Härförleden befann jag mig på ett gym för att staka stakmaskin och hade ingenting att lyssna på. Utomhus går det an att inte ha nåt i öronen, men inte när man konditionstränar på gym. Det här var i samma veva som nyheten att Stockholm maraton nästa år redan är slutsålt och det var kanske därför som mina tankar sökte sig till en deckare jag läste för några år sen och som utspelar sig under just detta lopp: Andra andningen av Sofie Sarenbrant.
De flesta dåliga böcker lägger man bara ifrån sig och glömmer bort, men en del är så episkt dåliga att man läser ut dem med en viss behållning. Det här är en sån bok och jag tänker faktiskt på den ibland. Detaljerna har bleknat men jag minns att det var otroligt dumt alltihop, bland det absolut sämsta jag har läst. Dags alltså för min första omläsning (eller lyssning då) av en dålig bok.
Det hela utspelar sig under ett kallt och regnigt Stockholm maraton för typ femton år sen, varvat med tillbakablickar. En mördare springer loppet, folk dör och polisen jobbar febrilt för att lösa fallet medan tävlingen pågår. Om fler löpare dör riskerar loppet att avbrytas. Hur skulle det ens gå till, att avbryta ett maratonlopp som är i full gång? Frågor frågor frågor.
Men först vad Jan Guillou skulle kalla för en Östergrenare: en avstickare från ämnet, just apropå att Stockholm maraton redan är slutsålt. Vi måste prata om den här anmälningshetsen som råder. Löpare är en köpstark grupp med pengar som bränner hål i fickorna och de anmäler sig till allt som rör sig. Att komma till start och faktiskt springa är inte lika viktigt, det går fler tåg. Det här gör ju att vi fattiga velputtar får hålla på och hustla med reservlistor och startplatser.se. Det är som när folk på café paxar bord med sina jackor och sen ställer sig i kön; det finns en massa tomma bord men ingenstans att sitta. Vore det inte enklare om alla bara lugnade sig lite. Träna först, anmäl sen.
Det får bli en dubbel Östergrenare, jag är på det humöret. Folk kanske anmäler sig och tänker att ”det är lugnt, jag har ju en startklar försäkring om det händer nåt”. Då undrar jag: har nån lyckas använda en sån försäkring nån gång? Försäkringen gäller ju inte om man drar på sig en löparskada genom att springa för mycket, utan bara för akuta grejer som att man blir sjuk. Men hur styrker man det? Hur ordnar man läkarintyg om man har feber? I Stockholm kan man inte ens ringa och prata med en vårdcentral med mindre än att man ligger för döden och behöver få sista smörjelsen av en präst. Lycka till med att få en besökstid när du vaknar på loppsöndagen med en känning i halsen.
Tillbaka till boken. När jag lyssnar den här gången får jag först känslan av att den kanske inte är riktigt så dålig som mindes den, utan mer normaldålig. Alla heter Emma och Petra och Anders och Johan och gestaltas precis så stolpigt och grunt som man kan förvänta sig. Det är mycket tell och lite show, så att säga. Mer notabelt är att uppläsaren, Katarina Ewerlöf, konsekvent uttalar maraton med kort a: marraton. Aldrig hört förut, det piggade upp. Och eftersom ordet används minst sagt flitig i boken så hinner jag bli på ganska bra humör under resans gång. Däremot uttalas maran som sig bör, med långt a. Ett litet mysterium i mysteriet om man så vill.
Handlingen kretsar kring löpargruppen Mission som drivs av den stilige Måns. Han rekryterar talangfulla löpare, främst kvinnor som han sen ligger med. Inget konstigt så långt, det är väl mer regel än undantag att coacher ligger med sina adepter. Men det är lite oklart vilken nivå själva löpningen ligger på. Man får reda på att medlemskapet är dyrt (köpstarka löpare som sagt), bara drivna och duktiga löpare får vara med, och de verkar fortfarande tävla för sina ordinarie idrottsföreningar. Det nämns vid ett tillfället att de utan problem springer milen under 50 minuter på träning, i övrigt är det väldigt skralt med löprelaterade detaljer men jag kan ha missat nåt eftersom jag lyssnade på dubbla hastigheten och körde femhundringar på Skierg samtidigt.
Misstankarna riktas i tur och ordning mot lite olika personer enligt gängse praxis. Jag hade glömt vem som var mördaren men upplösningen som kommer i sista kapitlet är så dum att jag nu måste spoila den här. Läs inte vidare om du av nån outgrundlig anledning ändå har tänkt att läsa boken!
En kvinnlig Mission-löpare som är kär i Måns punkterar lungan på honom direkt i starten. Mycket oklart varför. Hon planerar att hälsa på honom när han ligger på sjukhuset sen, och hon måste hugga honom i början av loppet annars skulle hon inte hinna ikapp honom. Men återigen: varför?! Han råkar nu tyvärr dö istället. Sen springer den här kvinnan ikapp Måns flickvän som också tränar med gruppen och stryper henne i en buske i Rålis. Hon skär loss hennes chip från skon och planerar att sätta fast det med kardborrband på en tredje Mission-tjej tillika kärleksrival så att den tjejen ska få skulden och livstids fängelse. På nåt sätt. Men tjejen i fråga springer inte på grund av ruskvädret så mörderskan sätter istället chipet på en random gubbe, sliter av oklar anledning av sig sin falska nummerlapp och springer nöjt i mål på Stadion.
Vilken bedrift. Alla som har sprungit en mara vet hur påfrestande det är. Förberedelserna, träning, kost, klädval. Tänk att även planera in ett mord under loppet. Kniv, har man det enklast i ett flip-belt? Tar man sportdryck när man ändå stannar och har ihjäl folk eller i farten? Hur ska man tänka kring pulszoner när seriemord säkert påverkar hjärtfrekvensen på ett svårberäknat sätt? Ja, frågorna är många och jag får inte ihop logiken trots att jag tagit mig igenom boken två gånger.
Men det kanske är jag som är korkad. Jag googlade för att se om jag kunde hitta en recension i nån tidning. Det kunde jag inte, men jag hittade en random person på nätet som gav boken höga betyg men tyvärr direkt hade förstått hur det hela låg till. Va!? Det är omöjligt att förstå, ens med facit i hand! Öppna upp Palmeutredningen och ge denne person (törs vi gissa att det var en man?) nycklarna till arkivskåpet säger jag, för själv kommer jag att behöva en tredje läsning om några år. Jag måste bara förtränga den här rundan först.
