Efter många år som orienterare var man fast i nylonträsket. Nylon är ett helt värdelöst plagg om det blött eller kallt ute. Man fryser och de blir tungsprungna och ger karakteristiskt skav mellan bena. Det insåg jag efter många år och bytte till plagget tights. Bättre att springa i men extremt låg sex appeal på äldre män. Dock fanns ett plagg man alltid sett ner på, löparkortisarna. Självklart nuförtiden är de flesta av ok längd men det finns fortfarande riktigt korta härliga saker. De jag fick av Akele var av den ultrakorta varianten. Men iväg när man springer är de då verkligen inte. Man kan nog säga att de var kenyankorta. Men när man är sådär läckert finlands blek som undertecknad är så gör de sig inte riktigt perfekt. De fick följa med flera säsonger i brist. Det lär finnas normallånga Akele kortisar sägs det, men seg som jag har jag inte kommit till att införskaffa några sådana.
Inför årets säsong passade jag på att införskaffa några olika varianter av min klädsponsor Noname. Dels en ”trailvariant” och dels ett par ”competition”, Tänkte att de kunde vara bra för träning respektive tävling. Sedan när de damp ner hemma visade sig att competitionvarianten var minst lika korta som mina gamla, men med stämplade hål i slitsen. Så i princip var de helt utan tyg där, alltså ännu mer hud. Dessa måste sparas för speciella tillfällen var tanken. Så efter att ha kört med trailisarna några gånger plockade jag fram de ultrakorta kortisarna till halvmara-sm. De kommer göra mig magisk var tanken och så var det ju, gick klart bättre än jag var värd. Magin fanns där. Nu var det bara att fortsätta, på Linköpings halvmara åkte de fram igen. Kände mig seg innan men med kortisarna på kunde inget stoppa mig. Gick ut hårt för att försöka bli en 30 löpare på milen. Dock efter 4km dök en backe upp och gjorde loppet till ett helvete. Tyckte efteråt ändå att loppet var helt ok. Magin måste helt enkelt bara finnas där.
Veckan efter denna halvmara har dock benen varit allt annat än ok, totalt kollapsade, ömma stela och bara mjölksyriga. Knappt kunna träna vettigt och alla försök att göra det har varit missslyckade. Körde ett pass på bana i tisdags men det slutade med benkollaps. Så mycket vila och en satsning att ändå kunde springa fort på Karlstad erkänt flacka milbana. Benen kändes ok på fredagen, men på uppvärmningen var de sådär jävla tunga igen. Tänkte att det kommer lösa sig, bara trailisarna åker av och de stansade minikortisarna kommer fram kommer, släpper allt. Så var inte fallet. Första kilometern var tung, andra var jobbig, tredje var ångestladdad, fjärde minns jag knappt, femte började saker ta slut och på sjätte var jag helrökt. Sedan kan jag summera ihop resten med att de där jävla halvmarabenen var skit och tiden blev skit och jag blev skit. Totalt kistras och en stor besvikelse. Det kanske trots allt inte satt i kortisarna börjar jag inse. Dock är det självklart för tidigt att ge upp det. Nästa lopp åker de på igen, då måste fan magin vara tillbaka. Eller i alla fall ska bena vara i bättre skick.
Kom på ett passande referat om dagens lopp under de sista kilometrarna (omskriven omkastad klassisk låttext…från var?),
” It was not as good as I thought it would be and a big disappointment for me”
