Mitt förra inlägg handlade om kärleken till morgonjoggen och njutningen i att köra kravlösa distanspass i mystempo. Å ena sidan underbart härliga och på många sätt välgörande, men å andra sidan fullständigt charmlösa om de inte får stå i ständig kontrast till de riktigt hårda och tuffa grispassen. Om man skulle ha lugn jogg på schemat dag ut och dag in skulle ju känslan förtas. Allt skulle bli så jäkla tråkigt, enformigt, likriktat och så vidare.
Man måste liksom varva det lugna och behagliga med det snabba och smärtsamma för att det ska bli edge och game on. De lugna passen står för belöning, njutning och återhämtning. De tuffa passen för att få kämpa, utmana och övervinna motstånd. Ett motstånd som jag för övrigt tror är en viktig och i vårt samhälle tyvärr ofta förtappad komponent för välmående och balans i livet. Om allt är enkelt, bekymmersfritt och helt utan motstånd förlorar vi mål och mening. Utan dalar inga toppar. Utan kontraster en blek tillvaro. Det måste göra lite ont och ta emot ibland för att vi ska kunna känna tacksamhet, lättnad, lycka och eufori. För att man ska känna att man lever. Och för att man ska få resultat.
Lugnt och skönt, snabbt och hårt – två livsviktiga nyanser av löpning. Och sedan finns det ju såklart femtioelva andra nyanser däremellan som står för variation och bredd och som tillsammans med allt det andra i slutändan skapar resultat. Mellanmjölkspass, kuperat, flackt, långt, kort, tröskel, intervall, mjölksyra from hell och allt däremellan. Det är väl ändå nyanseringen som är den gyllene nyckeln till löparglädjens bultande hjärta?
