En av Springs adepter Elmina Saksi sprang i helgen maraton egentligen utan att förberett sig för distansen, men bra pannben och grundkondition kommer man långt med. Elmina vann loppet och bjuder här på en tävlingsrapport.
För en dryg vecka sedan fick jag frågan om jag ville springa Runtalya Maraton i Antalya Turkiet. Det tog ytterligare en veckan innan alla bitarna föll på plats och jag insåg att jag faktiskt skulle springa mitt 22:a maraton så här tidigt i säsongen.
Jag kom fram vid 20:30 och blev direkt ”inkastad” i en privatfest för arrangörer, inbjudna superbloggare och andra viktiga personer. Baren var öppen och jag bad om ett glas vatten, servitrisen frågade: om det var allt, jag sa ja och menade att hon gärna kunde fylla på glaset ordentligt eftersom jag var törstig. Det visade sig att det inte var vatten i glaset utan vodka. Inget jag föredrar att dricka rent, kunde jag lätt konstatera när jag tog en stor klunk.
Det blev en tidig morgon för oss dagen därpå, fotograferingen i soluppgången. Klockan 5:00 svensk tid (7.00 lokal tid) möttes vi av en fantastisk vy, vilket vackert ställe vi hamnat på!
Efter frukost åkte vi in till stan för att hämta nummerlappar, kolla på kvinnor som sprang 100 meter i 7 cm klackar!! (Riktigt snabbt också) samt kolla på bebisar som tävlade mot varandra. De skulle krypa ca 10 m och det var tydligt att alla inte var lika intresserade av ståhejet.
På eftermiddagen var det dags för Shakeout Run – knappa 2 km och några varv runt kvarteret blev det. Jag behövde lite mer så jag stack iväg för några fartökningar för att få igång kroppen efter gårdagens långa resan (13 timmar från dörr till dörr)
Efter löpturen var alla loppdeltagare inbjudna på fest, DJ:n Burak Yeter hade en spelning på export på taket på ett stort shoppingcenter. Det var riktigt bra och vi dansade och fick upp värmen bra!
På kvällen blev det en sen middag med massor av god turkisk mat. Jag blev mätt efter förrätterna så jag gick hem tidigare för att ladda. Läste på om loppet och var spänd på upplägget, 21 km längs med havet, sedan vända och springa samma väg tillbaks. Med andra ord så skulle jag ha lite koll på mina konkurrenter. Mina ASICS vänner hade kollat upp att segertiden för kvinnor tidigare varit runt 3 timmar så de trodde jag hade god chans att vinna. Jag har inga problem med att bli hetsad, det är bara kul med lite press (-: Men när allt kommer omkring så går det bara att göra sitt bästa och på ett maraton kan väldigt mycket hända..
Det var svårt att sova och jag hade druckit dåligt under dagen så jag vaknade ett par gånger av dunkande huvudvärk. Försökte att inte stressa upp mig och kände mig ändå någorlunda utvilad när klockan ringde kl 6 (eller snarare kl 4 svensk tid).
Vi försökte få frukost tidigare än 7, då jag tycker det är lite nära inpå, men det gick inte så det blev en lätt frukost bestående av en liten pannkaka, 3 små bananer och juice.
Vi fick åka tidigt till starten för att vägarna skulle stängas av en redan vid 8, en timme innan, men det var helt ok, värre för de som skulle starta 45 min senare på 10 km:s loppet.
30 min innan start tog jag en koffeingel och sprang 3 km med några inbakade fartökningar. Det hade börjat sluta regna och vi konstaterade att vädret var perfekt för oss löpare, 10-12 grader, duggregn och relativt vindstilla. Jag hade tänkt gå på toa precis innan men köerna var för långa så det fick vara.
Innan start hade alla viktiga personer (män) från staden samlats och de stod på scenen för att sjunga nationalsången.
Starten gick och ganska fort kände jag att benen inte alls var på topp, tunga och sega. Försökte intala mig att det kan bli bättre, jag behöver bara komma in i loppet. En tysk man började prata med mig och sa att nu ska vi hålla ihop i klungan och hjälpa varandra. De ville ta vinden så jag fick springa precis bakom. Så snällt! Vi pratade lite och han berättade att han sprungit loppet 11 gånger, så mycket gillade han det. Min plan var att springa 4:05 tempo och det gick bra den första halvan. Banan var jättefin längs med havet och hade det inte varit för alla gatuhundarna som sprang nära och nosade på våra ben så hade jag kunnat njuta lite mer av utsikten. En av klungans män verkade inte alls gilla hundar så han skrek och härjade vilket hundarna tyckte var ännu roligare. Vi höll ihop bra och jag tog mina gels enligt plan, var 7:e km.
När vi vände vid 21 km blev det spännande, jag var ju första kvinna, men hur långt efter låg den andra?
Efter 22 km såg jag 3 tjejer, de var alltså ca 2 km bakom. Det borde jag väl kunna hålla tänkte jag då. Vid 23 km började jag tänka på att jag ångrade att jag inte hade gått på toa precis innan start. Jag besökte buskarna och tappade nog 45 sekunder samt klungan. Nu fick jag springa själv. Det var tufft. Min mage blev inte heller bättre så jag slutade ta energi och fick återigen besöka buskar och förlorade återigen mycket tid. Vid 27 km kom en lång backe, cirka 1 km och rätt brant. Efter den backen var mina ben så trötta och nu hade jag riktigt svårt att få upp farten igen. Andy, vår fotograf försökte peppa mig men jag var inte speciellt social (vilket såklart inte förväntades heller).
Jag brukar förhandla med mig själv, det är ok att slå av farten, springer jag i 4:20 istället kommer jag fortfarande att springa under 3 timmar, då är jag riktigt nöjd.
Det var inte mycket folk som hejade, det var nog mer hundar och poliser ute än åskådare. Det påverkar motivationen såklart och jag var glad att jag hade med musik för att avleda tankarna.
Det var riktigt härligt att springa i mål och att få vinna loppet, så overkligt men roligt. 2:59:01 blev sluttiden, 18 min före tvåan.
Jag blev intervjuad av tyska Runnersworld på tyska och även om det är mitt modersmål gick det väldigt knackigt efter urladdningen som ju ett maraton är. Strunt samma (-;
Efter att vi väntat in alla så var det prisutdelning, borgmästaren var där men delade bara ut pris till den manliga vinnaren. Jag fick iaf en selfie med Burak Yeter.
Resan i Turkiet avslutades med massor av mat, dryck och härligt häng vid hotellpoolen. Hemresan började sedan kl.01:30 med transport till flygplatsen, 16:30 (18:30 turkisk tid) var jag hemma igen.
Så glad över att fått springa loppet och att få delta på alla roliga event kring, ett bra arrangemang med något för alla. Till Turkiet åker jag gärna igen!
Foton tagna av Andy Astfalck.