Dagens medlem är en av mina förebilder inom svensk löpning, Fredrik Tedborn tävlande för Stockholmsklubben Täby IS.
Fredrik kontaktade mig i våras runt en bok han var på väg att sända till tryckeriet, maratonkoden. Han har på ledig tid gått på djupet runt två av våra bästa maratonlöpare genom tiderna, Kjell Erik Ståhl och Tommy Persson och skapat en otroligt läsvärd bok, koden till att lyckas med maratonlöpning. När jag dessutom insåg att han själv 2015 som 48-åring gjorde 2;33 på maran – då var jag såld. Vilken hjälte! Idag bjuder vi på information om Fredrik plus ett utdrag ur boken.
Vem är Fredrik Tedborn?
Jag är en 49-årig före detta elitskidåkare som börjat springa mer igen efter 40. Som ”skidåkare” sprang jag en del långa terränglopp som kvalitetshöjare och 1990 sprang jag Stockholm Marathon på 2.35 med alldeles för lite löpträning i benen.
Efter skidkarriären märkte jag snabbt att jag var tvungen att fortsätta träna (springa)för att må bra, men nu skedde det på en låg nivå helt utan målsättning och jag var inte alls sugen på att tävla. Kanske var det Midnattsloppet som 40-åring som triggade igång veteranlöpningen. Åren efter blev det Lidingöloppet med en 49:e plats som bäst 2013 på 1.54.50. Det har sporrat att testa hur snabbt jag kan springa som veteran, för jag njuter fortfarande av att bli trött. De senaste åren då barnen, tre söner, blivit äldre har det skapat mer flexibilitet och utrymme för träning. Dessutom behöver vår jaktlabrador Zita ordentligt med motion. Hon ger bra sparring och sällskap. Det har gjort att träningsdosen och intensiteten ökat. Av familjeskäl tävlar jag inte så mycket. De senaste åren har det blivit ca 4-5 lopp om året, mest långlopp. Jag har sprungit några fjällmaror och i fjol deltog jag i Berlin Marathon. Det var en fantastisk upplevelse, förutom att jag var nöjd med att sätta PB på 2.33.48.
Vad säger du om 2016 så långt?
Ur ett löp-perspektiv så har 2016 varit mycket bra. Jag har fått vara hel och frisk vilket gett en bra kontinuerlig träning vilket verkar ha slipat till kapaciteten lite ytterligare. Stockholm Marathon på 2.36.22 och 14:e svensk är jag grymt nöjd med. Det var visserligen en halvminut långsammare än 1990, men det får vara okej för en 49-åring tycker jag.
I övrigt har första halvåret 2016 varit intensivt då jag utanför arbetet inte bara tränat utan även slutfört min bok Maratonkoden. Den handlar om Kjell-Erik Ståhl och Tommy Persson och förklarar varför de blev så bra på maraton. Det har varit ett lärorikt och intressant projekt som också inspirerat min egen löpning. Jag lanserade boken på mässan före Stockholm Marathon. Det är jag minst lika nöjd med som löpresultatet.
Resten av 2016, ambitioner, mål, tävlingar?
Jag planerar att springa Ultravasan 20 augusti. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot den utmaningen. Jag testade Blåfrusen ultramaraton, 73km terräng i december och det gick ganska bra. Ultravasan kommer ha jämnare och snabbare underlag men å andra sidan mer monotont och förstås längre. Det blir spännande att se hur kroppen reagerar. Det känns skönt att inte kunna ha en tidsmässig målsättning inför det loppet.
Du har gått med i Springklubben, varför?
Tidningen och webbsidan tycker jag har tillfört något som inte erbjudits av andra tidigare. En skön balans mellan resultatfokusering och rapportering från tävlingar tillsammans med inspirerande reportage från löparsverige. Spring täcker in både elitperspektiv och breddperspektiv samtidigt på ett mycket tilltalande sätt. Att göra nystarten med tidningen till klubb tror jag är en bra vidareutveckling som kan stärka engagemanget.
Tack Fredrik – Stort lycka till på Ultravasan och stort tack för Maratonkoden, den kommer förgylla många löpares sommar. Ni kan köpa en här till specialpris: http://www.maratonkoden.se/springlfa-kampanj/
Passa även på att bli medlem och få vårt unika magasin – http://spring.pren.nu/
Ett utdrag ur Maratonkoden får du under bilden:
Forskarnas förklaringar
Att återge sin egen historia och förklara sina framgångar kan bli en selektiv berättelse både medvetet eller omedvetet. Minnet kan vara förrädiskt ibland och noteringar från tränings-dagböcker inbegriper inte alla aspekter av träningen. Så man kan fundera på om Tommy Perssons och Kjell-Erik Ståhls berättelser räcker för att förklara deras framgångar. För att försöka få mer opartiska infallsvinklar och kommentarer bestämde jag mig därför att vända mig till friidrottsexpertis och vetenskapliga idrottsexperter på GIH, Gymnastik- och idrottshögskolan.
