Söndagar har alltid varit en go träningsdag i mitt liv. Man kör ett lugnt och kontrollerat långpass på småstigar och låter mängden komma till dig utan att pressa på något särskilt. Tempot är väl anpassat så man kan prata och njuta av omgivning och stunden. Den dagen jag anmälde mig till maraton ändrades söndagar till att bli en jävla söndag. En dag man ska springa asfalt och då inte lufsa av några mil utan man ska visst starta i hyfsad fart och sedan speeda upp och på slutet springa som en dåre. Den dagen jag började med dessa skitpass insåg jag direkt att måndagsintervallerna måste bort och ersättas av en lugna och städade pass.
Denna söndag skulle ett av de så kallat nyckelpassen köras. Passade på att äta lite kvällen innan och till frukost för att vara lite tom redan från början. Börjar lugnt i 4min fart och sedan trycker jag på mer, för att avsluta med marafart var planen. Tog det lugnt dagen innan med två fina 70min pass på stig och kände att imorrn ska det ske. Så händer det på kvällen, det börjar snöa och då snöa så inni helvete. Hela laddningen försvann och ersattes med att jag försöker tugga runt de tänkta 38km och så får vi se hur det går på skitmaran i alla fall. Tuggade i väg på morgonen, underlaget var först is, sedan snö sedan slask sedan skit. Första milen slet jag på rätt bra men var ändå strax över 45min. Sicken skit, men jag fortsatte rulla på. Ner till 14km hade jag klarat av de värsta backarna och förhoppningsvis det sämsta underlaget. Ser lite bar asfalt inne i Åby och vänder norrut 3km. Underlaget är blask, men i alla fall ingen snö. Lyckas pressa ner tiderna och när jag sedan vänder tillbaka ner mot Bråviken igen har över 20km gott. Andra milen knallade på kring 39minuter, nu börjar det ändå kännas lite bättre. Nu var underlaget blött och trafiken lite farlig utmed Bråviken, vilket gör att man får springa lite i diket ibland för att ha kvar alla kroppsdelar. Men hyfsat flackt och fint och kilometrarna rullade på, inte det tempot de ”borde” göra men tredje milen på 36min. Fortsatte någon km till innan jag var tvungen att börja ta de 100hm för ta mig hem igen. Då hände skiten, jag blev först trött, sedan trött som attans sedan så sjukt jävla trött. Men stapplade hem och vid 38km stängde jag av klockan och gick de sista 500m hem. Sista 8km var inte snabba utan typ 32minuter. Sicken misär.
Såhär bra var det ingen av de första 14km. Bitvis över decimetern av det vita giftet.
Kommer hem, ignorerar totalt att dottern säger att hon ska stolen jag sitter och tittar rakt fram på. Ser att maten är klar. Livet känns lättare och det är bara att gå och tugga i sig hjortkebaben. Efter detta vill man bara dö, eller i alla fall sova. Jag försökte övertala dottern att göra en stillsam lek som kunde klaras av helt utan rörelse och eventuellt kunna se skidor samtidigt. Detta gick sådär, men jag överlevde. Piggnade till framåt kvällen och skulle försöka meka lite med mitt löpband som strular lite. Försöker hitta vad som kärvar. Kollar in drivremmen från motorn och tänker, den är bra att torka av när den rullar lite. Någon sekund senare ser fingrarna ut att vara 2mm tjocka och sitter fast inne i ett drivhjul. Efter att ha dragit ut nödbromsen och får fortfarande inte loss fingrarna, lyckas jag backa motorn lite och tillslut kommer de ut. Märkligt nog klarade de sig bättre än jag var värd med lite blånaglar och blod. Dessutom var det vänster hand som jag ändå inte kan använda. Chocken var dock totalt och inget mer mekande denna dag.
Så nu är det bara en vecka till nästa jävla söndag, som dock kommer att avnjutas på La Palma.
