Många påbörjade ambitiösa blogginlägg har hamnat i papperskorgen. De har granskats för hårt. Slut med det! Detta inlägg tänker jag skriva på femton minuter men fylla det med så mycket godsaker om mitt eget högaktningsvärda liv att det kommer framstå lika oemotståndligt som en ask av finaste choklad.
I början av sommaren tog jag bort mitt Facebookkonto och instagramkonto. Jag har en knarkarpersonlighet – sådana finns, fråga Lena Andersson – vilket innebär att man börjar med en oskyldig bild plåtad i förbifarten och slutar med att hyra in fotoutrustning för tiotusentals kronor för att åstadkomma den perfekta bilden och på så vis få många likes. Ovan välbekanta knapp med texten ”gilla” är en sådan fälla jag lätt hamnar i. Mina mål måste vara mätbara: ju fler gillamarkeringar, desto högre kvalitet på inlägget. Detta bortser jag från nu och uppmanar hädanefter till delaknappen om någon har råkat läsa någonting läsvärt på denna blogg.
Vi bor i Linköping nu och trivs mycket bra. Det vi saknar från Umeå är vänner. Vi har inga vänner i Linköping. Vänner är oersättliga. Vi jobbar däremot aktivt på att förvärva oss nya bekantskaper och av erfarenhet brukar detta tillslut leda till vad vi brukar kalla för en ”vän”. Spännande!
Löpningen är låggradig. Mitt ryggont visade sig vara en inflammerad disk mellan L-S-kotorna vilket först lät som min dödsdom. Så är inte fallet – disken kommer aldrig återfå sin forna spänst – men med sjukgymnastik och avhållsamhet från löpning har den läkt och är nu i princip smärtfri. Det tar ytterligare månader innan jag är tillbaka på banan, mina största bryderier träningsmässigt handlar om huruvida jag borde fortsätta att enbart löpa. En hemlighet jag har är att jag aldrig sett mig som löpare. Jag har sett mig som triathlet. Eller ännu mer: som mannen som kan tala med hästar. Mer om sistnämnda uttalande vid annat tillfälle.
Sommaren var helledig. Jag tillbringade tid med familjen, läste och skrev. Sommaren kan kallas för en litterär smocka. Nästan alla romaner jag tog mig igenom slåss om förstaplatsen över ”bästa roman genom tiderna” – inte bara för mig, utan i hela bokbranschen.
- Remains of the day
- Atonement
- The Road
Googla titlar. Köp dem. Läs dem. Förundras.
Jag har studieuppehåll! Äntligen, pustar samtliga läsare ut. Jag har fått ett lärarjobb på en skola i Tranås. Det är sanslöst stimulerande och jag frågar mig ibland om jag någonsin har mått bättre.
I nästa nummer av tidningen Spring dyker mitt namn upp bland artikelförfattarna. Jag gör en artikelserie med högpresterande löpare som jag personligen tycker är läsvärd för alla oavsett ålder, ambition och människosyn. Först ut är Sofia Öberg, en supersnabb 800-meters löpare samt nära vän till brudparet (dvs mig och min fru).
Bilder har jag inga – vad skönt det vore om jag kunde slippa lägga upp sådana till varje inlägg (jag är inget vidare på att ta bilder, det tar ungefär lika lång tid som det tar för mig att skriva denna text). Jag kanske skulle prova att enbart skriva och se hur god kvalitet inläggen håller trots avsaknad av illustrativa färgbilder?
En novell jag skrev blev uttagen av en jury och ska publiceras i ett antal tidningar i Östergötland. Då denna uttagning är hemlig bör jag naturligtvis hålla den hemlig. Istället håller jag tävlingen hemlig. Så nu är alla förvirrade. Då jag mottagit mitt blygsamma pris tänker jag basunera ut detta och be alla oförsiktiga klickare att rösta på min novell. Får jag flest röster får jag motta ett större pris och får ytterligare påspädning på min redan skeva självbild.
Jag kör två yogapass specificerat för löpare (höft och baksida lår) samt två-tre styrkepass med skivstång/vecka. Mina klena armar har fått anpassa sig en aning på sistone. Jag kliver upp på en pall 10 x/ben med 50 kg över axlarna vilket har stabiliserat min avslappnade bålmuskulatur. Utöver detta några rygglyft över en pilatesboll. Tanken är att kotorna ska ta stöd i musklerna istället för i de skelettala strukturerna. Det har hjälpt mig.
Nu har det gått en kvart. På återseende!
