Jag har skrivit så mycket skit på senaste tiden. Jag skriver varje dag, i perioder är det ett motståndslöst skrivande. När man skriver såsom tankarna hoppar. Då går det fort. Men man tänjer inte tanken. Man ”skriver bara av sig.” Det är skönt ibland. Man kommer till insikter om sig själv. Blir klokare. Fast det där är inte sant. För så fort känslorna kickar in glömmer man bort varenda klokskap man har kommit fram till. Släpper rodret, slänger rationaliteten överbord, gömmer sig i ett hörn i väntan på att stormen ska bedarra. Helt korkat.
Ja, i alla fall, jag har alltså skrivit många skitsidor på sistone. Inlägg om hur man når framgång – rent hyckleri, för det har jag ju ingen aning om. Jag vet lite om hur man inte når framgång, om det är någon som undrar!
Inlägg om hur klimatförändringarna är det enda man i vår tid borde bry sig om. Hur man borde prioritera det framför allt. Framför sina egna älskade barns lycka. Framför sin egen karriär. Framför nöjesresor. Men så insåg jag att 1) jag skriver i fel forum för att nå ut till en endaste som skulle säga: ”jahaaa, är det sååå det är!” 2) mitt eget sätt att möta pekfingrar är oftast att blunda, ignorera dem, känna mig busig. I värsta fall svara med ett alternativt finger. 3) jag prioriterar inte klimatförändringarna framför allt förutom då jag ska köpa en ny induktionsspis, då väljer jag energiklass A++ istället för A+.
Jag har skrivit inlägg om hur och varför alla borde älska uthållighetsidrott. Bara för att jag gör det. Så insåg jag att alla som älskar någonting, sätter det högre än allt annat. Alla måste få älska olika saker. Enligt mormor har till exempel minst tre av hennes barnbarn kapacitet att ta nobelpris…
Jag förkastar vartenda inlägg, till dess jag insåg att jag inte har något mer att skriva (den där meningen till exempel, vad har jag för tempus på den egentligen?!).
Så då måste jag sluta cirkeln i detta icke-inlägg, enligt skolboken knyta an till något jag sade i inledningen, för att så att säga ”knyta ihop säcken.” Men jag pratade ju mest goja i inledningen, så det blir inte mycket till att knyta ihop.
Det är så här jag skriver. Det är så här jag tänker. Det är så här jag fungerar. Förkastar, tvivlar, väntar bara på att bli genomskådad. Om inte jag hade upptäckt mina hycklerier i tid, då hade säkert något internettroll varit där, tänkt onda tankar om mina goda intentioner.
Till dess man inte har något kvar att skriva, alls. Man fastnar i självtvivlet innan man ens har börjat.
Om man håller på så kommer man aldrig ut. Ja, både ut som i ”att komma ut”, ut som i att komma utanför dörren och springa trots att man inte ser sig som löpare, ut som i att komma utanför sin bekvämlighetszon.
Nä, så där kan jag inte hålla på. Nu slutar jag peka på självtvivlet, jag ger det ett alternativt finger och går vidare.