Jag ville undersöka om de kunde förklara Perssons och Ståhls framgångar ännu bättre. Jag ville också höra experternas synpunkter på framgångsfaktorer i maratonlöpning generellt. Skulle experterna ha samma förklaringar eller skulle de kanske belysa helt andra aspekter? På GIH i Stockholm har det under en lång rad av år utbildats och forskats om idrott. Just uthållighetsidrotter och forskning kring faktorer som påverka den fysiska prestationsförmågan och uthålligheten har varit en paradgren för detta lärosäte.
P-O Åstrands insatser och forskning på området från 1950-talet blev banbrytande och fick uppmärksamhet inom idrottsforskning världen över. I jakten på att samla in kunniga förklaringar till Perssons och Ståhls prestationer var det därför naturligt att ställa frågan till experter på GIH som har detta vetenskapliga perspektiv. Det känns lite som att i en kriminalutredning vända sig till den yttersta kompetensen och förvänta sig det slutliga svaret och bevisen som bekräftar indicierna.
Jag sökte upp Björn Ekblom och Artur Forsberg, två av GIH:s mångåriga och välkända medarbetare som ägnat hela sitt yrkesverksamma liv åt utbildning inom idrottsvetenskap och forskning, men som numera är pensionerade. Båda har forskat och undervisat om uthållighetsidrotter och båda har undersökt ett antal landslag inom såväl löpning som längdskidåkning och cykel. Och de var aktiva i sin yrkeskarriär på 1980-talet. Förutom att professor emeritus Björn Ekblom var en av landets stora auktoriteter på området visar det sig att han också har varit förbundskapten för landslaget i orientering under några år i början av 1970-talet, då en viss Kjell-Erik Ståhl ingick i laget.
– Kjell-Erik hade en förhållandevis låg maximal syreupptagningsförmåga. Jag vill minnas att hans testvärde inte låg högre än 67, men han hade en otroligt bra löpekonomi och hög mjölksyratröskel. Han kunde ligga mycket nära sitt max under lång tid, nämner Ekblom som en fysiologisk förklaringsmodell direkt ur minnet, utan att ha haft en möjlighet att förbereda sig på mina frågor. Normalt sett går 23–25 procent av den energi som vältränade löpare gör åt vid löpning till att transportera sig framåt. Resten går åt till värmeproduktion och kroppsfunktioner. Ekblom vill minnas att Ståhl endast gjorde åt cirka 18 procent av sin energi på transport, vilket testades vid en viss hastighet på löpband.
– Hans bättre energieffektivitet gjorde att hans glykogendepåer räckte längre än andras, säger Ekblom. Det senare är ett resonemang som stämmer mycket väl med Kjell-Eriks egna berättelser om hur han nästan alltid var starkast på den sista milen, och i stort sett aldrig råkade ut för att ”gå in i väggen”, som ett resultat av att glykogendepåerna tagit slut.
– Kjell-Erik var ju en mycket målinriktad och träningsvillig person, vilket krävs för att man ska lyckas i uthållighetsidrotter. Men den höga mjölksyratröskeln är inget man kan träna sig till, det är genetiska faktorer som styr den. Endast på marginalen går den att påverka med träning, berättar Ekblom. Under sin tid som förbundskapten i orientering minns Björn Ekblom att Kjell-Eriks löpteknik framför allt kom till sin rätt i tävlingar i Syd- och Mellaneuropa. Tävlingarna gick på den tiden ofta i terräng med lite undervegetation, vilket betydde att en flackare löpteknik där man använder vaderna mycket premieras. Då var Kjell-Erik garanterad en plats i landslaget. Han var en duktig orienterare, men på tävlingar i Norden, som ofta avgjordes i mer oländig terräng som krävde mer lårstyrka platsade han inte lika självskrivet i landslaget, enligt Björn Ekblom.
På frågan varför dagens landslag i maraton inte når upp till samma nivå som landslaget på 1980-talet har varken Forsberg eller Ekblom några tydliga svar eller teorier.
– Jag tror att den största förklaringen är att färre talanger börjar löpa. Desom skulle kunnat bli riktigt bra på långlöpning väljer lagsporter som fotboll och hockey istället, tror Artur Forsberg.
– De genetiska förutsättningarna är ju desamma som förut. Där har underlaget inte förändrats på 30 år. Det är sättet att leva och attityden som har förändrats. Det är helt enkelt färre som orkar träna hårt numera. Och detta gäller tydligen även landslaget, menar Artur. Han har tidigare själv fascinerats av den försämrade resultatutvecklingen inom löpning och har analyserat resultat från både Lidingöloppet och Stockholm Marathon över åren. Ett fynd från resultaten från Lidingöloppet var att den försämrade nivån kanske kan förklaras med att de som springer är allt äldre.
