Rötmånad

Det här är den absolut sämsta tiden på året. Jag har inga problem med den kalla och mörka årstiden men just månadsskiftet augusti/september är helt värdelöst. Det börjar redan första augusti. Sommaren känns död och avslagen och sen blir det gradvis bara värre och värre för att kulminera nu, runt ”tjejnyår”. Det ser somrigt ut genom fönstret men så går man utanför dörren och det känns lite huttrigt i bara T-shirt. Sjön verkar inbjudande men är iskall, kallare än på vintern, doppen man tar nu är dom kallaste på hela året. Solen kan lysa men det är inget tryck i strålarna. Naturen är grön men det är ingen skjuts i klorofyllet. Allting känns som en avslagen efterfest där det bara finns folköl.

Men ni är nöjda så klart. Svenska löpare är dom mest sol- och värmekänsliga människorna på denna jord. Är det över 18 grader och växlande molnighet så är det värmebölja och solsting på hela startfältet. Då är det vätskeersättning innan och dropp efteråt som gäller. Tider måste justeras och det räknas på hur det skulle ha sett ut ”under optimala förhållanden” (dvs 7 grader, duggregn och vindstilla). Jag ska inte fastna här, jag har en hel text på temat varför löpare, som rimligtvis borde vistas ute i solen en del, mest för tankarna till ett gäng vampyrer. Den ligger i marinad, nu ska jag spy på nåt helt annat: Min häl.

Det verkar inte bättre än att jag har en hälsporre på gång. Berätta gärna för mig att det heter ”plantar fasciit”, berätta om alla fina latinska ord ni kan. Men berätta INTE för mig om hälsporre. Jag har haft det, jag har växt upp med det, jag hatar det. Okej, kanske inte ”växt upp med” men jag hade det för sex år sen och då provade jag alla knep i boken, samt uppfann några egna. Förutom en massa olika former av styrketräning och stretching var det tejper, olika skoinlägg, hälkilar, speciella strumpor att ha när man sov, massageprylar, is och värme och stötvåg och fan och hans moster. Till slut hade jag en hel låda med prylar som jag sen donerade vidare till nån annan stackare som på egen hand behövde få upptäcka att det enda som hjälper är att vänta ut skiten. Det var i alla fall slutsatsen jag drog då, när det efter ett år ungefär gick över lika omärkligt som det dök upp. Och den slutsatsen ligger bakom min nuvarande sinnesstämning.

Många löpare gnäller över att dom är sjuka. HA! Jag ligger vaken på nätterna och fantiserar om att vara sjuk. Sånt går ju över på några dagar, en vecka max. När min hälsporre ger med sig kommer era förkylningar att ha tagit studenten och flyttat hemifrån för länge sen. Det är märkligt, det borde gå att lösa på en snabbt sätt det här tycker man. Vi har uppfunnit ett piller som gör tjocka människor smala men vi kan inte fixa en sena under foten som är lite kinkig. Har vi folk som jobbar på det ens? Det borde bara vara att trycka lite på rätt punkt.

Men nu är det viktiga inte att hitta lösningar på det här, jag ger upp bara. Nej, nu handlar det om att hitta syndabockar. Det är ju en annan störig sak med plantar fa-skit: jag har inte fått det för att jag har satsat hårt och spänt bågen. Snarare har jag sprungit för lite. Sist det begav sig hade jag haft ett uppehåll och fick besvär när jag började springa igen. Nu vet jag inte vad det kan vara. En del skulle kanske rikta anklagelser mot foppatofflorna. Men i ärlighetens namn har jag inte många mil i dom, mest några hundjoggar här och där på mjukt underlag. Andra misstankar kan riktas mot två långa fjällturer med bara en dags vila emellan. Jag kände visserligen inget då, och jag kände inget en vecka senare, men gudarna kan ha straffat mig eftersom jag jinxade på Strava och uttryckte min lyriska tacksamhet över att kunna springa så fina turer. En tredje misstanke riktas mot nåt som inte ens har med löpning att göra. En arbetsvecka. Heltid! När andra planerar sin ledighet på somrarna planerar jag in lite jobb, nåt som jag annars helst undviker. En veckas lieslåtter på en äng. Hårt arbete visserligen men mjukt underlag. Ja: i dåliga skor, men jag skulle ju inte ens springa!

Jag har läst nånstans att den här tiden på året innebär högsäsong för hälsporrarna eftersom många har gått barfota eller i flip-flops under sommaren och är ovana vid det. Gud vad deprimerande om man måste gå runt i fotriktiga skor som en tönt under värmeböljorna i fortsättningen. Det kommer att vara en kall och snöig sommar när det händer för min del kan jag bara säga. Då tar jag hellre tio månader av inaktivitet och konvalescens; halt och lytt och gnällig medan hälsporren läker ut. Och sen, när våren kommer (den bästa årstiden) och livsandarna vaknar till liv är jag redo. Redo att fucka upp igen.