Jag tänker inte skylla på någonting. Jag siktade mot nytt ”pers” och sub-37.30 och i bästa fall även under 37 minuter. Det blev inget av det.
De yttre förutsättningarna var närmast perfekta denna härliga löpardag i Valencia. Knappt någon vind, sol och lagom varmt när starten gick vid 09.00. Fantastisk inramning och pepp från publik, band och speakrar under nästan hela loppet. Första kilometern avverkade jag på 3.30, vilket kanske var för snabbt. Men det kändes fint och det hela flöt på bra. 5 km passerade jag på 18.36 och chansen på sub-37.30 var fortfarande god.
Vid 6 km hände något och jag blev aaaasssströöööööööööötttt, både energilös och stel i benen på samma gång. Bara att slita och göra det bästa av situationen. När farten mellan 8 och 9 km landade på min halvmaratonhastighet kändes det förstås skit.
In på det grymma upploppet och jag lyckades ändå avsluta hyfsat vackert. I mål på 37.44. Nio sekunder från ”perset” och min näst snabbaste tid någonsin.
Varför är då känslan att jag gjorde ett dåligt lopp?
För att det finns så mycket mer att ta, det måste det göra.
Valencia Marathon som också inrymde ett 10-kilometerslopp kan jag rekommendera alla dagar i veckan. Ett riktigt proffsigt arrangemang på alla sätt och vis.
Det var inte tre jättenöjda artister som återvände till lägenheten i gamla stan. BG bröt vid 24 kilometer och Grönroos noterade 2.41, vilket verkligen inte är dåligt. Men han ville under 2.40. Precis som i livet i övrigt går det tydligen inte alltid som man vill i löpning, heller.
Nu blir det hem och fortsätta träna. I slutet av januari är det dags för halvmaran i Marrakech. Då jäklar!
