"Äntligen ett tjejlopp utan tantsnusk och intimgel"

Kungsträdgården i Stockholm, en magiskt vacker sommarkväll i juni. Rökmaskiner, superduon Icona Pop på scenen, blinkande discolampor i regnbågens alla färger och 5 000 kvinnor i neonfärgade funktionströjor.
På en skylt framför nedräkningsklockan läser jag: ”It’s all in the mind. And a bit in your feet.” Fokuserade elitlöpare värmer upp framför startfållan (lägger bland annat märke till Lisa McRae och Runday-Charlotte Karlsson) samtidigt som andra deltagare tar selfies och lägger sista handen vid tävlingsfrisyren. Snart brinner startskottet i milloppet Nike Women’s 10K av.
Mitt i detta sammelsurium av taggade löpare står jag och konstaterar att jag strax ska springa ett så kallat tjejlopp. Det känns lite märkligt eftersom jag av princip har varit emot lopp som endast vänder sig till ett kön, då allt som oftast kvinnor. Har tidigare sprungit Vårruset och Tjejmilen och tröttnade ganska snart på att få goodiebags bestående av inkontinensskydd, tantsnuskromaner och intimduschkräm. Och efter målgång skulle det ätas picknick med plastbestick på genomsur och gyttjig gräsmatta medan man hackade tänder till följd av den sjunkande kroppstemperaturen.
Lekte med tanken på hur det hade sett ut om det var ett lopp som vände sig enbart till män. Nu finns ju mig veterligen inga sådana lopp i Sverige, försöket med Grabbvättern gick ju inget vidare. Men om ett killopp nu hade funnits, skulle man då hitta ett nummer av Café, potenshöjande piller och Jens Lapidus senaste i goodiebagen? Kanske även en flaska vitaminvatten med Zlatan på etiketten. Vem vet, men jag vet i alla fall att jag hellre hade valt herrgoodiebagen än de traditionella ”tjejgrejorna”.

Men vet ni vad? Nike Women’s 10 K överraskar. Det känns inte alls lika hurtfriskt och käckt som de tjejlopp jag tidigare har sprungit. Det här känns coolt, häftigt och med såväl prestation som löparglädje i fokus. Budskapet är att det är helt okej att springa precis på det sättet man vill. Antingen med pers som målsättning eller för att få en skön genomkörare. Med jämna mellanrum springer man igenom portaler med härligt discodunk och neonfärgade, peppande budskap. Gillar särskilt skylten ”No speed limit” när det återstår en kilometer av loppet. Utan den skylten hade jag faktiskt inte förmått uppbringa den spurt som jag nu känner mig sugen på att genomföra. Slutklämmen inne i Kungsträdgården består också den av discolampor och rökmaskiner och istället för medalj får jag ett fint smycke designat av supertrendiga modeskaparen Ann-Sofie Back.
Efterfesten med bubbel, proteindrinkar och gungande dansmusik pågår för fullt och för den som vill kan kvällen bli riktigt sen. Jag och mitt sällskap dröjer oss kvar en stund och njuter av stämningen. Det här är fjärran från Tjejmilen och Vårruset, det här är något helt nytt. Det här är Tjejloppet 2.0, skulle jag vilja påstå. Får utvecklingen fortgå i den här riktningen ser jag snart inga problem med renodlade tjejlopp. Vill killarna absolut vara med utan att smyga sig in som i det här loppet kan jag absolut tänka mig separata starter, åtminstone för eliten. På så sätt slipper man problemet med att tjejerna försvinner i mängden och att en kille alltid kommer först i mål.
Jag har tidigare diskuterat just tjejlopp med genusforskaren Karin Lindelöf. Hon menar att dessa lopp är ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det positivt med ett eget rum där en kvinnlig löpare alltid kommer först i mål och där deltagarna inte behöver förhålla sig till en manlig idrottsnorm. Samtidigt finns nackdelen med att loppen riskerar att förminska kvinnors idrottsprestationer, budskapet är att det går att genomföra loppen utan att ha tränat särskilt mycket. Det reproducerar någon slags syn på att kvinnor är lite sämre; mindre inriktade på prestation och mer på det sociala.

Men med Nike Women’s 10 K i färskt minne känner jag tillförsikt. Det går faktiskt att arrangera ett tjejlopp utan att det känns för mesigt. När 5 000 tjejer intar centrala Stockholm en lördagskväll och inte behöver harva ute på något gräsfält utanför stan konstaterar jag att det börjar hända saker och det är jag den första att välkomna. Med glädje kunde jag också se att loppet inte bara var en angelägenhet för den yngre publiken, en hel hoper snabbfotade ”silverrävar” fanns också på plats och förgyllde stämningen.
Någon kanske invänder och menar att på ett herrlopp skulle man knappast få möjligheten att få hår och makeup fixat inför start, inte heller skulle man få kunna prova ut en sport-bh i rätt storlek eller få ett nummer av Elle. Men nu är det ju faktiskt så att män och kvinnor trots allt är olika. Män är också fåfänga, fast på ett lite annat sätt än tjejer – och en himla tur är väl det! Jag är dessutom övertygad om att det på ett renodlat herrlopp också hade funnits inslag av det ytligare slaget, fast då kanske med annat innehåll än just utprovning av sport-bh:ar.
Vann loppet gjorde för övrigt Frida Lundén på 35:20, följd av Charlotte Karlsson och Lisa McRae. Bland löparna fanns också två riktiga långlöparlegender; Joan Benoit-Samuelson och Paula Radcliffe, som arrangören flugit in till Stockholm för att medverka som farthållare i loppet. Amerikanskan Benoit-Samuelson vann guld i det första OS-maratonloppet för damer i Los Angeles 1984. Brittiska Radcliffe innehar sedan 2003 det suveräna världsrekordet för damer på maratondistansen, 2:15:25.
Sammanfattningsvis: stort tack till arrangörerna av Nike Women’s 10 K! Ni gjorde det, ni lyckades ro iland ett riktigt vasst arrangemang. En del kritiska röster har förvisso ifrågasatt om det har handlat mer om marknadsföring än ett motionslopp, men då säger jag bara: välkommen till 2015! Det går att förena de två, framgångsrikt dessutom. Har man cash som Nike ju har, varför inte fläska på ordentligt. Bättre marknadsföring än detta går inte att få.
Nästa år tänker jag stå på startlinjen igen, då utan liten bulle i ugnen så jag slipper stanna för kisspaus var tredje kilometer…