Vilken kick jag fick av att sova, äta och träna i löparmeckat Iten

Äntligen har jag varit i Iten i Kenya och tränat på hög höjd. Vinkeln på den här artikeln är om det är värt att åka dit för en vanlig motionär för att samla på sig mer röda blodkroppar och förhoppningsvis prestera bättre? Läs vidare för att se vad jag tycker om mina tio dagar i en mycket inspirerande löparmiljö.

För det första är tio dagar alldeles för kort tid i Iten. Min rekommendation är minst tre veckor. Det tar olika lång tid att acklimatisera sig till den höga höjden 2400 meter över havsnivå. När jag lämnar Iten och Rift Valley har jag enligt Garmin acklimatiserat mig till 2100 m.ö.h.

Många av världens bästa långdistanslöpare tillbringar månader i Iten för att komma i form till vårens stora långlopp, eller mästerskap. Speciellt under perioden januari till mars.

”Första gången jag kom hit ringde jag min mamma och grät. Jag tyckte det var ett hemskt ställe och kallt”, säger Konstanze ”Koko” Klosterhalfen med ett skratt, när vi ses vid poolen, där hon tränar mycket för att komma tillbaka till de stora arenorna.

Den snart 29-åriga tyskan vann 2019 ett brons vid världsmästerskapen i Doha på 5 000 meter och ett bejublat guld vid europamästerskapen på hemmaplan i München 2022 på samma distans.

”Känslomässigt är guldet i München enormt för mig, men jag rankar bronset i Doha högre eftersom alla bästa i världen var med då”, berättar ”Koko”.

Hon beskriver de senaste 2,5 åren som en berg- och-dalbana.

”Träning är enkelt, men ändå går det att göra så många fel. Jag har bytt tränare flera gånger och också tränat hårdare än någonsin, men det har gett mig skador istället för bra resultat. Ett tag kunde jag knappt springa i sexminutersfart”, berättar ”Koko”.

Nu har hon brutit den onda cirkeln och kan träna okej igen, även om det där lilla extra fattas.

”Jag springer normalt på morgonen och ägnar mycket tid åt alternativ träning”.

När jag träffar ”Koko” i slutet av 2025 är det hennes fjärde träningsläger i Iten sedan 2022. Hon bor och utgår från High altitude training centre som startades av forna storlöparen Lornah Kiplagat 1999.

”Iten har blivit mitt favoritställe att träna på. Det finns något magiskt här och alla vänliga människor. Jag skulle kunna ha alla mina träningsläger här. Det finns ingenting som stör och allting är enkelt”, förklarar ”Koko”.

Det skulle då kunna vara den relativa kvällskylan då ”Koko” sveper in sig i en stor täckjacka. Rummen med stenväggar är kalla utan element, men oj vad man sover bra.

På dagtid är det så varmt att det går bra att softa i solstolarna vid poolen. När jag är där handlar dagstemperaturen om cirka 22 grader, vilket är ungefär fem grader kallare än på havsnivå i Kenya.

När jag kommer till Iten och HATC är det mörkt och lite ruggigt. Coach Richard Mukche, med ett personbästa på 62 minuter på halvmaran, tar emot och undrar om jag vill vara med i en löpargrupp morgonen efter. När han säger att jag ska vara redo utanför träningscampen klockan 06.30 hajar jag till. Så tidigt tränar jag normalt sett aldrig.

Richard var också träningspartner och farthållare åt Lornah Kiplagat när hon satte sina världsrekord och vann OS-guld för cirka 20 år sedan.

”Nu arbetar jag som coach, så jag får mat”, säger Richard med ett snett leende.

Jag sätter klockan på 05.30 och tar på mig träningskläderna, solen är på väg upp och temperaturmässigt är det perfekt med löpning i den tiogradiga värmen.

Det är ett skönt gäng som samlas. Vi är ett 20-tal löpare som värmer upp. Mestadels unga kvinnor och män som hoppas nå framgång med sin löpning. Där finns också jag, en något äldre motionär från Sverige, och Farouk från Egypten. Vi sticker ut en del från övriga, men är lika välkomna för det. Alla gör highfive med alla. När coach Richard dyker upp lyssnar alla. Och då menar jag lyssnar.

”Jag är ganska ny med att träna löpning och var första gången här i Iten i augusti och är nu tillbaka igen. Det är fantastiskt här. Allting i Iten handlar om löpning. Inte bara på campen, utan överallt”, säger Farouk.

Portalen över vägen med budskapet Welcome to Iten – Home of champions blickar pliktskyldigt ner på oss. Det känns stort, nästan religiöst även för en ateist.

Det skulle ta hela artikeln att räkna upp alla världslöpare som tränat och bott här. Men Mo Farah, Paula Radcliffe och vår egen Mustafa Mohamed är några. Lägg till att Eliud Kipchoge också är uppväxt i Rift Valley, i en by nära Iten. Edna Kiplagat och David Rudisha är också från Iten och många andra världslöpare.

