En första tävlingsrapport på bloggen

BG  

Nu har springlfa.se varit i gång över en vecka, kul! Jag uppmanade er alla att sända in tävlingsrapporter, här kommer den första.

Efter mitt första inlägga har jag passat på att springa 3 distanser på VSM, resultatet enligt kalkyl – två guld och ett silver. Att ge sig på Gunnar Durén gör man inte :-) De längre sträckorna var tuffa pga av otroligt varmt & fuktigt klimat, blev taktiklopp. Inte så värst kul – jag drivs främst av tider, men ibland får man acceptera de yttre förhållanden och ha en annan strategi.

Dagens inlägg är alltså en första tävlingsrapport, denna kommer från klubbens GGP i veckan som gick, GGP = Göta Grand Prix, 10 deltävlingar som ska ge tävlingsvana och möjligheten att testa nya distanser, testa sina gränser, etc.  GGP har varit en del av träningsprogrammet i 7 år och är väldigt uppskattat, oftast mellan 25-40 medlemmar dyker upp. Rapporten idag är från Mikael Engqvist som gjorde sin debut på 1500m:

Fotograf: Malin Bengtsson

Fotograf: Malin Bengtsson

”En av de roligaste sakerna med att ha gått med i IS Göta är alla udda distanser jag nu springer. Nu är ju inte 1500m inte en udda distans för en friidrottare utan snarare en klassisk sådan. Men för mig är det en distans jag aldrig sprungit innan. Så 10 min innan jag skulle åka till dagens GGP kom jag på att jag hade ingen aning om vad jag var kapabel till eller vilket tempo jag skulle hålla. Vad göra? In snabbt vid datorn och knappa in adressen till mcmillanrunning.com. in med senaste miltiden och vips kom det upp att jag borde klara 5:06 om jag tränade specifikt för denna distans. Det hade jag naturligtvis inte gjort så jag tänkte 5:15-5:20 borde nog fungera. När jag sedan hämtar upp Robban på vägen så sticker Jaana in huvudet i bilen och säger ”se till att komma under 5 minuter nu”. Hmmm…. det satte griller i huvudet på mig. Väl på plats tar Jens hand om uppvärmningen och vi kutar en något annorlunda uppvärmningsrunda i ett skogsparti. Sist av alla kommer Jens skrikande, ”det är väl €/%&(( uppvärmning och inte orientering! Väl tillbaka säger Svenne att det blir två heat, de som satsar under alt över 5 minuter. Jaha – vad ska jag välja? Det trygga alternativet skulle vara att springa i +5 min heatet. Jag kollar runt lite vem som ska springa i vilket heat och till slut bestämmer jag mig för att idag ska jag satsa. Jag ska under 5 minuter! Hybris eller ”den som aldrig spänner en båge….” får någon annan avgöra. Planen som bildas i skallen är att ta rygg på Florentina och försöka hänga på så länge det går.

Första heatet startar och jag far runt och hejar på de som springer. Samtidigt börjar jag fundera: vad har jag gjort? Jag sprang ju intervaller igår och är lite stel i låren. Hur ska det här gå? Äsch, det löser sig. Det är ju inte så att jag kommer att komma sist. Hmmmmmm, jo det är nog mest troligen vad du kommer att bli, men vad gör väl det? Första heatet kommer i mål ivrigt påhejade av oss andra.

Dags för start i heat två. Var tog Florentina vägen? Ahh, där är hon. Starten går och jag lägger mig sist enligt plan. Problemet är att Jens och Thomas parkerar framför mig. Första varvet känns kanon. Detta kommer att gå vägen. Ska jag springa om Jens? Upploppet på andra varvet, vad är det för brännande känsla i låren? Varför andas jag som en gravid grävling på ett crosspass? Ut på tredje varvet. Ryggen på Jens seglar helt plötsligt iväg. Jag försöker öka men benen är rejält stumma. Efter en snabb titt på klockan ser jag att det är inte jag som tappar utan Jens som ökar. Jens och Thomas går förbi Florentina. Aha, där är min rygg. Ökar något för att täppa till luckan. Jag kommer upp i rygg på Florentina som springer med lätta steg. Ser det i alla fall ut som. Fartökningen gjorde att mina ben är helt stumma och jag ser min rygg försvinna iväg cm för cm. När upploppet på tredje varvet börjar står Svenne i kurvan och vrålar: TÄPP TILL LUCKAN! Ökar något och täpper faktiskt till luckan. Men det är kortvarigt. Vid ”klockringningen” ökar åter avståndet något. Med 300m kvar hinner jag tänka: Nu får du fan bita ihop. Detta kommer att göra ont. Men det tar bara 40 sekunder. I sista kurvan försöker jag öka något. Att kalla det spurt skulle vara att ta i, men farten ökar något och jag tar in några cm på Florentina. Sista metrarna är lite suddiga och jag tror att jag sprang sista biten på hörntänderna. Tiden? 5:06. Hur i hela helsike kunde Mcmillan veta det?

Jag kom alltså inte under 5 min (och Svenne hotade med att jag fick göra om det tills jag klarade det) men om man inte utmanar sig själv ibland så sker det heller inga stordåd. Jag är helt övertygad om att jag hade fått en sämre tid om jag skulle sprungit ett ”eget” lopp i heat ett jämfört med att ha en rygg nästan hela loppet i heat två. Men nästa gång……….

Jag tackar Micke för en trevlig rapport och hoppas på nya från hela landet – det är kul att dela med sig!

 Dela på Facebook