För min personliga del är nu tävlandet på VM över, det känns skönt. Det är inte helt enkelt att komma loss tre dagar för att ägna sig åt det man egentligen skulle vilja göra hela tiden, delta på ett VM. Det har varit en kick på flera olika sätt, det största är att jag har mött många läsare av magasinet. Jag gillar framför allt alla som har kommit fram och sagt, hade det inte varit för ditt tjat hade jag inte varit här OCH jag är så glad att jag anmälde mig. Tänk, jag har fått löpare att vara med på VM och de tackar mig, kan man göra något annat än att känna sig glad och tacksam?
De första dagarna på VM var det ganska mycket strul med avprickningarna, folk missade och fick inte tävla. Men, efter det har det varit galet fin stämning på alla sätt och det som verkligen sticker ut är en fullsatt läktare medan Ingemar Stenmark hoppade stav, så kul. I nästa utgåva av magasinet blir det mycket om VM, bloggen är framför allt om min egna löpning.
Jag hade en bra vår, men sommaren har varit riktigt dålig så ambitionerna med VM var inte vad jag hade hoppats på i våras. Nu satte jag mål att vara topp tre bland svenskarna i de tre grenarna jag skulle köra.
Först ut var 5000 meter på ett soligt och varmt Ullevi på onsdagen, 111 anmälda löpare men bara 58 som startade, konstigt? Vi är ett gäng som samåker från Helsingborg och är uppe lite innan kl.11:00, hämtar nummerlappar och kommer till arenan kl.12:00 då vi är flera som ska springa under dagen. Mitt heat är först 20:00. Möts av ett väldigt tydligt schema, snyggt! Tiden är korrigerad till 20:25 för mitt heat, min klubbkompis Johan som ska springa A-final i M35 har också tid som är ändrad framåt. Vill vi ju vara säkra på vad som gäller så frågare vid call room, jo – den listan gäller.
Sätter oss och tittar, Johan som värmer upp ganska lite drar på sig kläder typ 30 minuter innan call room tiden, promenerar ner för att ge sig ut och ser när han passerar call rom att alla hans motståndare redan är på plats? Panik – springer tillbaka, hämtar linnet, byter skor och beger sig till call room utan uppvärmning innan. Vi övriga blir ju naturligtvis ställda – vad hände? Jag träffar Alexander Nilsson (en av tävlingsledarna på plats) i samma veva och Karin Schön – vi tittar på det och fattar inget?
Jag funderar och tittar och undrar, vad händer nu med mitt heat? Jag, Karin och Alexander kommer fram till att det måste bli 20:25. Alexander går in till call room och jag går ditt lite senare, Alexander sitter där och jag frågar hur blir det med mitt heat? Det är 20:25 får jag besked om. Vet inte vad klockan är då, kanske 17:30. Sitter och kollar och hejar och beger mig sedan ut en timme innan call room för att värma upp, jag behöver lång uppvärmning. Kommer tillbaka, går upp på läktaren, ska byta skor och sedan ge mig ut och köra stegringslopp, vad händer då? Hela mitt heat kommer ut från call room och beger sig till starten? Jag springer ner och undrar vad som har hänt? Ingen förstår något, jag springer in i call room – blir varnad för att jag är sen? Starten är klockan 20:00 och du skulle varit här 19:40? De ger mig ok att springa, tillbaka snabbt hämta linnet och sedan till starten.
Ett dumt stresspåslag men jag känner mig hyfsat lugn vid starten och min ambition, topp tre av svenskarna. Börjar lugnt och ligger bland de sista i två varv men går sedan upp och kör och hamnar på ca 3.40 tempo, passerar halvvägs på 9.14 och har då kommit upp så jag är bästa svensk. Håller den placeringen fram till det är 600 meter kvar då Eskil passerar mig, jag saknar förmågan att öka utan får se honom försvinna bort. I mål på 18.29, andra svensk och fem sekunder efter Eskil. Totalt blir det en tolfte plats.