Första dagens träning gör mig något förvånad. Jag är inte beredd på de ojämna rödsandade stigarna och vägarna, där stenar sticker upp från backen. Det gäller att trampa rätt för att inte dra på sig en vrickning eller stukning. Efter några dagar släpper den osäkerheten.

Dag ett innebär morgonpasset fem kilometer åt ena hållet, vänd och fem kilometer tillbaka. Vid vändningen är jag helt slut och då har tempot varit i 5.30 min/km. På tillbakavägen är det mer uppför och jag orkar knappt ta mig till frukosten. Den höga höjden med den tunna luften påverkar mig rejält.

Generellt är det så att de flesta pass avslutas med uppförslöpning. Snart blir det en rutin att gå upp tidigt, köra ett hårt pass, äta frukost och sova en till två timmar, äta lunch och sedan ladda upp för ett lugnare pass, pole pole som det heter här, som startar 16.00.

Dag två joggar gruppen till en startplats där vi ska genomföra ett tröskelpass. Coach Richard förklarar att den första gruppen ska genomföra 6×2 km i 3.00-3.05 fart med en minuts vila. Det på en kuperad och ojämn väg.  Jag och en kvinna, som är på väg tillbaka från en skada, bildar en egen grupp som ska avverka 4×2 km i 5.00-fart. Det är oerhört slitigt med den höga höjden och jag är ungefär en minut långsammare per kilometer med liknande puls som hemma i Sverige.

Jag klarar passet, men orkar inte jogga de två kilometerna tillbaka till campen. En ”boda boda”, en motorcykeltaxi, tillkallas och kör mig hem. Något som mina nya löparvänner noterar och som de roas av i flera dagar.

I matsalen, där alla måltider serveras, och där man också har egna bås för att lagra egen mat och frukt, samlas löpare från hela världen. Det skulle kunna bli ganska intressanta diskussioner med maratonlöpare från Ryssland och Israel på plats. Men ingen tar upp den tråden, utan det är träna, äta och sova som gäller dag efter dag.

Maten som serveras är baserad för att fungera bra för träning och väldigt fokuserad på kolhydrater. Mycket ris, bönor, kyckling, linser, potatis och pasta. Mest är det olika grytor och ris och bönor som serveras. Efter fyra-fem dagar när maten känns något enahanda, så finns räddningen i restaurangen Club Iten, som ligger vägg i vägg med High altitude training center. Där finns både goda hamburgare och pizzor och även öl för den som är sugen på det.

Efter några dagar sätter sötsuget in rejält och jag måste ha choklad. Något som till en början visar sig omöjligt. Men efter ett bra tag hittar jag en liten affär bredvid en bensinmack i centrala Iten.

Att få tag i fräsch frukt är betydligt enklare. Utanför campen, som är instängslad och bevakas av vakter finns det flera enkla fruktstånd. Gladast av alla är Dorcas, som säger att hon är en löpare. Jag skojar med henne och säger att jag inte tror henne. Hon utmanar mig att vi ska träna tillsammans morgonen efter klockan 06.00. Jag dyker upp på utsatt tid och till min förvåning gör hon också det i träningskläder och löparskor. Dorcas har en ny löparklocka som hon fått av Marc från England, honom kommer vi tillbaka till senare.

Vi joggar iväg och Dorcas pekar stolt mot sitt hus, som mest ser ut som ett plåtskjul. Vi springer en mil tillsammans, men Dorcas ser mer och mer sliten ut och har ont i ett ben.

Jag känner att jag vill hjälpa till och kopplar ihop Dorcas med en massör och fysiolog på campen. Han lovar att fixa hennes problem på fem behandlingar och hon får också fri tillgång till gymmet i tre månader.

Japhet Kipkorir, har vunnit Lidingöloppet tre gånger (2009, 2010 och 2016). Japhet var ofta i Sverige på somrarna och vann många stadslopp. Han ser Sverige som sitt andra hemland. Nu bor han i Eldoret, där flyget landar när du ska till Iten, med fru och barn. I Iten har Japhet en övernattningslägenhet när han är på plats och tränar sin grupp av löpare.

”Det är ett bra liv. Jag har ett 40-tal löpare som jag tränar. Det är flera av mina adepter som presterar på en hög nivå”, förklarar Japhet, när han tar med mig upp på ett berg med ett magiskt vattenfall.

Vi käkar middag tillsammans, men elefanten i rummet får vara kvar. Jag vet ju att Japhet åkte fast för doping 2020 och att doping är ett jätteproblem i Kenya. Det är många kenyanska topplöpare som har varit eller just nu är avstängda för dopning.  

”Jag ångrar ingenting”, säger Japhet plötsligt.

Jag vet inte om han kan läsa mina tankar, eller vad han egentligen menar.

Påståendet får hänga fritt i luften.

Jag väljer att fokusera på det positiva och de härliga mötena jag får i Iten.

På väg till affären för lite mer godis, möter jag en kvinna och några av hennes barn. Kvinnan bär en tung säck på ryggen. Jag erbjuder mig att bära den åt henne. Hon tar tacksamt emot hjälpen. När vi kommer hem till henne så öppnar hennes man ”dörren” i plåtväggen. Han ser verkligen ut som en långlöpare och jag anar en bra story och frågar om jag får komma in på deras tomt.

