Antisuccé vid maran

Anders Kleist  

Har nu passerat en dryg vecka sedan loppet i Stockholm. Där jag skulle försöka göra mina debut på maradistansen. Jag visste innan att det nog skulle bli jobbigt, att jag kanske inte var helt förberedd för hela distansen. Dock var jag inte riktigt förberedd att det skulle gå så satans dåligt att allt skulle vara jobbigt. Att det skulle kännas som jag gick ut i 2.55 fart trots att det i själva verket gick i väldigt kontrollerad 3,20 fart. Efter 2km var det jobbigt, efter 5km var jag trött efter 7km fick jag lägga ner alla kalkyler på att springa snabbt.

Planen var att få ett jämnt och fint tempo, ryggen på Södergård kändes bra för mig. Redan vid 1km började han flänga med huvudet och titta bakåt. Vid 2km tittade han bakåt med blicken, du är ett jävla r*vhål som bara ligger där din satans wheelsucker. Vid 3km kändes det som att blicken ville döda mig och vid 4km fick jag en utskällning att det var långt kvar och loppet inte börjat och att vi skulle hjälpas till. Då tyckte jag han var ett r*vhål, för jag var ju trött, men gick ändå upp och tog mitt ansvar i sådär 200m. Annars kände jag att de tuffa och balla Stockholmskillarna hade känt än mer förakt mot mig resten av livet och det kanske var lika bra att vara utan. Efter 200m räddade en iranier mig, då han troligen tyckte att den temposänkningen jag fixade kunde vi vara utan.

Lars Södergård sprider glädje med sina fingrar på Kungsholmen runt. Foto: Deca Text&Bild

Lars Södergård sprider glädje med sina fingrar på Kungsholmen runt. Foto: Deca Text&Bild

Efter då 7km när livet kändes meningslöst tänkte jag mala på i ännu lägre fart. 3.30 fart är ju i alla fall inte snabbt tänkte jag, men det blev också jobbigt efter 12km, sänkte farten ännu mer och vid 15 kom Fredrik Johansson och sprang förbi med en riktigt wheelsucker på häng. Det blev för mycket för mig och jag bestämde mig för kliva av vid 18km där min familj skulle stå och heja. Ångrade att jag sprang 2km förbi stadion när jag fick knalla tillbaka dit igen. Men bara packa ihop sina grejer och åka hem, sådär lagom nöjd. Blev erbjuden en finishertröja av arrangören, men tackade nej till det.

Tre dagar efter skulle jag ut och springa ett ”Aerob endurance” träningspass, 8km i 3,30 fart. Inget konstigt, om nu inte formen är som den är. Efter 5km var de bara slå av på farten och försöka stappla sig igenom passet för att jag skulle ju absolut inte möta stumbjörn. Något är inte perfekt och med en milkapacitet kring 33minuter vinner man visst inga VM. Mao bara att ta en grundträningsperiod och hoppas kroppen reder ut varför den inte riktigt vill jobba som jag vill så ska jag säkerligen vara åter i form till hösten. En episk helg ihop med Axa fjällmaraton läger verkar i alla fall fått kroppen att komma i lite bättre fokus. Nu väntar mer nyheter, men det tar vi framöver…

Frukostbild inför långpasset på fjällmaratonlägret. Sådana dagar ger starka ben.

Frukostbild inför långpasset på fjällmaratonlägret. Sådana dagar ger starka ben.

Tills dess, keep it up.

 Dela på Facebook