Nu var det länge sedan… igen…

BG  

Dygnet har för få timmar… att driva Springklubben är otroligt stimulerande men timmarna räcker inte riktig till, måste ju blogga också :) Projektledare, chefredaktör, annonssäljare, digital artikelförfattare, skribent och fotograf till magasinet, administratör, ekonomichef, kundservicechef – många hattar blir det. Finns dock en gemensam nämnare, löpning & Spring, det roligaste som finns. Klubben går igenom en intressant resa – första utgåvan är ute, återkopplingen har varit galet bra, ca 30% har redan betalt in sin avgift trots strulet med inbetalningsavierna, några har hoppat av då de missförstått att det kostade pengar, några hade anmält sig två gånger, etc. Rensade ju bort 160st med hade missat några. De mest intressanta blir att se efter sista betalningsdag hur många medlemmar som valt att betala, puh. Räknar med ett bortfall på 10%, visste att det var en chansning att sända ut magasinet med fakturan. Men hoppas naturligtvis att alla betalar för att de gillar magasinet.

Sedan vi sände iväg utgåva #1 har det dock fortsatt att komma in lite medlemmar och gör alla medlemmar som jag så snällt bett om, visar upp magasinet för sina vänner – jag då jäklar :)

Löpmässigt så har det definitivt vänt, efter ca 5 månader med mest jogg så har de sista två veckorna innehållit även lite fart. Vartannat pass av dessa har känts riktigt bra, urusla tider men känslan börjar komma tillbaka. Vi är många som går igenom skadeperioder, det blir inte bara fysiskt utan även mentalt. Ser på bilder att jag springer kantigt och är rädd, vågar inte ta ut steget. Går passen dåligt så fortsätter den negativa spiralen. I Helsingborg har vi en häxdoktor, eller kinnesolog som han kallas – grym kille som hittar allt och hjälpt många i klubben. Besökte honom för några veckor sedan, han kommentar – kan du verkligen springa över huvud taget :) Jag skulle kunna massera dina sätesmuskler i 24 timmar i rad utan att få bort allt…. det sitter djupt. Hade veckan innan testat långa nålar och känt att det händer något när de prickar rätt. Det släpper – enligt kinnesologen var det helt rätt och jag har fortsatt, enkelt då det är min syster som sticker in dem.

De passen som nu känts bra har påverkat mig mentalt och plötsligt befinner jag mig i en positiv spiral, vågar tro igen, vågar utmana mig själv. Huvudets makt – ett intressant ämne som vi kommer beröra i nästa utgåva av Spring.

I går var det upp kl.04:45, publicera dagens medlem, grötfrukost och sedan avfärd mot Hultsfred och årets VSM i halvmarathon, nu var det upp till bevis. Tre timmar i bilen är ju inte den bästa uppladdningen och på plats mötes vi av höstkyla, kylig vind och lätt regn. Vi satt i bilen och kurade medan vädret sakta men säkert blev bättre och bättre. När det väl var dags för uppvärmning så var det riktigt skönt – uppvärmningen var en katastrof, kroppen var verkligen kantig efter resan. Ingen av oss sa något just då, men alla tre berättade i bilen hem att vi känt likadant men ville inte sprida negativ energi. Teamanda! Tyckte dock att 10 minuter innan start så började det lossna lite. Hade tänkt att jag skulle försöka mig på 4min/km tempo så länge som möjligt, träningen har pekat på att det är där jag befinner mig, åtminstone i 15km.

På startlinjen fanns Pär Wanby från Högby, Niklas Wikner från Tranås och Jonas Lundqvist från Akele som jag vet är duktiga löpare på de längre distanserna. Hade ärligt talat inte kollat in startlistan då jag inte räknade med att vara med och slåss om medaljerna. Väl på plats gick jag dock in i en bubbla och bestämde mig, f.. jag hänger på och ser hur långt det håller. Behöver ju inte åka 3 timmar för att mysa, nu är det dags att testa både kropp och knopp.

Klungan efter 7km, 4st M50

Klungan efter 7km, 4st M50 – foto Anette Tapper

Per drog iväg och vi blev en klunga där jag insåg att vi var 4st M50 löpare, känslan var jäkligt bra, avspänt och klart snabbare än jag trodde. Det var blåsigt och största delen av banan gick på grus så man fick inte riktigt svar i frånskjutet men kroppen kändes perfekt. Känslan var hela tiden, shit – jag får ut allt i dag… Per släppte efter 7-8km som jag uppfattade det och vi var tre kvar, vid 10km som vi passerade på 38:30 (snabbare än mitt millopp i Halmstad två veckor innan) så är det fortsatt flow. Första tendensen till att nu känns det tungt kom vid 12km, då fick jag släppa Niklas, tog en gel och drack lite vatten, Jonas gick om mig men jag sträckte ut och hängde på. Vid 13km och framåt kändes det otroligt lätt igen, vi sprang lite långsammare och passerade 20km på 1.17 höga. Jag vet att jag förmodligen har snabbare spurt än de flesta långlöparna i min klass, så även om jag aldrig sprungit sidan av Jonas så var jag inte orolig, silvret skulle jag ha. Vid 20km växlade jag och hörde att fotstegen bakom mig blev tystare och tystare, det kändes grymt bra… vid 1:20 hände dock det jag inte trodde kunde hända på en halvmara, jag fick hjärtflimmer. Har haft det i många år men bara fått det på maror, armarna domnade bort, allt började snurra och jag fick koncentrera mig på att hålla riktningen och komma i mål. Blir naturligtvis omsprungen, tappar ca 30 sekunder på de sista 600 meterna men går i mål jäkligt nöjd ändå. Vilket skönt svar inför Lidingöloppet. Jag har gjort mitt bästa lopp sedan i april då jag tog några veckors timeout. Visst, nästan 7 minuter långsammare än halvmaran i fjol, men 2 minuter av dem beror på yttre förutsättningar.

Det har vänt och nu fortsätter jag med nålarna och att samla km mot Lidingöloppet.

Hultsfred arrangemang är väldigt trevligt, en kul bana och trevlig atmosfär. Vi var tre nöjda Helsingborgare som tog bilen söderut igen efter en trevlig utflykt.

 Dela på Facebook