DNS, DNF eller succé och personligt rekord? Det kan verkligen sluta hur som helst den här gången. För två veckor sedan kände jag hur jag flög fram på vissa pass. Formen var på topp. Nu känns det betydligt mer osäkert. Är jag dum i huvudet? Är jag åtta år och har precis börjat träna?
Nä, egentligen inget av det, även om en del kanske svarar ja på den första frågan.
Coach BG har gett mig tydliga träningsinstruktioner de senaste tre veckorna. Jag har följt dem till punkt och pricka, typ. Dock har jag också lagt på lite extra och kört mycket snabbare än vad han har förutspått och önskat.
Hela mitt vakna tillstånd har kretsat kring söndag 15 november klockan 09.00. Då ska det gå fort så in i helvete på Valencias gator, enligt mina mått mätt är väl bäst att tillägga så ingen tror att jag blivit helt galen.
Egentligen borde jag vara nöjd innan Valencia, men mycket vill ha mer. BG satte 37.30 som årsmål för mig på 10 000 meter. En helt bisarr tanke att jag skulle kunna springa så snabbt. Hittills har jag gjort 37.28 på bana och 37.35 på landsväg.
Men när träningen rullar på allt bättre och träningstider flyger all världens väg så höjs tuppkammen. Sub-37 känns plötsligt inte längre som helt omöjligt.
Förra lördagen körde jag föreskrivet pass på löpbandet 5×800 meter. De skulle gå i 2.48 med flow och start var sjätte minut. Ett ganska soft pass – OM JAG HÅLLIT FARTEN!
Istället pallar jag bara att vara farten trogen på den första intervallen, sedan ökar jag hastigheten på varje intervall. På den näst sista är jag nere i 2.32, i slutet drar det till i höger baklår och det känns som en gummisnodd som tänjs ut. Men jag stannar inte utan fortsätter intervallen klart.
HÄR KUNDE JAG KANSKE TÄNKT TILL OCH GETT FAN I DET HELA.
Tror ni jag avbryter passet? Nej, varför det? Jag kör den sista intervallen ännu snabbare och landar under 2.30 med en hastighet en bit över 19 km/h. Tänker inte så mycket på det onda, utan är mer glad att det inte gör så ont att jag inte kan kuta.
På söndagen joggar jag min favoritrunda på 15 km i 4.45-fart. Ingen större fara med låret, men kroppen känns skit, energilös och patetisk.
Måndagen blir det också jogg och det känns hyfsat. Ont i låret, men inte för ont.
Elddopet kommer på tisdagen. Passet jag ska köra är 11 km med 3 km tröskel efter de 4 första. BG vill ha de tre snabba på 3.40 i snitt. Det funkar inte riktigt. Blir 3.45, 3.45 i motvind och 3.37 i medvind. Inte urbra, men helt okej.
HÄR KUNDE JAG KANSKE TÄNKT TILL OCH GETT FAN I DET HELA.
Där precis där borde jag ha tänkt till och åkt hem efter jobbet. Istället for jag in till Stadium Arena där några av mina favoritlöpare skulle köra 10×600. ”Gasellen” tänkte köra varje på 2 min och ha en minut i vila mellan varje.
Jag hänger med de två första och laddar även för en tredje. Det går bra 1,5 varv innan det känns som en tennisboll där smärtan i låret sitter. Jag bryter och linkar omkring en stund innan jag börjar stretcha som en besatt.
HÄR KUNDE JAG KANSKE TÄNKT TILL OCH GETT FAN I DET HELA.
Nä….
Hoppar in i en intervall och drar ”Gasellen” några varv. När det är dags för den sista intervallen laddar jag från botten och klarar de 600 meterna på 1.50. Sex sekunder före ”Gasellen”.
Moget.
Dagen efter går jag till häxan för att få massage. Hon konstaterar att området för det onda är varmt och tar det lugnt med tryckningarna. Onsdagen är också föreskriven vilodag. Det lyckas jag faktiskt hålla.
Idag, torsdag, hände något ännu mer oväntat. Jag hoppar över dagens pass och tar en vilodag till. Imorgon bitti går flyget till Valencia, och egentligen är fredagen också en vilodag. Kan nog ändå bli en jogg från hotellet på eftemiddagen/kvällen.
Visst stramar det i höger baklår. Men starta lär jag göra om det inte blir mycket sämre, bryta loppet sker bara om benet går av eller lossnar från kroppen. Min målbild är fortfarande att klockan stannar på 36.59 eller i sämsta fall på 37.29.
ELLER ÄR DET HÄR JAG KANSKE SKULLE TÄNKT TILL OCH GETT FAN I DET HELA.
Skulle inte tro det.