Först förväntar jag mig fattigdom. Men Emmanuel Kipruto och hans familj har det riktigt bra ställt med kenyanska mått mätt.

”Jag har tjänat pengar på mitt jobb, så jag har kunnat ha hantverkare här och byggt två hus och det ska bli ett hus till”, berättar Emmanuel och sveper med ena handen mot husen.

Han har gjort 2.10 på maraton och arbetar för företaget Kenya Experience som coach åt löpare som besöker Iten.

”Det passar mig perfekt att kombinera coachandet med min egen löpning”, säger Emmanuel och håller upp en träningsjacka från Löparklubben Roslagen.

”Jag fick den jackan av min vän Malin Östermann”, säger Emmanuel.

Jag önskar Emmanuel lycka till och återvänder till High altitude training center. Där stöter jag på Marc från England, som numera bor i Finland med sin finska fru Emma och arbetar på Suunto.

”Jag har med mig ett 20-tal löparklockor, som jag skänker till löpare här som behöver det. Det är inget märkvärdigt för mig, men jag är i en position så jag kan göra det”, förklarar Marc som driver en Youtubekanal, Running with Marc, med 25 000 prenumeranter. Spana gärna in filmerna Marc publicerat från Iten.

Det är andra gången Marc är i Iten och han sammanfattar tjusningen och fördelarna med Iten på ett klockrent sätt.

”Hemma är det mycket annat som stör. Du måste jobba, gå ut med soporna, laga mat, städa, diska med mera. Här behöver du bara gå till matsalen, vila och träna två gånger om dagen. Det handlar inte bara om att träna hårt, utan lika mycket om att vila hårt. På ett sätt är det ren lyx att vara här”, förklarar Marc med entusiasm i rösten.

Efter att kommit hem från sitt första treveckorsbesök i Iten i januari 2025 kände han stora positiva effekter.

”Ja, verkligen. Löpningen gick så mycket lättare och jag kände att de positiva effekterna stannade kvar i kroppen under lång tid”, säger Marc.

Han poängterar att det egentligen inte är själva träningen som han bär med sig från Iten.

”Det är det fantastiska folket som lever här. De har så lite, men är tacksamma för det de har. Här känner man sig alltid välkommen och det är en trygg miljö att vara i”, förklarar Marc.

När jag är i Iten i mitten av november är det många världslöpare på plats som laddar för Valencia Marathon. När jag ska ut på en pole pole-runda, alltså ett lugnt pass ser jag ”Koko” Klosterhalfen stå utmed vägen och diskutera med landsmannen Amanal Petros, som senare slutar tvåa i Valencia med nya personliga rekordet tillika tyska rekordet 2.04.03. Japanen Sugaru Osaku tränar också i Iten och landar på nya japanska rekordet 2.04.55, vilket räcker till en fjärdeplats i Valencia.

Det verkar som att uppladdningen för Petros och Osaku fungerade perfekt i Iten.

Det finns enklare och billigare träningsanläggningar än High altitude training centre i Iten, det finns också någon som kostar mer. Men mig passar det perfekt. Men är du inte intresserad av löpning så lägg pengarna på en annan resa.

Till Iten åker du för att träna löpning och träna löpning mycket. Det finns liksom ingenting annat att göra.

Äta, sova, träna och sedan samma sak igen. Dag efter dag.

Jag betalade 59 euro per natt med helpension på High altitude training centre, vilket blir cirka 631 kronor per natt eller 6 310 kronor för mina tio dagar. För den som vill finns det två-tre corepass i veckan som inte kostar någonting. Då handlar det om 45 min varje gång. Det ingår tillgång till gymmet och poolen. Ingår gör också tillgång till en friidrottsbana, cirka tre kilometer från campen. Det är där vi en morgon kör 20×400 meter med en minuts vila.

Själva deltagandet i träningsgruppen och coachningen av Richard kostar ingenting, men jag lämnar ändå en peng till honom som tack för hjälpen.

För den som vill ha sina ben rejält mosade (kan vara den hårdaste massage jag någonsin fått), så kostar en behandling cirka 150 svenska kronor för 60 minuter.

Flygresa tur och retur Stockholm-Eldoret går att hitta för 8 000-9 000 kronor. Transfer båda hållen Eldoret-Iten kostar mig 70 euro (cirka 750 kronor) för två personer.

Om jag tycker det är värt? Ja, ni anar redan svaret och jag är redan i full gång med att planera när jag kan åka dit igen.

Om jag fick någon effekt av träningen på den höga höjden är svårt att säga. Men jag känner mig i bättre form än på flera år. Då har jag också tränat mer hemma än på länge, så svårt att veta vad som är vad.

Oavsett är resan, upplevelsen, mötena med det vänliga folket och kicken jag fick av träningen i Iten enorm.

Är det då värt att åka till Iten om du är löpare på motionsnivå? Jag svarar absolut ja på den frågan av hela mitt löparhjärta.