Efter en bra träningsvecka tänkte jag att det var dags och testa om man blivit snabb. Därför anmälde jag mig till UT-milen. Ett lopp i de ”centrala” delarna Ulricehamn med målgång i den välkända grodparken. Alltså man passerade centrum, men det var 1/20 av banan resten gick mer ”utanför centrum”. Loppet var i alla fall en blåsig och backig historia. Då motvinden kom efter en dryg kilometer fanns det två lösningar på problemet, antingen ta det lugnt försöka ligga i lä i motvinden eller göra det motsatta öppna som en eritrean och därigenom spränga alla klungor i molekyler. Att öppna lugnt är inte min grej så valde eritreanmetoden. Den funkade bra och efter 2.45min på första kilometern var resten av loppet ett helvete. Lyckades dock hålla undan och ta en seger. Avståndet bakåt var ungefär lika litet från 1500m till målet efter 10km. Tiden var inte särskilt imponerande, men kände att jag kan springa någon dryg minut snabbare under rätt förutsättningar.
Redan här hade jag tagit bort alla idéer om att springa tävling även på söndagen. Något som för en löpare är helt otänkbart men normalläge för en orienterare. Men så vaknade jag på söndag och kände mig helt chockande nog jättepigg. Så satte mig i bilen och åkte till Stockholm för att springa Salomon city trail. Detta till trots att jag hade blivit varnad att det var ett citat ”dyngarrangemang” förra året. Tänkte att de har säkert lärt sig till i år. Lyckades ta mig ner till Kungsträdgården som var en oväntat vackert. Lyckades värme upp och kände mig rätt lugn i loppet. Såg inga andra direkt stjärnor, men så efter dryga 15minuter hängande i toakön hände det. William Lind joggar förbi. Vad i helvete gör han här, han är jag ju chanslös emot, han ska springa orientering denna helgen. Lyckades klara av toakön och ställa mig på startlinjen, Lind stod där och jag visste att jag skulle få duktigt med spö. Den sortens löpning med trappor och kurvor och skit som det skulle bjudas på är inte riktigt min grej, särskilt inte i jämförelse med en sprintorienterare av väldigt hög rang.
Gick lugnt och fint i början (chockerande trodde på orienterarrusning), men efter en stund skruvades farten upp. Efter 2km var det en snitsel på vänster sidan av vägen, Lind tolkade det som att man skulle höger. Jag kände mig osäker, men så som satt markeringen var gjort kunde det lika gärna vara höger eller vänster. Efter en stund kom vi tillbaka in i klungan. 500m extralöpning är inte vad man räknar med. I detta läge gör William Lind vad varje orienterarhjärta vill göra. Lägger på en tempoökning av den högre skolan. Självklart är jag körd. Nu hittar man dock vägen fint, är löpare framför att plocka in. Lite senare på banan kommer herr Lind upp från fel håll igen och jag är lite närmre. Lyckas plocka in till varvningen, men jag var ingen allsvensk spelare denna dag utan en jävla sopa. Det närmaste jag var segern var bilen som lyckas undvika att köra rakt in i min motståndare med ungefär 3dm. Jag skrek rakt ut och blev helt paralyserad i hela kroppen. Klart det närmaste jag sett någon bli påkörd. Jag springer lite fel på andra varvet också och tar mig i mål utan att slita på psyket alltför mycket. Är inte jätteimponerad över själva banarrangemanget även om jag kan tänka mig det är ett helvete att få till det och de som sprungit förut eller inte är helt bortkomna i Stockholm kanske inte ser problemen som vi bönner såg. Är inte speciellt imponerad över mig själv heller, men vet ungefär vilken fysisk status jag har för tillfället. Löpningen uppför går helt enkelt skitkasst.
Annars har träningen bytt lite fokus, ifrån att kört mycket mängd i början av året, följt av att bara vara bitter över sjukdom är det numera lite mer kortare intervallpass. Körde intervaller måndag (backe), tisdag(korta), onsdag (2minutare väg), torsdag (5minutare) och på detta tävling lördag samt söndag. Sedan igår måndag började veckan med lite mer backintervaller. I och med detta pass är jag trött och får pusta ut lite idag. Om någon månad är jag nog i fas igen, på återseende då Sir William, då ska du fan få pisk!
