Magsjuka, långpass och drömmen om New York Marathon

0
105

Från milen på runt 40 till under 37 på åtta veckor. Från Rock bottom till toppen på 56 dagar. Löpning visar ingen nåd när du är i dålig form men den belönar dig till skyarna när du jobbat för det. Formen är på gång!

Denna bloggen har aldrig riktigt handlat om min träning vecka till vecka. Vad som händer, vilka pass jag kört och vad som ligger på schemat imorgon. Den handlar mycket om relationen mellan löpning och livet, balans i vardagen och målsättningar. Reflektioner över de stora sakerna, som ofta gör sig påmint i det lilla i livet. En löpande småbarnspappas bekännelser om du så vill. Ett sätt för mig att få skriva om vad jag älskar i löpningen och hur jag balanserar det med de andra saker jag tycker är viktiga i livet. Familj, arbete, sociala relationer och hälsa. Detta har gjort att jag hittat en rytm i mitt bloggande. En gång var annan eller var tredje vecka kliar det i fingrarna att skriva av sig de saker jag gått och tänkt på. Men nu när våren är på väg (trots att jag nu tittar ut genom fönstret och ser ett vitt snölandskap…) kommer denna struktur att ändras något. Min förhoppning är att ha energi att blogga lite oftare, men med något kortare inlägg om löpningen i vardagen. Speciellt nu eftersom jag är inne i en utvecklingsresa utan dess like.

Ett av många sena kvällspass med Lars som gjort mycket för mängdträningen
Ett av många sena kvällspass med Lars som gjort mycket för mängdträningen

Den 20 december var jag nere i källaren. Rock bottom och i kroppen kände jag att jag var i den sämsta formen på fem år. Sliten, tung och utmattad. Åtta veckor senare är jag mitt inne i en explosionsartad utveckling. Jag krossar pass efter pass och tar ett steg i taget mot en riktig jäkla höjdarform. Allt detta på åtta veckor. Det är rätt galet när man tänker efter. Igår var första passet på riktigt, riktigt länge där jag helt plötsligt var nere och malde långa intervaller i 3:32-3:37/km. Nu börjar tankarna om att springa milen under 35 igen växa sig starkare och kanske blir ett mål för sensommaren. Och just det, sen var det den där, ursäkta språket, jävla kvaltiden till New York Marathon också.

Att kvala till New York Marathon. En idé som dök upp för ett och ett halvt år sedan. Jag råkade av en slump se att jag missade kvaltiden med 8 sekunder på Köpenhamn Marathon 2014. Hade jag gått under 2:53 hade jag alltså kunnat ansöka om en garanterad plats till loppet via denna tid. Tänkte lite på det, sen släppte jag det. Sen dök det upp igen någon vecka senare. Sen några dagar senare. Sen på dagsbasis. Under 1:21 på halvmaran eller 2:53 på maran är kravet. Det ska jag ju klara tänkte jag. Två försök gjordes under förra året och båda misslyckades. Den senare på halvmaran prinsens minne i Halmstad. Jag var i mitt livs form men bommade hårt i det sämsta loppet jag gjort. Känslan av att jag inte riktigt fått ge det en ärlig chans satte sig. Jag var liksom inte färdig med denna utmaningen. Några veckor senare dök en möjlighet upp. En vän som känner en vän hade hört talas om min träning och mitt stora mål. Jag blev erbjuden en startplats i New York. Jag övervägde i två sekunder. Sen tackade jag nej.

Ett av många pass i hallen på måndagsluncher som gjort mycket för att få upp farten igen. Foto: Erik Alnervik
Ett av många pass i hallen på måndagsluncher som gjort mycket för att få upp farten igen. Foto: Erik Alnervik

”VA? Är du dum i huvudet?”. Frågan från en löparkompis var spontan och ärlig. ”Nej, jag vill fixa det på egen hand bara.” svarade jag. Det är som så mycket annat med löpningen och träningen. Klyschornas klyschor – det är inte målet som är målet, det är resan som är målet. Dvs, min dröm är egentligen inte att springa New York Marathon, det är att komma i mitt livs form. Att jag sen i mitt livs form klarar kvaltiden och får åka till New York är mer ett resultat av detta. En bonus om man får kalla det så. SÅ, tillbaka till formen – hur långt på resan har jag kommit? Rätt långt faktiskt, åtminstone på åtta veckor.

