Intervju med Victor Dahlgren efter Valencia Marathon

0
124

Många av er nyfikna har säkert redan koll på hur det gick för Victor under förra helgens Valencia Marathon. Spring följde upp inför-intervjun med att stämma av hur  det känns så här dagarna efteråt och självklart hur loppet genomfördes.

Foto: Valencia Marathon

Hej Victor!

Vilken leverans 2:29:39, stort grattis!
Var det dagen då ALLT stämde?

Hej igen och tack! En stor del av ens vakna tid är ju visualisering av hur det ska kännas på de stora tävlingarna! Det här var nära drömscenariot, men jag väntar tills den dag jag eventuellt håller hela distansen ut innan något sådant tas ut. Alltså: MYCKET stämde, men inte allt. :)

Så, ta oss igenom loppet.

Vi var tidigt i startfållan för <2.30 då det tydligen var trångt ifjol. Med kvarten kvar till skott hade jag bra position i gruppen, men denna försämrades rejält när avspärrningsbandet fram till eliten togs bort och vi skulle jogga upp bakom dem inför start. Sånt brukar inte vara något problem på marathon eftersom öppningsfarten är så beskedlig, men sedan gick jag i marken direkt efter starten för att det var hetsigt bakom. Det är sån här trängsel vi kommer få vara vana vid på lopp med bäst toppbredd. Får nog köra lite gummibandsövningar på gymmet framöver så jag klarar lyfta på fötterna bättre!

Turligt nog kunde gick det att ta sig upp obehindrat och successivt hitta ned i den planerade farten, som var 3.30/km. Fältet var dock packat ett bra tag, säkert över 1 000 pers ahead, så det dröjde innan det inte längre var folk som bromsade upp. Första 5k på 17.46 – 16s off pace – men i det låg alltså ett fall samt långsam 1-3 km.

Valencia Marathon är oerhört lättlöpt första halvan, på ostsidan parken, och blåser det västligt som då utgör km 5-20 inga problem. Jag upplevde både att tiden rann på hyfsat snabbt och att ansträngningen i alla fall inte var helt orimlig. Kommande 5km-bitar gick alla på 17:25-17:30, så vid 20k hade vi 1.10.08 och vid 21,1k 1.13.56 – rätt på tidsschemat.

Väl halvvägs in springer jag inte i en fast klunga, utan en del som öppnade i samma fart har faktiskt börjat gå ifrån (hedersknyffeln Niklas Wiberg t.ex.), medan andra grupper börjat sacka. Nu hade det varit fint att snurra runt ett identiskt varv till nere i sydost, men istället ska vi ta oss i ost-västlig riktning och in i de gamla delarna av Valencia.

Till 25km tar man ett fåtal höjdmeter och det blåser även lite mot, men det går och känns fortsatt bra eller åtminstone skapligt. 17:30 på femte femman också – vi har kört så mycket 3:30-fart sista 2 månaderna att det inte behövs stirras klocka. Jag börjar dock känna att det inte är supergött med energi och vätska längre (framför allt inte vätska, mer om det i nästa fråga!), men än så länge är hanterbart.

Upp till 30k börjar dock ansträngningen stiga, och obehaget – mestadels bestående av ett magtryck – tilltar. Vi lever farligt alltså. Jag klarar sedan ett par kilometer till i närheten av 3:30, men när det inte går att ta rygg på löpare som avancerar fint bakifrån så har ju allvaret dessvärre dragit igång. Vid 33k löpta och i samband med näst sista gelen så är det uppenbart att jag måste slå av innan vi gått på stålet helt.

Tyvärr kommer inte en ny våg av energi, som det ändå kan göra på marathon ibland, utan från 33 km och in är det förbaskat jobbigt! Jobbigare än jag minns att marathon kan vara. Det är för väl att vi vid 35km vänder runt och får lätt medvind och att banan börjar falla svagt utför. Men samtidigt synd att inte ha att åka med, för då kan man pressa ned tiden avsevärt i slutet!

