Jag strök ett stycke senast. Nånting om att det går alldeles utmärkt att springa i Sverige så här års, att vintrarna är så pass milda nu att det i princip är barmark året om. Det klingande lite falsk. Det kanske stämmer i dom sydligaste delarna av landet men här i Stocholm så är det en sanning med modifikation.
För så här är vintern på mina breddgrader: det är milt och i stort sett snöfritt men med ojämna mellanrum kommer det lite nederbörd i form av regn eller snö, några millimeter bara, som fryser på under natten och sen blir liggande i veckor på löparstråken. Det är ingen snö på träd eller gator, det finns ingen natursnö att åka längdskidor på, ingen vintrig stämning, men löpningen blir helt katastrofal. Ja, man kan ju springa på gatorna som snöröjs och torkar upp hyfsat snabbt men hur kul är det? Det är stigarna, gruset och dom mindre cykelbanorna man vill åt. Ju.
Jag kan störa mig lite på folk som gnäller på den här årstiden, oxveckorna. Att det är mörkt och kallt, inga röda dagar och Ebba Busch-priser på semlorna. Skulle gärna kasta första stenen på dessa kverulanter men tyvärr är jag alltså inte bättre själv. Men. Det är inte själva vädret eller årstiden jag har problem med utan förhållandet mellan mängden nederbörd och antalet dagar med dödshalka efteråt. Det är helt oproportionerligt. Det är nåt som inte stämmer. Det är dissonans i naturen. Smälter inte snö och is vid plusgrader längre?
Jag kan ta vad som helst när det gäller löpning: värmeböljor, snöstorm, uppförsbackar, motvind, skavsår och beckmörker men halka står jag inte ut med. Spring på löpband då, säger säkert nåt smartskaft där ute. Och ja det gör jag ibland när nöden blir för stor. Om det finns gratiserbjudanden och prova på-veckor att utnyttja vill säga, gym är en miljö som jag vägrar betala pengar för att vistas i. Det gör att jag flänger runt på lite olika löpband av varierande kvalitet vilket påverkar mätbarheten och gör passen svåra att bedöma. Den generella känslan är i alla fall att det går mycket lättare att springa på löpband än utomhus. (Det ringer en klocka i mig nu om att jag kan ha uttryckt en diametralt motsatt ståndpunkt här för inte så länge sen, att det känns jobbigare på löpband. I så fall kovänder jag 180 grader. Det får man göra.) Maratonpass i 3.40-fart är inga problem inne men utomhus får ta på mig mitt warface för att hålla det tempot. Och för att springa i 3-blankt ute behöver jag en rejäl nedförsbacke och helst en hund som drar. Man får väl en träningseffekt ändå såklart, även fast ansträngning och fart inte riktigt motsvarar utomhuslöpningen. Men min magkänsla är ändå lite att jag klemar bort mig själv, att jag blir som en sån töntig innekatt som släpps ut vid sommarstugan och åker på storstryk av traktens bondkatter som är härdade i miljön.
Ett annat alternativ som jag väljer ibland är att springa runt Tele2-arena. Där härdar man sig verkligen när ben möter stenhård betong. Även här blir mätbarheten lidande eftersom min gps i princip blir obrukbar, förmodligen pga att det (mestadels) är under tak. Brukar därför passa på att köra tidsbaserade intervaller som 45/15 eller 60/30. På löparbana kommer svaret direkt hur formen är men runt Tele2 svävar man i ovisshet. Finns fördelar med det så klart, det kan vara skönt att inte veta och bara köra. Till slut tog i alla fall nyfikenheten överhanden och jag bestämde mig för att mäta. Jag skulle kunna få ett retroaktivt träningssvar på flera år gamla pass.
Jag mätte framhjulet på cykeln och använde det som mäthjul. Provade först på Kärrtorps IP. Fick bana ett, 20 cm från innersta linjen, till 400 meter. Godkänd mätmetod alltså. Fortsatte till Tele2. Där kan man välja lite olika väg mellan pelarna men den linje jag brukar ta fick jag till 627 meter. Okej. Problemet är att jag inte har skrivit upp dom här passen så värst noga, hur långt jag har kommit på en viss tid, men jag har för mig att jag har maxat mina varv på 2.10. Räknar på det. (Med löpkalkylator förstås, jag är inte Will Hunting.) Det blir 3.28-tempo. Aj aj då. Det blir som i tv-serien Smash (för att ta en aktuell referens) när tennisspelarna först tror att dom är jättebra och vinner allting efter några fystester för att sen bli skitdåliga när det visar sig att dom har tittat på graferna upp och ner. Jag blir tvungen att åka tillbaka till arenan för att testa några varv. Klockar dom på precis över två minuter. Det är lite bättre, runt 3.13-tempo. Men då börjar jag tvivla: springer jag verkligen samma sträcka som jag mätte upp förut? Oklart.
Med tre veckor kvar till Hannover Marathon så är formen svårbedömd och jag har inga tävlingar inplanerade innan för att få någon fingervisning. Men kilometrarna tickar in på kontot som dom ska, kroppen mår bra och även om den där 3.40-farten inte känns riktigt lika bekväm som jag hade önskat så är jag vid gott mod, trots motgångarna på mätfronten.
Kan inte låta bli att tänka på hur lite som hade krävts för att hålla banorna snöfria under vinterhalvåret. Inom en radie av tre kilometer har jag tre löparbanor och på den närmsta, Kärrtorps IP, snöröjer dom regelbundet konstgräsplanerna och asfaltsytorna runt omkring. Det hade tagit fem minuter att köra ett varv på löparbanan också och antalet snöfall i månaden kan jag räkna på mina två pungkulor. Har frågat och fått till svar att det inte görs eftersom folk gillar att åka längdskidor där. Det argumentet köper jag inte. Jag är själv ett fan av längdskidor men när man varken sprutar konstsnö eller maskinspårar så kan ju den typen av spontanåkning lika gärna ske i motionsspåren eller på dom stora gräsytorna som ligger runt omkring. Nu åks det lite skidor på löparbanorna direkt efter ett större snöfall, sen blir det bara en trist isskorpa som inte duger att göra nånting vettigt på. När den väl har smält bort i korta förlovade perioder så dyker det direkt upp löpare som helt plötsligt har ett vettigt ställe att springa på. Det är synd och skam att en sån resurs är obrukbar halva året.
Har för övrigt även en annan lågintensiv påverkanskampanj på gång mot min lokala simhall. Där vägrar dom att ha en snabbbana vilket innebär att om det är två pensionärer som bröstsimmar på motionshalvan och en unge som leker på lekhalvan blir det omöjligt att crawla på ett vettigt sätt. Även det förslaget är en åtgärd som inte direkt skulle drabba nån annan negativt och kostnaden skulle vara noll. Men noll är också stadens intresse av att underlätta för idrottande verkar det som så jag kämpar i motvind. Men jag vet att gnäll kan ge resultat. Ta bara det här fruktansvärda modet med ankelstrumpor och långa tajts på vintern som jag har beklagat mig över. Det verkar nu tack och lov vara i stort sett helt borta. Se där, en ansträngning som gav resultat. Ett kanske inte helt mätbart resultat men jag tänker ändå ta på mig äran för det.