I början på månaden gjorde jag årets första 30km långpass, med stil. Fyra pigga herrar sprang 12km uppvärmning ner till Heden (400m utomhusbana i Helsingborg) och körde sedan 2 x 5km på bana. Man startar den andra 5km 22min efter att man startat den första och joggar däremellan. Dagen till ära hade vi en hare i ingen mindre än Andreas Berner (4:a på årets Helsingborg Marathon). Vi körde första 5km på 19:10 (3:50/km), joggade sedan i 2min 50sek och satte sen igång på den andra 5km. Sluttiden på denna blev 18:47 (3:45/km) och känslan var så, jäkla, grym. Vi pustade ut i några minuter och joggade sedan hem och landade på 30km på hela passet. Jag kände mig fullständigt oövervinnerlig, formen var på gång! Allt slit under januari och februari började nu ge utdelning. Tills jag började känna mig lite underlig på kvällen. Ett dygn senare körde jag toa-intervaller. Magsjukan var ett faktum.

Lyckligt ovetandes om den kommande magsjukan
Lyckligt ovetandes om den kommande magsjukan

Tur i oturen markerade dock detta 30km-pass slutet på den tuffaste veckan i år med 113km, två fartpass och ett långpass med tröskel. Jag fick i och med magsjukan ofrivillig vila i fem dagar och tappade två kilo på köpet. När jag sedan ger jag mig ut med Leo i vagnen på lördagen, pigg och laddad som tusan och prick på min tänkta maravikt efter sjukan. Man får ibland se saker från den ljusa sidan… Jag sprang en något snabbare distansmil med vagnen och blev överraskad när jag såg sluttiden 41:04. Dagen efter (i söndags) följde jag upp med ett långpass på 32km som kändes lätt. Vad var det som höll på att hända? Jo, formen är på väg!

Ute med Leo i vagnen
Ute med Leo i vagnen

I skrivande stund har jag en skön muskelvärk från gårdagens pass. Ett ruskigt pass som jag enbart gör jag när jag känner att jag är på gång. Ett 10.000m test för att checka av ungefär vad jag ligger på för tid på milen. Man springer 10.000m uppdelat i intervaller på 2000+2000+1500+1500+1000+1000+500+500 med en minuts vila mellan varje. Jag sprang den tillsammans med min svåger, kollega och barfotalöpare Andreas. Planen var att jag skulle agera hare och dra oss runt banan för Springtime (stans kuperade stadsmil) med en sluttid under 37 min (när man räknat bort vilan). Jag siktade lite högre och sa att vi kör 3:40/km.

Den känslan. När vi nöter kilometer efter kilometer på testet och det känns lätt. Det känns lätt när jag kollar på klockan och ser att vi på de flacka partierna ligger i 3:32-3:38/km. Gud vad jag har saknat detta. När vi springer ”i mål” på testet visar sluttiden 36:10. Min erfarenhet från testet är att lägger du på 30sek på sluttiden så har du ungefär vad du i dagsläget ligger på tävlingsmilen. Så i runda slängar 36:30-36:40 på en kuperad mil i februari. Inte illa pinkat för att åtta veckor sedan knappt klarat milen på 40. Ännu mindre för Andreas vars PB på milen är 39:07. Dags att krossa det kanske?

Just nu är löpningen precis så här - fantastisk!
Just nu är löpningen precis så här – fantastisk!

I helgen är det åtta veckor kvar till Hamburg Marathon och jag ser verkligen fram emot det. Oavsett vad som händer nästkommande åtta veckor börjar jag redan närma mig målet, att under resan komma i mitt livs form. Jag kanske inte hinner nå det till Hamburg men det gör ingenting. För känslan jag har under mina löprundor nu, den är fantastisk. Och drömmen om New York Marathon kommer att slå in förr eller senare. Det vet jag om för formen är på väg!

Ha en härlig träningsvecka, vi ses på bloggen snart igen!

/Han som är på gång

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här