som asfaltslöpare blivit årets roligaste och tuffaste långpass. Efter två upplagor med 12,4k provade jag förra året ”Dödens zon 22k” och var helt såld på upplevelsen (läs race report från förra året här). Så i år såg jag fram emot en lång och tuff runda på berget. Det fanns bara en faktor som jag inte räknat med. Vädret.
Kenth tittar på mina skor där vi står i startfållan 5 min innan starten ska gå. Han flinar. ”Är det värt ett brutet ben? Lycka till idag!”. Jag tittar ner på mina New Balance RC1400. Racers värdig en sub 35-tid på en flack asfaltsmil. Jag tittar mig omkring och jag överdriver inte nu – av flera hundra löpare i startfållan ser jag EN löpare till i vanliga skor. Resten har trailskor med gummi- eller spikdobbar. Jag känner pulsen ökar. Var det här ett korkat beslut kanske? ”Det har funkat dem andra åren” säger jag till Kenth. Nu skrattar han ännu mer. ”Ja men då har det varit torrt!”. Han lutar sig fram mot mig och säger nu med mer tyngd i rösten och en mer allvarsam blick ”det har ju för fan regnat i flera dagar. Hela banan är som en jävla lerpöl, hur ska du få fäste med dem?”. Jag skrattar nervöst. Men just då sticker någon fram huvudet bredvid mitt ben. Åhh vad skönt tänkte jag, räddad av Micke Engqvist! Trodde jag. Han inspekterar mina byxor. ”Långa tights på tävling? Här ska det gå långsamt!”. De andra skrattar. Skit ska skit ha som man brukar säga.
Tripp, trapp, tripp, trapp. Jag har flyt nerför mot stranden medan jag snackar med Göteborgaren bakom. Jag har legat på bra första partiet av loppet de första fyra kilometerna. Ingen direkt lera eller halka, men detta partiet är förvisso det enklaste på banan. Jag ler för mig själv medan jag skuttar nerför stenar mellan träden. Ser dock att det börjar bli lite lerigare nu. Jag hojtar till Göteborgaren bakom att springa om mig om han tycker att det går för långsamt. Han skriker tillbaka att det går bra och att det är skönt med någon som kan banan framför. Vi kommer ut på stranden och jag meddelar att det nu väntar närmre en kilometer på sten. Han frågar ”vad menar du med sten? En stig?”. Vi kommer ut i det öppna. Han gapar. ”Nope. Jag menar sten”.
Jag halkar på var femte sten och saktar ner farten. Löpare passerar mig på löpande band men det gör mig inget. Jag har bestämt mig för att vara försiktig. Jag ger dem lyckohälsningar medan jag plockar upp actionkameran och filmar lite. Just då vurpar killen framför rätt hårt. Jag frågar om det gick bra och han svarar att det gjorde det. Han saktar ner och jag går om honom. Jag stoppar ner kameran för att kunna stödja med båda armarna när vi kryper fram. Vi rundar krönet och inser att det är en bra bit kvar till Nimis och den massiva klättringen uppför berget. Jag skojar om att det bara är nerför härifrån. Just då halkar vänsterfoten till och tappar greppet. Jag glider framåt och när jag ska parera med vänsterhanden glider denna också inåt. I en bråkdels sekund hinner jag tänka mycket. Jag ser målbilden för Hamburg Marathon 2017 försvinna. Tankarna om en inomhussäsong bleknar och ersätts av bilder med rehab och vattengympa. Varför köpte jag inga trailskor? Farväl löpning! Sen vaknat jag till ur mina tankar och inser att jag ligger raklång med axeln inklämd mellan två stenar. Kroppen känns bra. Stoltheten har dock tagit sig en jäkla törn. En löpare kommer fram. Innan han hinner fråga säger jag ”Tjena här ligger jag! Allt fint!”. Kasar mig upp och fortsätter. Tur inte kameran var igång…
Klättringen uppför berget vid Nimis är magisk. Fruktansvärd men magisk. Mjölksyran sprutar ju längre upp du kommer och du går. Du går mycket. Du går för att det är för brant för att göra något annat. Dessutom orkar du inte ta några rappa steg. Jag stannar mitt i backen och tittar upp. Den. Tar. Aldrig. Slut. Men what goes up must come down som man säger. Tar ett djupt andetag och fortsätter upp.
