Hur gick det?
En fråga som kräver sitt svar. Ibland är den lätt att svara på, ibland svårare. Den här gången tog det en vecka att samla tankarna.
Det gick väl bra, det gick dåligt, det gick inte alls, det kunde gått bättre, det gick åt h-e.
Det bästa den här gången var att jag tog mig till mål. Den fantastiska staden Marrakech bjöd på nytt in till halvmara och mara. Som vanligt handlade starten om ett härligt kaos, där mindre duktiga löpare lyckades komma in i elitledet och där jag som vanligt rullade mig under ett staket för att få en något sånär hyfsad startposition. Någon satte sig ned och kissade precis framför mig och jag kom ingenstans. Oklart om det kom något startskott, men alla började kuta på ungefär utsatt starttid och det bar iväg.
Daniel Ekholm, god för 1.16, hade lovat att hjälpa till med stöttning och farthållning. Det gjorde han med den äran. En lite för snabb start i den totala rusningen, men hittade ändå ett vettigt tempo runt fyra minuter per kilometer. Något ”pers” var inte aktuellt, men kanske en tid under 1.25.
Milen passerade vi nästan på prick 40 minuter, så i det läget fanns det hopp. Men vid 12-13 km slog ålderdomen till. Åldern eller den bristande träningen tog ut sin rätt och resten av loppet blev en plåga med knapp styrfart.
”Ändå bra, du sprang mycket jämnare än i Stockholm Halvmarathon”, försökte Daniel att trösta.
Det blev i vilket fall som helst 2,1 mil i benen och ett bra led i träningen. Träningsveckan med de andra sköna personligheterna på resan blev den bästa hittills. Med traillöpning i Imlil i Atlasbergen på nästan fyra timmar, morgonjogg, löpskolning, löpstyrka, långpass, intervaller i parker på bana och mycket, mycket annat. Lina filmade banintervallerna som blev en ögonöppnare för mig. Jag landar på hälarna, verkligen på hälarna. En del att jobba på där.
Någonstans finns den nog där. Bara att träna vidare och hoppas att någon form av form infinner sig.
