”Du är under 37!” Vid det här laget hade jag fått upp farten rejält och skulle precis påbörja min fartökning. ”37:30? får jag ur mig”. Erik springer nu jämsides i sin funktionärsväst och flaggan viftandes i sin armpendling. ”Nej, jag har 35 på min klocka NU, du klarar under 37!”. Jag tittar fram och vet om att jag har den lilla backen kvar som utmaning inför sista 400m in i mål. Jävla skit, jag måste långspurta.
Uppladdningen inför loppet hade gått riktigt bra. Ett färskt blogginlägg från sista kvalitetspasset återfinns här på springlfa och känslan var riktigt bra inför loppet. Jag hade bestämt mig för att allt sämre än PB (38:41) var en besvikelse. Men i mitt huvud fanns 37:59. Det var denna tid vi skulle gå ut för. För att klaffa med Leos sovtider hade vi hållit honom vaken 1,5 timme extra på förmiddagen och allt gick enligt plan. Jag sprang hemifrån 18 min innan start, Leo somnade efter 5 min och jag var på plats vid starten (med två snabba kilometer i benen som uppvärmning) 8 min innan start. Lars hade hämtat ut min nummerlapp och Erik hjälpte mig att få igång GoPron på vagnen strax innan start. Vi gled in i startfållan 4 min innan start. Nu jäklar i det kör vi!
Jag höll mig långt framme i starten och fick sällskap av Andreas och Jens. Banan går i två 5 km-varv med ett uppförsparti mellan 0,5 – 1,5km samt 5,5 – 7km och ett nedförsparti mellan 3,2 – 4,2 km samt 8,2 – 9,2 km. Banan är ganska trång i början och planen var därför att öppna första 500-700m rätt snabbt för att få utrymme att springa ”fritt” med vagnen och att skapa lite buffert i tid inför uppförspartiet som väntade. Det kändes väldigt lätt när vi flöt fram men jag blev aningen chockad när vi passerar 1km-skylten på 3:30. Snacka om att den extra dagen vila inför hade gjort sitt för att skapa pigga ben.
Vi är en grupp som ligger bredvid och bakom vagnen och kilometerna avverkas lätt och snabbt. Förhoppningen var att ha en snabb första 5km med möjlighet att tappa lite tid på andra varvet där jag visste att låren skulle vara mosiga i uppförsbacken. Vi hittade en bra rytm runt 3:45/km som vi körde på i och vid ”svackan” i banan vid 4,4 (först en kort nerförsbacke följt av en kort uppförsbacke) hade vi en trogen hejaklack bestående av Erik, Anna, min fru och min son Elliot. Erik och Anna var för dagen funktionärer men hejade för fulla muggar. Jag hade lovat min son en high-five och gled ut till honom. Andreas var nära att få offra sig när jag gled ut i spåret igen med vagnen rakt framför honom. Tur att man känner varandra! Vi rundade upp bakom Helsingborg Arena och passerade 5km på 18:29 (förra året passerade jag på 19:21!) och jag insåg att vi höll ett riktigt bra tempo. Men flåset började göra sig påmint och jag funderade på att sakta in. Men då kom jublet när man passerade publiken som samlats vid varvningen. Vi ökade istället.
Jag passerar 6km skylten och höll fortfarande under 3:50/km. Nu kom den riktiga prövningen och det tyngsta partiet på banan. Uppförbacke och vägarbete med grusunderlag. Ingen bra kombo för en löpvagn. Samtidigt visste jag att kom jag bara upp för denna backe så var det flackt och nerför resten av vägen. Så jag tog ett beslut och tryckte på hårt de nästkommande 500m för att inte tappa fart. Och här vid denna punkten kommer dagens boost. En löpare, Stefan Bergkrans, glider upp bredvid mig och i lätt 3:45/km-fart tackar han för bra läsning och en inspirerande blogg. Jag blev otroligt glad men med 170 i puls och mosiga lår hade jag något svårt att kommunicera detta till honom. Jag tackade, sa kör hårt och flåsade att vi kunde snacka mer i mål.
Efter att ha pressat på uppför och fått en tacksam rygg att hänga på (Tack Stefan!) så fick vi snabbt upp farten igen. Mängder med hejarop längs hela banan fick oss att bokstavligen flyga fram. När vi passerade kilometer åtta visste jag att vi skulle klara 38. Vilken känsla… Vid det här laget var låren rätt trötta men benen bara fortsatte pinna på i ett numera 3:40/km-tempo. Efter att ha passerat 9 kilometer slog jag ett öga på klockan och insåg att jag till och med skulle fixa 37:30. Score! Jag hade dock dålig koll på exakt var jag låg men som tur var finns där fler löparnördar längs banan. Vid 9,5km är jag på väg ner mot svackan igen och vet om att det här är ca 500m kvar och sista korta uppförsbacken väntar.
”Du är under 37!” Vid det här laget hade jag fått upp farten rejält och skulle precis påbörja min fartökning. ”37:30? får jag ur mig”. Erik springer nu jämsides i sin funktionärsväst och flaggan viftandes i sin armpendling. ”Nej, jag har 35 på min klocka NU, du klarar under 37!”. Jag tittar fram och vet om att jag har den lilla backen kvar som sista utmaning inför sista 400m in i mål. Jävla skit, jag måste långspurta. Erik skriker på mig innan han springer tillbaka till sin flaggvaktsplats. Nu möter jag istället Lars i sin funktionärsväst som agerat förcyklist som utbrister samma sak. ”Du fixar under 37, kom igen nu Simon!”. Nu ser jag målet. Jag knuffar fram vagnen framför mig och stegfrekvensen ökar. Jag hör Lars en bit bakom mig ”20 sekunder kvar!”. Jag får flashback från samma lopp två år tidigare när jag inte klarade spurten hela vägen och sprang i mål en sekund blyg om 35:59 och hamnade på 36 blankt. Idag hade jag bestämt mig att plocka in den där sista sekunden för att gå under 37. Och visst gjorde vi det. Yngsta sonen var välförtjänt av sitt smeknamn – Sub 37 Leo!
Hela filmen (3 min) från löpningen, filmad med två actionkameror fästa på vagnen, hittar ni här!
Jag skulle vilja passa på att tacka tävlingsledare Pelle Rollmark , Tommy Bäckström på Varvet och alla involverade i IS Göta samt publik och medlöpare för ett fantastisk evenemang och lopp. Det är lätt att springa snabbt när allting runtomkring är bra. Nu är jag ett steg närmre Lars Anderssons löpvagnsrekord på 36:12. Målet i år var att göra under 37:30 och nästa år under 36:12. Check på den!
På söndag väntar ett härligt formtest på 25km i Köpenhamn, ny race report väntar efter detta!
/Han med löpvagn