Vid 38km kommer min teamkollega Anders Österlund, M50, påhejandes. Det går för snabbt för att försöka ta rygg, snarare ägnar jag mig åt skademinimering i 3.40/km nu. Med ca 1,5km kvar står Christian och Carro och skriker att det fortfarande är god marginal till <2.30. Jag har precis konstaterat att det går för långsamt för att lösa <2.29, så snarare än att få energi av det så är det, skumt nog, lite moloket och fortsatt blytunga ben.

Jag har krampat i 9 av 10 tidigare marathon, idag är det så pass svalt att det kanske går att slippa, men det kommer en liten i utförslöpan med 400m kvar! Först med 150m kvar vågar jag vara säker på att blir <2.30 istället för på fel sida gränsen. Hann med att släppa Martin Holm & Erik Anfält förbi mig, och hade loppet varit 100m längre hade även Martin Jarbeck kommit före.
Vid mål tar Niklas Wiberg emot mig. Vi kom kvällen före överens om att försöka öppna första halvan tillsammans, sen gick han ifrån redan vid 13km och jag tänkte först att han lyckats hålla och gjort kanske 2:27:45. ”Jag kanske var under 2:26!”. Det finns nog inget bättre sätt att skratta sig till kramp i magen än så!

Hur såg energiupplägget ut och genomfördes den enligt plan?

Använde 7 st Umara 20g-gels under loppet samt 1 innan och drack vatten ur de behändiga men inte så hållbarhetsmässiga flaskorna som fanns på stationerna. Behöver definitivt köra mer med vätska på träning, för det var inga stora mängder (kanske 10-12cl/5km) jag drack men ändå började magen gnälla en del runt 25km. Sedan är det enkelt att dricka på relativt lugna långpass och att göra det i tävlingsfart runt 3.30-3.33/km.

Nästa marathon kan det bli ett nytt märke på energin. Jag måste börja experimentera med allt som går, för även om det låter mycket med 140g kolhydrater via gels på ett lopp så känns energiupplägget lite tunt och otillräckligt.

Blev det något firande efteråt eller var det fosterställning på hotellet?

Det blev dels en hiskeligt långsam promenad tillbaka till AirBNB:et. Sedan intog jag fosterställning (medan de andra, piggare übermänniskorna begav sig ut på stan), med förhoppning om att kunna ansluta fram mot kvällen. Så skedde, och om vi nödvändigtvis ska tala om firande så var det av precis mitt slag: En stadig indier inkl. två öl och John Blund 21:30 utan att orka släcka taklampan.

I övrigt, har du haft koll på några andra och isåfall vem har imponerat mest?

I och med Carros, Sanna Mustonen med fleras karriärer följer jag den europeiska dameliten hyfsat. Väldigt imponerad av flera av tjejerna med halvmarapers på 1.10-1.11 som nu går ner och gör tider på 2.23-2.25. Det säger mycket om hur illa man själv hanterar distansen, eftersom man varit jämn med flera av tjejerna (Laura Hottenrott, GER 2.24, Clara Evans GBR 2.25 t.ex.) på 21,1 men sedan blir krossad av dem på marathon!

Av svenskar var det ju väldigt trist att varken Jeppe Lundberg eller Carro kunde göra sig själva rättvisa den här gången. John Börjessons 2.17 och Erica Lechs 2.39 är imponerade och med längre uppbyggnader kommer det kunna gå några minuter fortare för båda. Annars kommer ju mycket inspiration från sub-elitherrar som är en bit före mig. Jonas Nilssons 2.24 (dröjt nästan 5 år sen han persade) och Alexander Söderbergs 2.27 (dröjt 5 år även för honom) vittnar om vikten av att hänga i över tid.
Men sensationsmässigt slår inget Niklas Wibergs debut på 2.26.02 (han var alltså inte riktigt under 2.26) inklusive sista 2,2k i 3.18. Där har vi en framtida sub-2.20 attack från bakled.

Vi gratulerar återigen och hoppas du fått njuta av marathonben och tapas efter loppet.

Tack igen! 5 dygn har gått sedan målgång och jag är fortfarande gött stel. Blir en testjogg imorgon i snön för att få igång cirkulationen.

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här