Ljuset!!!

Nyheter  

Hur går det nu med min uppladdning inför helgens begivenhet?

Med kroppen (den skröpliga) och med själen (den uppjagade)?

Jotack. Vilan, som jag igår så klokt och förnuftigt antog vore ett smart drag, åtminstone i ett par dagar, kändes idag inte längre lika lockande.

Jag tyckte framåt dagen att benen ändå verkade rätt ok, träningsvärken efter skidor och intervaller och utfallssteg och gud vet allt som jag utsatt dem för kändes inte lika framträdande längre, så jag beslöt mig för att återgå till plan A, dvs några snabba intervaller på bana för att återuppväcka steget och kanske hitta fart och explosivitet.

(Explosivitet!? Ha! Fart!??? Hahaha! Fåfänga tanke. Jag lär få leta länge. Och förgäves! Mina muskler är som snören, renons på snabba fibrer. Jag – en seg snigel. Men drömma kan jag!)

Det makalöst vackra vädret hjälpte till. Soffan kändes sunkig och frånstötande. Jag stack ut redan halvfem, direkt efter jobbet, för att fånga ljuset.

Och just detta ljus blev kvällens stora behållning.  För första gången i år beträdde mina Nike banorna på Lunds idrottsplats, en högtidlig känsla bara det.

Vindstilla. En nedgående sol i väster, några grader under nollan. Ett par isfläckar på upploppet på bana ett och två. Ensam. Trafikbruset utanför staketet, annars stilla.

_20160216_181207

En liten aning av vår och hopp om andra tider. Det är så fantastiskt läckert just den där första gången man upplever det, lika läckert varenda år. Den första kvällen man ser det speciella ljuset och känner den diskreta men ändå påtagliga doften av vår.

En lyckoförnimmelse. En vändning. Ute ur tunneln.

Men hur gick det nu med intervallerna då?

Äh. Inget vidare, skit rent av. Benen var inte alls rehabiliterade. Jag flåsade och det pep i luftrören. Jag fick kramp i höger skinka och ont i samma sidas fot. Dessutom gick det inte alls fort och 800 meter känns fullständigt omöjligt.

Precis som det brukar, så jag är lugn. Fotont är jag van vid, rumpsmärtan är ny, men….tja. Det är som det brukar som sagt.

Säkerligen hade det varit förnuftigast att vila, men förnuftighet är inte min starka sida här i livet.

(Heller. Precis som explosivitet och scenframträdanden.)

 

Men här sitter jag nu trots allt ändå med en litet glädjepirr i bröstet.  Jag har ju sett ljuset…

DSC_1203

 Dela på Facebook