Kamp mot klockan

0
25

Då har halva fjällmaraveckan gått. Denna vecka som skulle vara en ända lång njutning efter att så många timmar har lagts på träning har istället blivit en kamp mot klockan. Att hinna läka, att hinna bli redo för lördagens fights. Men låt mig ta allt från början.

Fjällmaraveckan avgörs detta år med Trillevallen som huvudort. Jag och min familj är inkvarterade här och allt var upplagt för succé när halvmaran avgjordes i lördags. För övrigt världens längsta halvmara då min klocka sa 26,8km. Banan är helt underbar och dagen var detsamma. Kände mig inte superstark från hade ont i hälsenor och därmed lite osäker. Hittade dock hyfsat flyt i första backen och malde därefter på. Ledningen växte och jag såg aldrig någon bakom. Tänkte tidigt på att inte förstöra benen och försökte bara gå i ett tempo som kändes bekvämt och avslappnat. Hela idén ”Never waaste good legs” funkade utmärkt och ledningen var stor på toppen av sista backen, Välliste. Dock hände det som inte fick hända på väg ner från berget. Jag hoppade ut på en spång. Friktionen mellan skor och spång var ungefär noll och jag gjorde en bananskalsvurpa modell brutal då hastigheten säkert var neråt 3min/km. Högerbenet veks sig under kroppen då jag landade på spången och smärtan var intensiv direkt. Var detta slutet på de roliga var tanken som dök upp direkt. Först förstördes Rotterdammaran av influensa. Skulle jag vurpa bort mitt nästa mål.

Grofjället, solen grinar mig i ansiktet. Foto AXA fjällmaraton
Grofjället, solen grinar mig i ansiktet. Foto AXA fjällmaraton

Lyckades i alla fall komma upp på fötterna och stappla mot mål. Tappade några minuter, men ledningen var stor så det räckte ändå. Var trots allt bara 2,5km kvar av loppet när kraschen skedde. Imål, rejält öm under insidan av skenbenet upp mot knät. Samt med en nystukad fot. Inte riktigt vad man vill ladda med inför ytterligare tre tuffa lopp. Kroppen kändes dock inte alls trött och det är ju trots allt ett bra tecken inför maran.

Dagarna går och foten blir bättre och bättre. Skadan under knät är dock inte superbra och gör sig rejält påmind under nerförslöpning, om det nu är löpning utför jag sysslat med. Mer stapplat utför i slow motion. Kände dock att uppför ska det funka och ställde därför upp i onsdagens ”PP vertical K”, dvs 1000hm uppför Åreskutan. I detta lopp kom det ett par rejält bra italienare som jag trodde skulle spöa mig. Stapplade iväg ibörjan och tyckte ändå det svarade rätt bra. Fick en lite lucka upp mot 250hm. Kände att benen ändå var bra. Vid 250hm började branten från helvetet. 200hm skulle klaras av i något som mest får liknas vid en lerig brant. Snören fanns som man fick använda för att dra sig upp. Att springa var helt omöjligt. Är det något jag är helt värdelös på så är det när det är för brant för att springa och man måste gå. Så även om jag gick så sakta som jag kunde, blev jag stum och självklart inhämtad av killen bakom. Kom upp ihop med stumbjörn som hälsade på i vaderna. Gick in i ett parti med trappor, då klättrade stumbjörn upp i låren också. Det gjorde sista 400hm till sega som satan. Strax innan 800hm gav jag mig. Jag inte riktigt det bettet mot berghällarna som jag behöver vid denna passage. Så en italienare kunde rinna ifrån mig. Sista 100hm sket i det och tiden rann iväg lite onödigt mycket. Men mycket psyke sparades. I mål var jag kanske onödigt besviken, men kände att jag var bra, men bara att inse att vissa saker är jag inte bra på. För övrigt fint med våffla på toppen innan jag haltade ner.

Här är det brant på riktigt. Foto AXA fjällmaraton
Här är det brant på riktigt. Foto AXA fjällmaraton

Så nu är det bara att massera och läka och hoppas kroppen är redo för en fjällmara på lördag. För jag är så satan sugen att bara få visa vad jag kan, det kunde jag inte idag, men fjällmarabanan innehåller nog allt jag är bra på. Därför älskar jag den och jag är rätt säker att den älskar mig också.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här