Förutsättningarna inför Black River Run har varit sisådär senaste tiden. En salig blandning av allt möjligt,både jobbrelaterat och privat har stört uppladdningen men uppladdningen har också varvats av ren löparglädje såklart. Någonting jag tycker jag haft relativt lätt för är att ta de motgångar som uppstår för vad det är. Därigenom inte sagt att jag inte påverkas av dessa. Dock ska de inte få fäste i hjärnbarken allt för lång tid. Ett ältande hjälper inte mig och det hjälper inte min omgivning. Där har löpningen haft en god påverkan på mig. Hur det där olösliga knutarna löses upp under löparrundan och helt plötsligt när man står i duschen märker att man sitter inne på en tanke som gör att det känns som att knuten ej existerat.
Sista veckan var väldigt hektisk och det var skönt att ha semester dagen innan för att planera det sista. Jag åkte med en mycket god vän och löparkamrat till Västerås och det var oerhört skönt att få prata om löpningen med någon som till 100 % delar ens intresse. Det tog bort nervositeten inför loppet för min del. Planen var att övernatta hos en av de jag sprang Göta Kanal med och några fler av de son sprang samma lopp skulle också ansluta.
Efter lite förberedelser i Västerås centrum så var vi till slut på väg. Vilken härlig känsla att få återse alla som man under sommaren fått dela några dagar längs kanalen med. Vi blev kungligt bemötta och servade av C och hennes familj och jag gläds så oerhört över att så många fina löparsjälar kommit in i mitt liv.
Vi gick efter den gemensamma middagen till startområdet för att se vart det låg. På väg hem kände jag den där pirrande känslan i kroppen som ofta infinner sig dagen innan.
Tidig kväll och efter en orolig natts sömn så var det äntligen dags. Frukost ( dock är det inte bilden nedan som visar frukosten :-) och uthämtning av nummerlapp för att sedan göra de sista förberedelserna inför start som var klockan 10.
Det var en lagom kylig morgon när vi så gav oss iväg till startområdet. Lite kort information från arrangören, sista toabesöken och en gruppbild senare så var det dags för start att ge sig iväg.
Jag kände av stelhet i vänster vrist och jag tänkte hålla låg fart tills jag blivit varm i kroppen. Tänkte mig att en snittfart på 6:30/km skulle vara bra. Första 5 km på varvbanan var skog och bitvis ganska teknisk stig. Ganska omedelbart fick jag problem med pulsen som rusade så jag fick ta ner tempot till 7/km. Väl ute ur skogen så fortsatte pulsen att rusa periodvis men kom ändå in i ett flyt som höll den i schack.
På de öppna slätterna brände solen på ganska bra och jag svettades ganska rejält men tänkte att jag får dricka en massa vid vätskestationerna och vid varvningen. Fram till sista 3 km på banan var det ganska flackt och det gjorde att pulsen höll sig på en bra nivå. Vid varvningen var det lerigt och vått på gräset och när jag skulle låta arrangörerna läsa av chipet så gled jag ut i en ofrivillig spagat och föll med en duns i marken.
Jag kände inte efter så mycket utan ville hellre komma upp och till tältet för att få i mig lite energi. Väl i tältområdet petade jag i mig en hel del och sedan iväg igen,lite mer lättklädd på varv två och med en bra känsla.
Nu var det bara 4 varv kvar. Jag kände att det stretade lite i ljumsken men tänkte att det ger nog med sig men inne i skogen igen blev smärtan intensivare och det började också att stråla i vänster sida lår. Även om solen sken så började det mörkna i mitt sinne. Någonstans visste jag ju vad detta skulle innebära om det inte gav med sig.
Strax efter första kontrollen så mötte jag upp marathonlöparna som skulle starta klockan 13. Jag mötte glädjespridaren Johan som peppade mig när jag sprang förbi. Smärtan i låret pulserade allt mer. En molande och obehaglig värk. Kom en bit och sedan var marathongänget i kapp mig. Fick den varmaste kram jag någonsin fått av en annan person när Johan kom ifatt mig igen.
Jag tittade på en lycka till video som familjen skickat innan loppet och där och då tog jag beslutet att ta mig i mål på varv 2 och sedan fick det vara bra. Ringde hem och i takt med att det öppna landskapet blev omsluten av skog så trillade en liten tår. Intellektet säger en sak,känslan en helt annan.
Haltade i mål och gick direkt utan vidare fundering och bad att de skulle klippa bort chipet. Funktionärerna frågade om det var fallet som gjorde det att jag bröt och jag svarade bara kort att så var det. Lätt uppgiven eftersom tänkta 80,5 km blev 32 men så kan det vara och skada sig kan alla göra. Pratade en stund med en del andra innan jag linkade hem för en dusch. Många riktigt mörka tankar svepte genom skallen medan kokhett vatten tvättade ren min leriga kropp.
Eftermiddagen tillbringades att heja fram min andra kompisar som alla presterade på topp. Glädjen för deras skull gjorde det lättare att deala med den egna DNF:en.
Hade tur att få skjuts hem av min kompis sambo och det var ganska skönt att vakna upp hemma även om jag haft det helt underbart hos C och hennes familj. Under natten gick Hannes som var den enda i gänget som sprang 100 miles i mål. På tredje plats. Helt otrolig bedrift och inget någon kunnat ana. Bakom sig hade han flertalet mer rutinerade 100 miles-löpare. Stort grattis kompis.
Dagen efter tittade jag på tröjan som jag fått vid utlämningen av nummerlappen. En tanke svepte genom mitt huvud. Detta var tröjan som symboliserade ett misslyckande för min del.
Jag la ut ett inlägg på Facebook om det men blev genast påmind om hur skev min tanke var.
Tack för att ni rättade upp mig i min destruktiva tanke finaste vänner. Så otroligt glad att jag har er. Senare under dagen blev jag sugen att kolla hur kroppen mådde och sugen på att erövra Black River Run t-shirten. Jag tog med äldsta dottern ut för en tur i makligt tempo. Hon pacade mig på cykel och det var först på slutet som det gjorde lite ont men inget av den allvarligare sorten. Det betydde för mig att det kanske bara var en sträckning jag åkt på? Kroppen mådde bra efteråt och jag kunde lämna den destruktiva tanken och se att jag faktiskt fick till ett rätt bra långspass i alla fall.
Nu ska det bli skönt att fortsätta med löpträningen och underhållet av konditionen istället för att springa fler lopp. Jag kan summera 2017 som det år där jag tog steget från millöpare till långdistansare och att huvudmålet inför året var att springa 45 km på Ultravasan men det stora målet blev Göta Kanal Run med 200 km på 5 dagar. Kul utveckling eller hur ?
