Skoltiden var en mörk tid för mig som löpare. Minns fortfarande de där kylslagna morgnarna när man stod där med blåfrusna knän och skulle springa barkspåret. På tid.
En tid som skulle bli avgörande för ens betyg i idrott. En svag trea lyckades jag kämpa till mig med blodsmak i munnen. Sedan lovade jag mig själv att aldrig mer sätta min fot i ett par löparskor. Någonsin.
I december 2009 blev det av en slump så att jag tog mig an uppgiften att blogga om min träning inför Stockholm Marathon 2010. Varför jag tackade ja berodde nog mest på att jag har en galet nyfiken sida som ibland hakar på utmaningar utan att reflektera. Men en del av mig längtade också efter en revansch på skolgympan. Och absolut, jag fick väl en slags revansch. Dels klarade jag ju av min mara på målet, under fyra timmar, med sex månaders förberedande träning. Och dels blev jag ju i och med min löparblogg på en av Sveriges största dagstidningssajter någon slags ”löparprofil”. En väldigt skum känsla för tjejen som tillhörde de sämsta löparna i plugget.
Efter Stockholm Marathon 2010 anmälde jag mig till Lidingöloppets tremil och väldigt överraskande grejade jag den på 2.43. ”Bara” fem minuter över silvermedaljtid för damer och därmed satte jag raskt målet för nästföljande års lopp. Betade av en hel radda millopp och halvmaror och kände hela tiden att jag ville bli snabbare och snabbare. Drogs in i en ”pershets” som eldades på ytterligare eftersom jag ju mer och mer började umgås med inbitna löpare. Inget fel i det, men någonstans där började jag tappa bort mig själv.
Vad ville jag egentligen med min löpning? Plötsligt kunde jag må illa och ha en klump i magen när jag skulle ut på ett intervallpass. Och jag kunde längta ihjäl mig efter att få springa ett långt, skönt distanspass istället för den där så för formen viktiga snabbdistansen. Dessutom fick jag för mig att jag kanske var för tung för att nå mina tidsmål, ”alla andra” löpare jag kände var ju byggda som kenyaner.
Började gräva ner mig mentalt och såväl träningar som tävlingar gick sämre och sämre – fast jag tränade hårdare än någonsin. Fattade inte varför resultaten uteblev nu när jag investerade så mycket tid i löpningen. Det var en tung tid, som inte direkt lättades upp av att det var motigt på den privata fronten med icke-framgångsrik dejting. Jag kände mig helt enkelt dålig och misslyckad, på alla möjliga plan. Löpningen, som ju var tänkt att fungera som en skön frizon, blev istället ännu ett måste som framkallade ångest.
Vändpunkten kom sommaren 2014, i närheten av bergshyttan Keschhütte i schweiziska Alperna. Jag var mitt uppe i det 78 kilometer långa Swissalpine Marathon och insåg plötsligt vad det här med runner’s high som jag hade hört talas om innebar. Efter att ha gåjoggat uppför det värsta motlutet planade det nu ut någorlunda och jag kunde småspringa i ösregnet. Log med hela ansiktet och fattade knappt att löpning faktiskt kunde vara så här roligt. Brydde mig inte det minsta om att jag hade en rejäl bit kvar att springa, inklusive att ta mig upp i ett bergspass – det här var så roligt att jag knappt ville att det skulle ta slut. Kände mig så stark och oövervinnerlig.
Tiden kändes helt oviktig när jag sprang in på Vaillant Arena i Davos och log mitt allra bredaste målgångsleende. Jag hade ju klarat av det här, grejat den där galna utmaningen som jag först bara hade garvat åt. 78 kilometer! Det är ju nästan ÅTTA MIL, varav långa partier i krävande alpin terräng. Månaden senare uppmuntrade en viss Jonas Buud mig att ställa upp i UltraVasan 90. Han tyckte att nu hade jag ju värmt upp genom att springa Swissalpine Marathon, så det var bara att ge sig iväg till Sälen och genomföra.
Så det gjorde jag, på medaljtid dessutom. Utan att jag ens i förväg hade tagit reda på vilken tid man behövde springa på för att få medalj. Jag bara log och sprang, njöt och grät ibland när benen värkte. Men skallen var i ett konstant glädjerus under hela loppet och lång tid efteråt. Plötsligt insåg jag att det är ju det här som är roligt. Det är det här jag vill göra. Plocka russinen ur kakan, ta det bästa ur olika världar: löpningen under lång tid ihop med en mäktig naturupplevelse gav mig den kick jag letat efter sedan den där decemberdagen 2009 då jag för första gången snörade på mig löparskorna.
Numera kallar jag mig för äventyrsmotionär. Det är inte längre möjligheterna till pers som lockar mig utan möjligheterna att få röra på mig i storslagen natur. Helt enkelt ha förbaskat roligt medan man jobbar upp aptiten så att biffen med bea och rödpang efteråt smakar så där himmelskt som den bara kan göra efter en riktig kraftansträngning.
Prova du också, du kanske blir överraskad över vad äventyrsmotionen kommer att göra med dig ;-)