”Tufft med dem där dojorna idag misstänker jag?”. Fredrik Dupont har sett mig halka runt bland löven på avstånd medan han sakta kommit ikapp. ”Jotack, inte det klokaste valet idag” svarar jag. Fredrik och jag känner egentligen inte varandra men vi har en intressant historia som jag inte vet om Fredrik är medveten om. Jag har dock noterat den. För några år sedan när jag låg runt 38-39min på milen och innan ”det stora klivet” så var där alltid en jäkel som piskade mig på varenda tävling. I flera fall bara placeringen framför mig. I resultatlistorna började jag notera namnet ”Fredrik Dupont”. Vem var denna demonlöpare? Jag kunde efter några tävlingar pussla ihop vem det var efter att ha betraktat hans rygg kilometer efter kilometer. Men sen kom mitt stora ”genombrott” och jag såg inte Fredriks rygg på ett tag. Inte förrän Pålsjöterrängen 2014. Formen var på väg upp igen efter en lång dipp efter en hälseneinflammation (sviterna från Köpenhamn Marathon). Jag öppnade loppet lugnt och ökade efterhand. Vid 7,5k såg jag en bekant rygg. Samlare kraft och pannben och sprang om honom… ”Puma-Fredrik” var bakom mig vid 9k. Så jäkla nöjd. I typ 200 m. Sen halkade jag på väg full fart ner i en skarp kurva vid en ravin. Skrapar upp hela högerbenet och slår i knäet. Fredrik kommer ikapp bakifrån. ”Hur gick det??”. ”BRA!” Skriker jag, kommer upp på benen och spurtar iväg som ett djur för att hinna före i mål. Ohövligt? Kanske. Men sån är jag. Tillbaka till Kullamannen. Fredrik släppte jag förbi direkt, hängde på hans rygg fram till att det började gå nerför och där hade jag inte en chans. Cudos Fredrik Dupont!
Efter många fantastiska kilometer genom skog, längs bergsväggar och nerför leriga stigar var framsida lår mörbultade. Mitt val att inte ta skor med dubbar gjorde att nerförspartierna var smått jävliga. Jag gick en del och stoppade upp mycket nerför där jag åren tidigare när det varit torrt flugit ner. Det var bara att gilla läget. Efter Erik hade passerat mig gjorde jag ett försök till en fartökning. Jag höll rimligt avstånd till hans rygg fram till att vi kom till ett parti som gick nerför mot en grind. Jag sprang något i sidleds för att hålla balansen och plötsligt händer det. Jag börjar glida med ena foten. Sen med den andra. Jag märker att jag är på väg ner i en okontrollerad split. Typ som Van Damme i Volvos reklamfilm ”epic split”. Fast livrädd. Och utan någon flexibilitet. Jag spjärnar emot med lårmusklerna. Bad move. Jag går inte in på detaljer men låt oss säga så här. Jag visste inte att man kunde ”sträcka” den delen av skrevet. Berget ger och berget tar.
Uppe vid fyren känner jag en lättnad. Härifrån är det ca 25-30 min in till mål och jag ser några familjära ansikten. Thomas Månsson med familj hejar på. Jag frågar om Erik såg pigg ut. Thomas svarar att han började se sliten ut. Jag ger ett snäsigt svar ”rätt åt honom”. Och ja, jag ska kandidera till ordförandeposten i De bittra löparnas riksförbund. Uppe vid fyren tar jag en minut och dricker vatten och bjuder på ett snurrhopp som självaste Thomas Brolin hade varit avundsjuk på över kossan vid Oatlys station. Tina bjällrar på mig (en annan lång story men det är min morfar Kajs bjällra som användes!) och jag tar in den majestätiska panoramautsikten över hav, berg och skog. Allt har varit värt det. Allt.
Sista halvtimmen in mot mål är en fröjd. Jag går stora delar nerför och tar följe med en utländsk kille (gissar fransos?). Han tittade på mina skor och insåg varför jag gick nerför. Anledningen varför han gick mycket var enligt honom själv ganska enkel. ”I’m completly dead”. Mitt i vårt garv nerför en gräsplätt händer det igen. Föreställ er en trasdocka som någon håller i ett snöre. Sen klipper du snöret. Ungefär så såg det ut när jag vurpade på lerfläcken. Vi skrattar bägge två efter att ha konstaterat att jag inte skadat mig och jag hälsar honom god tur medan jag sitter och borstar av mig grusen.
Känslan när du ser målet är alltid stort. Men på Kullamannen är det extra stort. Du har varit ute på en färd utan kilometermarkeringar, utan fokus på klocka och utan någon riktig uppfattning av tid och rum. Sen helt plötsligt när du springer runt kanten av berget längs klipporna ser du målgången en kilometer bort. Som en hägring som dyker upp från ingenstans. Jag kommer ut på asfalten och tänker att äntligen kan jag öka upp farten. Jag tar sats… bara för att inse att låren är helt slut. Sen får jag håll. Berget ger och berget tar. Jag går in mot mål men joggar in sista 100 m. Känslan att springa över mållinjen, helt jäkla oslagbar. Jag springer i mål på mitt fjärde Kullamannen, andra gången på Dödens zon 22k. Detta är ett lopp jag älskar, just för att jag för en gångs skull inte tittar på klockan och släpper alla ambitioner på. Det är en upplevelse och ”bana” i världsklass i en inramning som inte går att beskriva. Kullamannen, vi ses garanterat igen!
/ Han utan trailskor
PS. Tiden? En minut snabbare än förra året och i mål på 2:15. Svårt att säga vad jag gjort med ordentliga dojor men det spelar inte så stor roll. Vem bryr sig om tider på berget?
Orginalpostad på www.hanmedskor.se, inlagd på springlfa.se per önskemål.
