Dagen efter årets Stockholm marathon och sällan känt mig så missnöjd med ett lopp.
Tycker att Stockholm har varit så ”kul” att springa med den fina publiken senaste åren att man inte vill missa den. Efter att ha genomfört Köpenhamn marathon på 2:44 för tre veckor sedan kändes det rimligt att glida in bekvämt runt 2:55 och hålla min sub 3 streak levande. Så fel jag hade.
Börjar med kaoset i fålla B. Där har det vanligtvis gått att röra sig och värma upp i fållan men nu var det knökfullt. Att sedan ställa sig i kön till EN (vad jag såg) pissoar (fanns även vanliga bajamajor) blev en minst sagt stressad upplevelse. Ca sju min innan start började folk pissa i muggar och på husfasaden istället, nöden har ingen lag men detta är ju en lätt grej att fixa för arrangören. Hört att en del seedats in i fel grupp men till slut kunnat byta upp sig till grupp B men den måste få mer yta eller höjas kravet på för det var som sagt trångt.
Sen när förbundet envisas om att föra statistik på bruttotiden för framförallt oss veteraner så blir det inte mindre hetsigt. Jag är ingen raketforskare men detta måste gå att lösa, har inte hört någon som tycker det är positivt med det.
Med exakt noll meter uppvärmning drog vi iväg och det kändes ganska dåligt direkt men sånt kan ju vända flera gånger under en mara.
Redan vid tio km kändes det för tungt att hålla 4:00 fart och då insåg man att det kommer bli en lång dag. Ett hopp till halva sträckan och passage på 1:25:45. Tänker då att även om det känns piss nu så har jag HELA 1:34 på andra halvan för att smyga in under tre timmar.
Värmen var tung och likaså benen, har aldrig druckit så mycket som denna mara men ändå kände jag mig törstig nästan hela tiden. Snabbspolar till 30 km där jag fortfarande hade en god chans att klara tre timmar bara jag höll 4:30 tempo vilket i vanliga fall ska va en bit kaka.
Lyckas med bedriften att mellan 35-40 km hålla 5:00 snitt och då är man inte kaxig. Innan dess hade farthållarna för tre timmar passerat och med den en undran över vad fan man håller på med.
Publiken är helt otrolig men inte ens den samt feststämningen får mig tycka detta är värt det.
I mål på 3:04:32 och med en tomhet i kroppen samt ovilja att någonsin springa en mara igen. Värdelös jävla sopa är självkänslan då och även nu.
Helt ovärt att ens starta samt bränna ytterligare träningsveckor samt sätta min sämsta tid hittills.
Fattar att tiden är en bra tid för många men detta är sett ut mitt perspektiv.
Dagen efter så är jag ju smart nog att inse att ibland skiter det sig och att värmen, en mara tätt innan samt en dåligt dag är en dålig kombo.
Nu är det bara försöka fokusera om på kortare lopp istället.
