Vad är det som skrämmer….

Nyheter  
Vad är det som skrämmer bort oss tjejer från banorna? Varför är vi rädda?
I senaste numret av tidningen Spring presenteras statistik över utomhussäsongen 2015. Jag hittar till min förvåning mig själv i listan över kvinnor 55, på samtliga bandistanser utom 10000 meter (som jag inte alls sprang, jag vek ner mig pga att det var 100 grader varmt i Trelleborg den där augustieftermiddagen och värmelöpning är faktiskt ännu en av mina svaga sidor.
Dom är rätt många.
Jag svettas otillräckligt, blir överhettad, yr, frossar och mår illa. Det är inte så kul,  det känns nästan farligt och det är inget ålderstecken för det har alltid varit så).
Jo, alltså, där vek jag ner mig trots att jag var anmäld. Jag avskyr ärligt talat 25 varv runt en bana, det är så mördande trist i min värld, för min skalle, men jag ville ändå utmana mig. Jag är lite knasig.
Men nu var det inte om värme och knasighet jag tänkte blogga!
Jag ståtar alltså med mitt namn i listorna, och det, mina vänner, beror inte på att jag är en särdeles snabb löpare, eller att det i detta land bara skulle finnas 3 eller 4 kvinnliga femtiofemplussare som springer snabbare än jag.
(Men visst känns det lite fint och kul att stå där och ståta lite!)
(Måste jag ju erkänna.)
(Man är ju bara människa.)
Men jag vet ju: att det beror på att vi är så väldigt få som vågar oss upp på banan. Att det säkerligen och helt visst finns många lite äldre tjejer som springer lopp och tävlingar och gör det bra, och ofta, men när det handlar om lopp på bana så blir det väldigt glest i leden.
Man kan fråga sig varför?
I de manliga klasserna är det fullt ös. Och killarna slutar inte, fortsätter tävla långt upp i åren. Det är fint att se.
Det kan inte bero på att vi är klenare, skröpligare eller att vi på något annat sätt inte skulle orka. Inte en sekund tror jag så. Är det tävlingsformen som känns för pretentiös? Att vi tror att man måste vara extremt duktig och högpresterande, absolut nationell klass för att springa runt på tartanen? Att det skapar ångest att bli så synlig?
Så har även jag känt. Och känner, min banrelation är kluven som bekant. Obehaget av att ” visa upp sig”. Allvaret. Det precisa. De obevekliga varvtiderna och den tydliga jämförelsen med dina medtävlare.
Tar vi tävlandet allvarligare än män,  blir det för tufft? Eller kanske tvärtom, männen tar det allvarligare, men själva tävlingsmomentet är ett mer självklart inslag i mäns liv….tävling, konkurrens, planering, mål, mätning, rekord. Det precisa. Man mot man…..
Generaliserar jag?
Kanske. Förmodligen.
Kanske tycker vi bara att det är tråkigt med massa likadana varv. Men – då finns de korta distanserna! 2 varv runt hinner inte göra dig less.
Jag sprang IVSM (veteran SM inomhus) 2011. Det gick av stapeln i Karlskrona.
Jag sprang 3000 meter, vi var 3 anmälda i klass K 50. Och vi kände varann – det var som ett utflyttat  DM med SM-status! Vi var till och med färre deltagare än på DMet hemma i Skåne några veckor tidigare. Jag visste att jag skulle få ett SM-brons.
Och ändå…..var jag så oerhört mycket mer nervös just för att det nu hette ”svenskt mästerskap”. I upplösningstillstånd och kroppen reagerade som vid en ordentlig magsjuka. Brr. Men efteråt var det härligt..
Och den oerhörda stolthet jag kände berodde på att jag hade övervunnit mina rädslor och ångestar och absolut inte på den bronspeng jag fick. Det var ju lite parodi och lekstuga över det hela egentligen. ”Alla får pris…”
Kan vi, kan jag, få fler lite mindre unga kvinnor att våga? Att inse att banlöpning inte är farligt eller överpretentiöst utan faktiskt kul – för vem som helst? Man känner sig snabb och ung ju, man kan ta det som en lek eller på blodigt allvar beroende på vem man är, man kan välja kort och snabbt eller lite längre och långsamt om man är mer för det…. och blir vi fler känns det kanske mindre farligt, mindre ”bara för de bästa”?
Och en av fördelarna ÄR faktiskt att man blir sedd. Av klubbkompisar, av andra kompisar, full support och härliga hejarop, varv efter varv, det känns riktigt gott.
Och efteråt kan man ta en fika, koppla av, snacka om livet…..och löpningen om man vill det. Man känner sig kul. Skön.
(Jag har beskrivit mina våndor med just bana i en tidigare blogg, så det har förstås inte varit helt lätt att hitta kärleken och glädjen här. Men den finns! Roligast tycker jag det är att springa kort, då känner jag mig snabb trots att jag inte är det! Och det är nog så att i min värld finns inget som ger så mycket tillfredsställelse som att våga göra något som skrämmer lite, som går lite utöver komfortzonen fysiskt och psykiskt. Att utmana sig själv. Att övervinna sig själv.
Jag är möjligen lite knasig. Tack och lov.)
DSC_0510
Skickat från Samsung Tablet
 Dela på Facebook