Då var vår maratondebut avklarad, tillsammans med 40 000 löpare intog vi Berlin i söndags, men låt oss ta det från början.
Marahelgen började i torsdags då vi lämnade Göteborg på morgonen för att flyga ner till Berlin. Tänk att kunna transportera sig i ett stålrör och 45 minuter senare stega ut på Berlin-Tegels flygplats, det är smått fantastiskt om man tänker efter. Huvudstaden bjöd på härligt sensommarväder med strålande sol, krispig luft och färgsprakande trädaller. 
”Willkommen nach Berlin” säger en kvinna och ler brett medans hon öppnar taxidörren för oss, resan tar oss igenom stadsdelar som påminner oss om vilken historia Berlin har. Tänk att vi äntligen är här. Vår maratonresa som började med ett telefonsamtal 3 juli om ett erbjudande som vi gladeligen tackade ja till om an med skräckblandad förtjusning. Att få möjligheten att springa ett maraton och i Berlin är någon som man inte tackar nej till. Så vi antog utmaningen och tretton veckor senare sitter vi i en taxi i Berlin på väg mot vår livs största utmaning.
Taxin svänger in höger på Hallesche Strasse och stannar utanför Crowne Plaza Berlin – Potsdamer Platz, ett fantastiskt elegant hotell som senare skulle visa sig ligga strategiskt bra för alla sorters ändamål.
Checkar in och får rum 454 med utsikt över historiska Anhalter Bahnhof, en av Berlins viktigaste järnvägsstationer på sin tid, nu stod bara ruiner kvar då byggnaden flygbombades under andra världskriget.
Greppar tag om telefonen och skriver in Luckenwalder Straße 4-6 i Google Maps-appen och följer den prickade linjen som tar oss till Expo BERLIN VITAL, det är stora byggnader överallt även här, Station Berlin är en gigantisk byggnad där expon för placerad. Säkerhetspådraget är enormt, då det även vankas val i Tyskland samtidigt som marathonloppet.
Det är ordning och redan, raka led och formaliteterna skall vara väl synliga. Att hämta nummerlapp och medföljande FINISHER tröja redan under torsdagen kändes som ett vinstdrag med facit i hand tanke på hur smidigt uthämtningen gick konta de bilder som lades ut på Instagram under fredag och lördag med köer i långa långa rader.
Fredag, två dagar innan den stora prövningen
Startade dagen på bästa sätt med en behaglig morgonjogg, en jogg som gick förbi Potsdam, Tiergarden, Brandenburer Tor och slutligen hamnade vi i start- och målområdet. Arrangörerna var redan i fullgång med byggnationen, läktare, toaletter, avspärrningar, ja det märktes att något stort var på gång. Genast blev allt så verkligt och tydligt, nästa gång vi passerade pampiga monumentet på Brandenburger Tor så har vi upploppet kvar. Overkligt.
Som turist i en storstad bör man besöka visa sevärdigheter även om man skall spring 42 kilometer. Det blev en långsam promenad till Check Point Charlie, besök vid Berlinmuren, en stor latte i solen innan vi möte upp Kathrin och Katharina från mika:timing GmbH.
mika:timing är det företag som sköter tidtagningen för hela Berlin Marathon, spännande att lyssna på hur de skapar praktiska flöden från första kontakten vid anmälan till sluttid efter målgång.
40 000 registerade löpare från 137 olika nationer, Berlin Marathon tillhör World Marathon Majors tillsammans med Tokyo, Boston, London, Chicago och New York City, så intresset är enormt stort och det märktes tydligt. Banan som det satts flest världsrekord i distansen maraton, välkänd för sin platta profil, jämna yta, jublande åskådare och sina ofta milda hösttemperaturer, kunde man få en bättre debut-bana? Nej, knappast.
Pasta & pizzaladdning
På lördagen tog vi sovmorgon och åt en lång och god frukost innan vi tog oss ut på en liten promenad, mest för att hålla igång benen, vi pastaladdade till lunch och pizzaladdade till middag, som nybörjare på denna distans så känns allt som första gången, ja till och med hur man skall ladda upp dagen innan, många säger ju att ett marathon är ljusår ifrån ett halvmaraton så vi lyssnade på de lärda och stoppade i oss en himla massa kolhydrater, drack Resorb och laddade på ordentligt.
Tidig kväll och förberedelser, nålade fast nummerlapparna på tröjorna, packade väskan och satte klockan på tidig väckning, imorgon var det dags, vår första marathonstart. 18396 och 25455 var mer redo än någonsin.
Dagen D var kommen
En god nattsömn, lite idisslande vid frukosten, många spända löpare som vankade fram och tillbaka vid frukostbuffén, alla hade vi en sak gemensamt, ett band på armen och vi stod inför 42 kilometer, alla med olika förutsättningar, kroppsformer och mål, alla skulle få delta i ett större sammanhang där våra namn för alltid skulle finnas med.
Startfålla H
Som förstagångs-löpare så hamnade vi i startfålla H det betydde att vår start gick 10:00. Vi slussades igenom säkerhetskontroller och in på ett stort fält, ett gigantiskt område framför Riksdagshuset i Berlin, riktigt maffigt, vilken byggnad.
