Drömmen om en grön jul

Eskil  

Det är juletid och vi vet ju alla vad det innebär: hårdkörning. Men så är det ju den här vita skiten på marken som alla verkar vara så himla glada åt. Sverige håller andan veckan innan jul när dom senaste profetiorna proklameras av TV-meteorlogerna som gonar sig i strålkastarljuset. Ska julen bli vit eller inte? Hur ser oddsen ut? Det är som inför midsommar.

Att kvicksilvret kryper ner mot fjorton minusgrader rör mig inte i ryggen. Dåligt fäste däremot…

Jag undrade varför folk jag mötte log när dom såg mig. Trodde att det var pga julafton men det var tydligen rimfrostsituationen i ansiktet som var orsaken. Kul att kunna sprida lite glädje.

Själv drömde jag om en grön jul år. Vanligtvis kan jag väl glädjas åt snö, särskilt om det kommer så pass att man kan ta fram längdskidorna. Men i år ska jag ju springa mig genom vintern och det värsta jag vet när det gäller löpning är dåligt underlag. Men efter en rekognosceringsrunda igår innan julbordet får jag ge en stor eloge till trafikkontoret i Örebro där jag befinner mig för tillfället. Det var välsandat i villakvarteren och sopsaltat på en hel del gång- och cykelbanor. Det här med sopsaltning är ju nåt man gillar. Jag önskar nästan att det fanns en sån karta på nätet där man kan följa sopsaltarna via gps för att se var dom nyss har kört, som man kan göra med längdskidspår (i alla fall i Norge). Nu pausade jag mitt skrivande och googlade fram att det i alla fall finns en praktisk karta som visar vilka vägar dom sopsaltar:

Bra att kunna reka rundorna i förväg, och man behöver inte lägga dom på minnet: det är bara att följa den torra asfalten så kommer man rätt. Jag hittade en liknande karta över sopsaltade stråk i Stockholm som jag säkert kommer att snegla en del på nu i vinter.

Så nu visste jag vart jag skulle ta vägen. Elljusspåren och mina andra rundor här i stan var bara att glömma. Planen var att få till ett tröskelpass; jag har bara kört intervaller, distans och långpass under i princip hela hösten så jag var sugen på lite sammanhängande fart. Styrde stegen mot Vivalla. Riksbekant för många från ”Svensson, Svensson” och/eller som ett problemområde. För mig är det faktiskt förknippat med löpning och det blev lite av en nostalgitripp. 

I sena tonåren tränade jag med ett fotbollslag som sprang runt Vivalla på vintern. Division sju. Gubbar i gärdsgårdsserien som inte älskade löpning direkt. ”Gubbar” som för övrigt var yngre än vad jag själv är nu. När jag nu försöker sträcka ut mina stela vinterben på Vivallaringens föredömligt torra asfalt kommer ett minne till mig. Det slår mig att jag ironiskt kallades för ”kenyanen” av några jämnåriga lagkompisar eftersom jag tillhörde dom som kunde springa hela rundan på kanske sju kilometer utan att varken börja gå eller spy. 

Men sprang gjorde jag inte mycket på den tiden, och definitivt inga lopp. Det enda jag har att gå på när det gäller min nivå från den här perioden är att jag gjorde milen på 45 minuter i lumpen på en sträcka som inte direkt var kontrollmätt av friidrottsförbundet. Det ansågs hyfsat snabbt har jag för mig. Idag, mer än dubbelt så gammal, hade jag nog hängt av mitt nittonåriga jag ganska enkelt. Nu passerade jag jag milen på 37.30 och då hade jag ändå två uppvärmningskilometer i början. Från den tredje kilometern försökte jag köra en halvtimme i 3.30-fart, vilket jag gissar är ungefär nån slags tröskelfart för mig. Lyckades hyfsat, kanske några sekunder långsammare enligt klockan men det kan väl räknas som mätfel, det är ju ändå jul. Jag kanske ska återvända till Vivalla när jag är dubbelt så gammal som jag är nu. Vad kan jag hålla för fart som 80-plusare tro?

 Dela på Facebook