Sommaren 2015 har varit lite som mitt löparjag – segstartad men svårstoppad. Det har varit en augusti man sent kommer att glömma och jag har verkligen inte behövt lida någon brist på soliga löppass i den här sensommarvärmen. Daggdränkta morgonjoggar, ljumma kvällsrundor i skogen och intervaller på stekheta banor.
Jag njuter till max av sommarens sista varma dagar, men måste motvilligt erkänna att jag har svårt att tagga till. Det känns som att jag är fastklistrad i ett berusande njutningstillstånd, där jag varken orkar trycka på eller tänja några gränser. Jag har inte den där extra växeln just nu, allt är bara mellanmjölk och jag är sjukt bekväm. Fångad i min egen comfort zone. Jag är inte sugen på fart, inte sugen på syra, inte sugen på pulstoppar. Jag vill bara skönspringa, fnula på med mina rörlighetsövningar, stretcha toklänge och avrunda med ett svalkande dopp.
Det är ett lite oroväckande tillstånd det här, eftersom höstens tävlingar närmar sig med stormsteg. Men jag tar det faktiskt med ro. Någonstans känner jag att det är det här jag behöver. Ibland måste man unna sig att vara lite bekväm för att få tillbaka suget. Hur resultaten faller ut återstår att se. Jag tänker unna mig några softarpass till, sen går jag all in igen och hoppas på det bästa. Jag ska bara tanka in så mycket sensommarsol att höstbufferten är sprängfylld först. Och den sista värmen ska jag krama ur och lagra långt innanför huden. Jag gör mig mentalt redo – höstsäsongen kan snart komma!