Hem, coacha och träna lite lätt i fyra dagar innan nästa resa. Jag har bokat en buss och vi är över 30 löpare från Göta som beger oss upp för att springa 10 km landsväg. Då vi har några som springer Open 10K blir det tidig avfärd. Går runt och tittar på banan när de springer och konstaterar att detta kommer bli den tuffaste asfaltsmilen jag har kört, ser också på mina vänners resultat att den är tuff. Det är över 100 anmälda iM60 och ett 30-tal av dessa från Sverige. Ambitionen är topp tre igen och dessutom försöka fixa sub 40 minuter. När starten går försöker jag hålla koll på mina svenska M60 kollegor, men jag hamnar väldigt långt bak och första kilometern går det knappt att springa – det blir min långsammaste. Men, efter 1500 meter släpper det och jag börjar passera löpare, räknade ut att jag passerat 7 svenskar och 16 M60 löpare under de sista 8 km. Passerade 5 km skylten på 19.45 och hade 19.47 på andra halvan, nettotid. Min bruttotid blev 39.40 och jag var 13 sekunder från Peter Svensson som blir bästa svensk, jag blir tvåa och 14:e totalt. Jag gjorde 37.10 i våras på en platt mil, även på 10 000m bana och tror jag är god för 38.15 nu, så det var verkligen tufft och låren är riktigt sågade efteråt. Jag är väldigt imponerad över de snabbaste gubbarna i min klass som springer på 35 minuter, hörde efteråt att de sprang 5000 meter på onsdagen, Park run på lördagen, 10 km loppet på söndagen och sedan terrängloppet på tisdagen – galet!
Sent hem, lugn jogg på måndagen och sedan upp igen på tisdagen. Ambitionen var att fixa en tredje topp tre placering och då även ta plats i det svenska laget som borde kunna ha medaljchans efter England som är överlägsna. Tittade på loppen innan, Liduina von Sittern som jag har intervjuat i magasinet hade 36.51 på det tuffa milloppet, alltså 3.41 tempo nu segrade hon på 8 kilometer terräng med 30.00, alltså 3.45 tempo. Jag hade 3.57 tempo på milen och ska då rimligtvis hamna på 4.01 tempo. Men, jag sätter 32.00 som mål, jämna varv. På startlinjen finns både Håkan Eriksson och Thomas Sparr, både är klart bättre än mig så den där tredjeplatsen kommer bli en fight med övriga. Tyvärr tvingas Håkan bryta ganska tidigt konstaterar jag när banan vänder och man möter löparna så är Sparr första svensk och jag är sjunde, men de andra sex har jag inom räckhåll. Passerar 2 km på 7.58, 4 km på 13.58 och nu är jag trea och ligger i rygg på brorsan. Vi är alltså i laget båda vilket är otroligt stimulerande. Ligger kvar i ryggen och passerar på exakt 24 minuter, lite innan 7 kilometer går jag om och springer i mål på exakt 32.00, dvs 4.00 min/km. Brorsan Svenne är 7 sekunder efter, vi är nummer 13 och 14 och Sparr är sjua. Alf Ek som har mobilen med sig räknar och räknar och det lutar åt en medalj…. När resultatet kommer så är vi 17 sekunder före Holland på fjärdeplats, får alltså ett brons. Otroligt kul att dela detta med brorsan, 1991 vann vi VM brons i lag i militär femkamp så det var på tiden att det blev en ny VM medalj.
Summerar VM med placeringarna 12, 13 och 14, tvåa av svenskarna på mina starter och ett brons i lag. Jag är inte alls i den formen jag skulle vilja vara så kan konstatera att jag får ut det som finns i kroppen och är nöjd. Kollade min träningsdagbok, 2014 var jag med på VM i Budapest inomhus, blev femma på terränglöpningen och tog brons på 3000 meter. Det var 10 år sedan, jag tror inte det kommer dröja 10 år till nästa internationella mästerskap, detta gav mersmak!
