Jag och Abborrbacken

0
118

aborrbacken

Idag var det jag och Abborrbacken. Och syran. Och endorfinerna. En söndagskombo som sällan gör en besviken. Faktum är att denna branta sträcka på Lidingöloppets sista mil är bland det värsta men samtidigt bästa jag vet. Vi har en hatkärlek till varann vi två. Eftersom jag bor i närheten träffas vi ofta och vi känner varandra väl vid det här laget.

I löparkretsar är jag inte ensam om att ha en stark relation till detta kraftigt lutande parti, Abborrbacken måste vara löparsveriges mest befruktade och omtalade backe alla kategorier. Lång och seg som få, bitvis brant som en vägg, bitvis faktiskt skapligt lättlöpt. Från botten till toppen finns det definitivt flackare partier där man får chans att hinna återhämta sig och samla kraft till de brantare stigningarna. Strategierna för att ta sig an Aborrbacken är nog lika många som skräckupplevelserna folk haft av att vägga totalt i skarpt läge med några få kilometer kvar av Lidingöloppet. Vissa försöker hålla tempo och trycka på för att inte tappa värdefulla sekunder, vissa saktar ner eller till och med går för att spara krafter till loppets sista del. Jag tillhör såklart den första skaran eftersom jag har en smått galen fäbless för att springa om folk i branta backar. Jag känner mig aldrig så stark som när jag passerar löpare och plockar placeringar i tuffa motlut. Det bästa är när man som idag kan maxa backe på träningspasset, då man inte riskerar något om man skulle råka knäcka sig totalt – det är ju faktiskt det som är målet med att träna ibland. Idag körde jag all in och känslan efteråt är näst intill gudomlig, fasen vad jag älskar löpning när endorfinerna sprutar. Och att man kunde springa i shorts och linne i oktober gör ju inte saken sämre. Såna här dagar lever man länge på. Tack Abborrbacken!

oktoberlopning

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här