En otroligt lärorik helg

Jag tänkte börja det här inlägget genom att gå tillbaka till den 29/3 då jag gjorde säsongsdebut genom att springa Berlin halvmaraton. Målsättningen i Berlin var att springa sub 1.04.00 vilket jag trodde var ett svårt men dock realistiskt mål med tanke på att träningen hade rullat på bra hela vintern utan några skador och endast en sjukdomsperiod på tre dagar med vila. Redan efter 1kms löpning där jag tidsenligt passerade på 3.02min/km så kände jag att det här skulle bli en riktigt jobbig dag. Jag, en tysk och en kenyan som fungerade som pace (1.03.18 fart) låg i en klunga bakom de bästa afrikanerna och sedan bakom oss låg ett gäng med löpare  som satsade på sub 1.05.00. Vi höll uppe farten bra i motvinden och passerade 5km på 15.02. 10km paserades på 30.25 men redan vid cirka 12km, som passerades på cirka 36.30, kände jag att sub 1.04.00 inte kommer att gå. Redan vid 7km hade jag fått släppa kenyanen och tysken och nu låg jag själv och borrade och kände hur benen blev tyngre och tyngre. Vid 19,5km var 1.05.00 klungan i fatt och förbi mig och jag landade på 1.05.14. Riktigt besviken och otroligt stum i benen vilket satt i ett par dagar efter loppet.

Min analys av loppet var att jag antagligen inte var i riktig form för sub 1.04.00 men också att mitt skoval (Piranha) inte var särskilt smart med tanke på att jag är/var ganska tung som löpare. 62-63kg fördelade på 171 cm är förhållandevis tungt för att vara löpare och med facit i hand skulle jag valt en bättre dämpad sko. Nu är inte detta ett inlägg som skall handla om några bortförklaringar för jag var inte tillräckligt bra men nog skulle jag sprungit på åtminstone 1.04.40 om det inte vore för skovalet där jag tog helt slut på grund av sönderslagna ben.

Tankarna efter loppet var mycket att frågan är om jag inte är lite för tung och behöver bli några kilo lättare. Jag tog upp det med min alltid lika engagerade och kunniga tränare Daniel Ekman och han tyckte inte att det var någon bra idé. ”Du springer av dig musklerna sakta men säkert istället. Låt kroppen ta den tid den behöver på sig annars riskerar du sjukdomar och/eller skador”.

Jag bestämde mig dock i min ensamhet att det är dags att gå ner till målvikten 59kg. Sagt och gjort så började jag dra ner på maten, drog ner på allt som innehåller socker och fett (har nästan alltid avstått ifrån godis, glass, chips etc.) men nu också salami, leverpastej, russin, sylt osv. och började äta mer sallad (har alltid varit noggrann med sallad men nu än mer) och mer protein. Mindre kolhydrater och mindre portioner överlag gjorde att jag successivt började gå ner i vikt.

Resultaten efter Berlin kom snabbt och redan två veckor efter Berlin slog jag personligt rekord på 10km landsvägslöpning på DM i Skåne på 29.34. Detta efter en hård träningsvecka på cirka 190km. Helgen efter SM 2:a på landsväg på 29.45 efter Abraham. Ganska tuff vind under loppet och rejält hög fart ifrån början gjorde att tiden blev lite sämre än vad jag hade hoppats på. Tre veckor efter SM på landsväg var det dags för SM i halvmaraton och även där blev det silver efter Abraham. Här var målsättningen helt klart guld med Abraham var alldeles för stark och när han gjorde ett ryck mellan 10-11km (30.35 passering 10km) där en kilometer gick på under 2.50 så var loppet kört. Men 1.05.03 var personligt rekord och prestationen var klart mycket bättre än Berlin med tanke på att banan var klart tuffare på Kungsholmen runt än banan i Berlin.

Två veckor efter SM i halvmaraton var det dags för säsongsdebut på bana (NM i Danmark 10000m) och efter 4-5 banpass inför tävlingen var jag lite osäker på formen men trodde att jag var god för sub 29.30. Loppet startade lugnt med ett första varv på 75,4 därefter skruvades farten upp rejält och resterande varv låg sedan mellan 68,8-71,3 bortsett ifrån sista som gick på 66. Känslan under loppet var magisk. Jag kände mig så lätt och fin i kroppen och kunde mata på hela vägen. Passerade 5km på 14.35,5 och hade exakt samma fart andra femman då jag landade på 29.11.83 och nytt personligt rekord med cirka 33 sekunder. Tvåa i loppet efter dansken Abdi Hakim Ulad (28.58.7) som har ett så pass bra personligt rekord som 28.39. Analysen kring varför loppet gick så bra är hård träning kombinerat med att jag var lättare i kroppen.

Efter NM så har ytterligare tre veckor passerat och jag har fortsatt äta mindre samtidigt som jag tränade 233km i veckan efter NM och sedan 209km i förra veckan. Detta var cirka 40km mer löpning/vecka än vad Ekman la upp. Den här veckan började med blytunga ben och jag pressade igenom mig kvalitetspassen på tisdagen och torsdags morgonen. Distanspassen började bli riktigt ångestladdade och smärtan i lår och vader var påtaglig. I fredags kväll sa kroppen tydligt ifrån genom att båda anklarna och även ansiktet svullnade upp.

Min syster och hennes man (båda läkare) samt Henrik Orre, Distriktsläkare och vinnare av Lundaloppet och Malmömilen 2015, berättade för mig att detta kan vara allvarligt och att det gäller att bromsa träningen direkt och börja äta riktigt. Hjärtsvikt, njursjukdom och problem med sköldkörteln lyftes som tänkbara orsaker. Lördagen blev en vilodag samtidigt som jag var noga med att få i mig rejält med mat både på fredags kvällen och på lördagen. Idag söndag vaknade jag pigg och stack till simhallen för 60 minuter vattenlöpning. Passet kändes bra så jag beslutade mig för 10km distans på eftermiddagen. Svullnaden hade nu lagt sig och sista 5km på distanspasset bara ”flög jag fram”. Lite piggare ben efter en dags vila och riktigt med energi  i kroppen.

Radikalt försämrad kost med brist på viktiga näringsämnen är den troliga orsaken till svullnaden. Kroppen kom helt enkelt helt i obalans och hade jag inte tagit signalerna på allvar så vet jag inte hur detta hade slutat. Imorgon måndag skall jag för säkerhets skull ta lite blodprover på vårdcentralen för att se så att alla värden är som de skall.  Vågen visar nu 59,5kg men att tappa 3-4kg på cirka 10 veckor är inte bra och jag har fått höra att jag inte har sett frisk ut de senaste två veckorna.

Jag har lärt mig en sak den här helgen och det är att visst kan man dra ner något på kalorieintaget inför viktiga tävlingar men det får vara under kanske två -tre veckor och direkt efter det måste man vara noga med att fylla på med rejält med energi igen. Att svälta sig själv i 10 veckor och samtidigt snitta cirka 200km i veckan är direkt skadligt och jag får vara tacksam över att det verkar stanna vid en vilodag. Min målsättningen är att vara som bäst i OS 2020 och inte den 20/6-2015. Med detta vill jag förmedla att tänk till innan ni drar ner på energintaget och använder er av en dietist om ni beslutar er för att försöka gå ner något kilo inför en viktig tävling. Jag kommer att anlita en dietist framöver för jag drog ner för mycket på kalorieintaget av ren okunskap.