Detta är en text om enkelhet.
Enkelhetens natur är sådan att den kommer att fortsätta existera, även när ingenting annat längre gör det. När Du inte längre finns, när Vi inte längre finns, när våra barn inte längre finns – då består endast enkelhet
en. Vi cirkulerar omkring enkelheten i varierande hastighet – men kolliderar till slut med den, allihop. Enkelheten: denna kärna, denna livmoder, denna urtids kraft.
Lyssna. Vad hör du? Är det dina barn som leker? Är det en gurglande diskmaskin? Är det en TV på i bakgrunden? Lyssna igen. Kan du höra den? Tystnaden.
Titta. Vad ser du? En text i Times New Roman? En PC-skärm eller en MacBook med retinaskärm, en smartphones lilla skärm? Titta igen. Ser du dem? Tankarna, nedskrivna för dig.
Känner du? Kläderna, de tätt vävda trådarna. Känner du som jag, hur gravitationen på de mest effektiva sätt motarbetar din hållning? Hur ryggraden kröker sig. Men känner du? Kroppen.
De enklaste av sensationer.
Det som omger dig. Det är enkelheten.
Enkelheten har inte utvecklats genom evolutionen. Människan är dömd att cirkulera omkring enkelheten på behörigt avstånd, fram till dess att vi går in i den eviga enkelheten. Evolutionen har likt en istid dragit med sig svaren på de enkla frågorna, och vi är dömda att leta efter dem (inte sällan på sydligare breddgrader), under hela vårt liv. Smidigt hade varit, om det istället rört sig om en revolution. Då hade kanske även svaren på de enkla frågorna varit revolutionerande. Nu är de inte det. Svaren på de enkla frågorna evolverar fram i maklig takt under en livstid, fram till dess att vi ligger tätt intill enkelheten på vår dödsbädd. Det handlar inte om att man då funnit svaret. Då handlar det om att man fått en påminnelse om svaren, tillräckligt många gånger.
Det är vår själva essens som lurar oss, våra egna oändliga hjärnvindlingar. Vår förmåga att tänka lurar oss på enkelheten – vi är för medvetna om vårt eget medvetande. Våra tankar får känslorna att klinga, som förstärker det vi tänker, en resonans som formar våra vanor: det som känns bra i någon del av vårt väsen, är det vi helst gör. Det gör oss till slavar under våra egna belöningssystem. Men inuti oss vet vi om när vi omfamnar det enkla. Då studsar vårt inre av välbehag. De bästa predikningar om livet är de som påminner oss om det vi redan vet.
Enkelhet är att springa på en stig i skogen, och att låta tankarna vandra fritt. Enkelhet är att skratta med magen, och att se in i en leende människas ögon. Enkelhet är att älska varandra, och att få vara nära den man älskar. Enkelhet är att leva vidare, och enkelhet är att dö. Enkelhet är doften av syrén, och en humla i syrénblomman. Enkelhet är tålamod då tiden går långsamt, och närvaro då tiden går fort. Enkelhet är att bada i en sjö, och att ligga på en klippa till dess man torkat. Enkelhet är ögonmått framför vattenpass. Enkelhet är intuition framför grubbleri. Och enkelhet är förlåtelse.
Detta om enkelhet visste du nog redan. Det är lätt att glömma bort. Rätt som det är påminns man. Då vill man leva enklare. Tills man glömmer igen. Det är så det är. Vi är bara människor.