Allt gick väldigt smidigt minst sagt, välorganiserat och bra information, det fanns aldrig något tvivel om vilket håll man skulle gå.
Starten närmar sig, iklädda blåa plastpåsar vallas vi in i startfållan, det har börjat att duggregna och det köas till toaletter i fyrdubbla rader, det är en förväntan i luften liksom doften av Liniment blandat med olika söta sportdrycker. Ur högtalarna dunkas det tyskpop och en speaker håller igång hela fältet. Många tar selfies och filmar över det gigantiska hav av löpare i färgglada kläder. Plötsligt sluts alla samman i den populära klappen från Island, ett mäktigt ögonblick.
Zehn, neun, acht, sieben, sechs, fünf, vier, drei, zwei, eins
Pang, starten går och vi är iväg, fältet rör sig långsamt och sakterliga börjar våra ben att rulla på, just nu med vetskapen om att detta är ett tillstånd som vi skall ha i över fyra timmar, tankarna svindlar när vi passerar startlinjen och det ljuder från startportalen. Vi är iväg.
Symbolen, Siegessäule, den stora rondellen med segerkolonnen i mitten tornar upp sig redan efter några hundra meter, vi rundar denna gigant innan vi styr ner mot Straße des 17. Juni. Kilometrarna rullar på rätt så fort, tror att vi är lite tagna av stunden, så mycket publik, så mycket hejarop, så många löpare, så många nationer.
Första vätskestationen kommer vid 5 sprungna kilometer och vi har redan från början bestämt att vi skall dricka vid varje station så första stoppet blev som planerat, känslan är bra och vi tuggar på som vi pratat om. Det är fortfarande trångt på banan och vi får springa sick-sack stundtals och parera så vi hamnar i takt, inväntar att det skall tunnas ut men det händer inte, likt en enorm stor massa väller det löpare hela tiden, ibland får vi ta språnget upp på trottoarer för att passerar lite smidigt men vi inser att vi för förhålla oss till rytmen som finns i fältet, ”go with the flow”.
”Go Sweden Go” åskådarna längst banan är engagerade och det hejas med vimplar, flaggor, slås i takt på trummor och även bland löparna är stämningen mycket god. Det klappas på axeln och körs high-five om vartannat. Ibland ropas det till och med ens tilltalsnamn som tydligt står på nummerlappen, vilken boost det blir.
21 km passerade nu börjar hemresan
Vi passerar 10, 15, 20 kilometer och det rullar på som det skall, vi dricker när vi skall och tar druvsocker med jämna mellanrum. ”Nu är det hemresa” säger vi till varandra och vi försöker maskera det hela med att varje steg som tas är ett steg närmare den efterlängtade medaljen men halvvägs betyder även att vi har cirka två timmar kvar, just där och då kändes det som en evighet. Men på något sätt så fick vi det att låta positivt, hur vi nu lyckades med det…
Passerar 30 kilometer och det är egenligen nu den stora utmaningen kommer, kroppen börjar att stumna och vi trycker i oss var sin gel och inväntar ”raket-bränsle” men förhoppningen om ett energi-sving uteblir. Svårt att säga vart exakt det gör ont då kontakten med benen är något diffus, de går liksom av sig själv och den enda kontakten man känner av är att benen troligtvis är monterade där ryggen tar slut.
34 kilometer kommer en skänk från ovan
”Heja Sverige, kom igen, inte långt kvar” energiknippet, den svenska långdistanslöpare Charlotte Karlsson trippar förbi och peppar samtidigt sin adept Helena, som också gör sitt första marathon. Genast blev det mer samhörighet och vi bet ihop och tuggade på.
Vi svänger upp vid den stora paradgatan vid Potsdamer platz, den plats som vi morgonjoggat förbi två dagar innan och då sagt ”Älskling, tänk när vi passerar Potsdam då har vi bara 3 kilometer kvar” nu var vi här, publiken stod tätt och de svenska flaggorna och heja-ropen gav oss ork att kräma ut det sista.
Igenom den sista luftbågen och vidare mot Brandenburger Tor, nu hopar sig gråten som ligger redo att bryta ut vilken sekund som helst, svårt att beskriva det, men tror att man måste ha sprungit ett marathon för att förstå själva känslan, det är många tankar som fladdrar förbi all träning man lagt ner fram till denna stund, de regniga långpassen i full kuling, sommarkvällarna med distans, ja allt spelas upp i rapid-tempo.
Läktarna är fyllda till bredden, musiken pumpar, där framme ser vi äntligen målportalen med ordet ’ZIEL’ med stora bokstäver, nu går det inte att hålla tillbaka, tårarna kommer, lyckan är total, vi gick i mål på vårt första marathon.
Tar upp telefonen och ser flashen ”Camilla Emring & Johan Järlmo just crossed the finish line. 04:30” Vi börjar gråta ännu mer, ja ibland får vi kippa efter andan, tagna av stunden och vad vi precis presterat.
”Congratulation, well done” säger en funktionär och hänger medaljen runt halsen, vi tittar på varandra och ler. Vi gjorde det, att få uppleva detta och alltid få ha det tillsammans är större än mycket annat, ett kärleksbevis på sitt sätt, på vårt sätt, våra namn med resultat kommer alltid att finnas daterade den där sista söndagen i september 2017.
