Det är augusti, det är rötmånad, det är kanske slutet på semestern (för folk som har en sån) och därmed också hög tid att prångla ut skit som normalt sett inte riktigt håller måttet. Tidningarna kör mycket förproducerat material och har svagbegåvade vikarier på ledarsidorna. Det går an eftersom läsarna inte har så höga krav ifrån hängmattan. Själv har jag en del kladd som blivit liggande. För att det är dåligt och för att jag är lat; en kombination som är förödande för produktiviteten. Men nu tar jag tillfället i akt att laga en pytt på dom senaste månadernas löparrelaterade tankar jag har haft, som ett sätt att försöka hålla liv i den här bloggen.
Där runt Stockholm Marathon tänkte jag att det ändå är ett lopp man alltid ska springa, oavsett fysisk status, form och förberedelser. Det är väl rent objektivt löparårets stora höjdpunkt i det här landet, och man borde åtminstone jogga igenom det varje år av principiella skäl. Men jag har aldrig påstått att jag lever som jag lär och nu följde jag loppet från trottoaren och tv:n. Under vintern och våren har jag dragits med lite skavanker, framförallt i ena fotleden, och jag ville inte riskera att förvärra nånting med en mara. Har tävlat på kortare distanser istället och sammanfattningsvis har väl resultaten pendlat mellan uselt och godkänt. Det är helt okej, det här är dom sänkta förväntningarnas år för min del.
Ja det är okej att det börjar gå utför nu men jag har en tanke om att klamra mig fast vid 3.20-fart så länge som möjligt. Göra det till en kulle att dö på. Gräva värn och vallgrav och minera marken, försvara det tempot till sista man. Mest för att det är så smidigt på bana, 40 sekunder på en tvåhundring, lätt att räkna. Just nu innebär det cirka 5k-fart för mig och framöver får jag väl helt enkelt bara köra kortare och kortare distanser. Och när jag inte klarar att springa 100 meter på 20 sekunder går jag över till kast- och hoppgrenar. Det ser alltid så trevligt ut i den avdelningen på veterantävlingar. Runt löpare finns ofta en air av ångest. Vi värmer upp och snackar ner oss. Känner efter. Nojar. Baissar. Borta vid höjdhoppsställningen är det bara mys. Glada leenden, kamratskap och kliniskt fritt från ågren. Och det finns ju såklart massor av PB:n som väntar, jag behöver bara tappa en diskus på stortån. Snackade inte Stenmark om att börja med höjdhopp? Jag förstår honom i så fall.
Jag började skriva nåt om att jag har fått en slängig armpendling på vänster sida. På höger sida: preussisk precision, pendling i färdriktningen och vinklar som matematikelever kan träna Pythagoras sats på. Vänster: en hawaiiansk hula-rörelse vars mönster mest påminner om en humla på en blomsteräng. Glädjande! Det mest kännetecknande med min löpstil är annars ”stel och kantig” så några procent mer jazz gör mig helt klart gott. Tyvärr har jag inte märkt av det här på ett tag nu så jag är rädd att det bara var nåt tillfälligt, kanske fick jag en liten stroke bara.
En annan sak kanske också har försvunnit innan jag har hunnit skriva om det. Det är det här störiga när man kollar löpning på tv och tidtagningen stannar när vinnaren passerar mållinjen. Det är ju helt värdelöst. Klockan borde naturligtvis fortsätta rulla så att man kan se vad löpare längre bak i fältet går i mål på utan att behöva invänta resultatlistan. Men nu på OS verkar dom ha löst det. På 10000 meter t.ex. fortsatte klockan att rulla så att man kunde se nån japan springa i mål på 29.nånting när vinnaren redan hade duschat och lämnat arenan (kanske även Frankrike). Ibland räcker det tydligen att man kanaliserar sin irritation mot en viss punkt för att nån i andra änden ska fatta vinken och fixa till det.
Och apropå OS. Det har varit mycket snack om uttagningarna. Eller rättare sagt: jag har hört många besvikna idrottare (och folk runt omkring) beklaga sig över att inte få åka trots klarade kvalgränser. Jag har inga problem att sympatisera med det men det konstiga är att jag inte har hört någon förklaring till varför det är så. Det enda jag har hört är att det är dom olika förbunden själva som har bestämt att det ska vara så. Men varför vill dom det i så fall? Det låter lite som när Arla ska förklara varför mjölkbönderna får så lite betalt att dom går back: ”Det är bönderna själva som äger Arla och alltså har bestämt att priserna ska se ut så här.” Märkligt att jag (och säkert många andra) får gå runt och gissa. Men i senaste avsnittet av Maratonlabbet fick jag till slut några ledtrådar. Där lät det som att man vill ha en liten spetsig trupp för att få hög kvalitet på själva atmosfären, energin i svensklägret. Alltså, och nu fyller jag i luckorna själv här, om truppen var större och bestod av en massa löst folk som troligtvis ryker redan i försöken så kommer dom gå runt med en klåpar-aura som stör dom riktiga medaljhoppen. Några kommer kanske hem till OS-byn med en kasse Kronenbourg efter att ha åkt ut direkt i kvalet, spelar Vänd-åtta och lyssnar på Joddla med Siv på högsta volym så att Daniel Ståhl inte kan sova. ”Ah, det var alltså pudelns kärna!”
Och slutligen, under rubriken ”övriga frågor” antar jag: Det finns en typ av person (i princip alltid en kille) som liksom kan det här med stand-up och kan bedöma kvaliteten på skämt. Inte på hur kul det är utan hur väl det är skrivet, själva hantverket bakom. Och nu har jag tänkt att motsvarande personlighetstyp även finns inom löpning: en som kan bedöma ett löpsteg. Den och den personen har ett väldigt bra steg/skriver väldigt bra skämt. Går det snabbt?/Är det roligt? Inte så viktigt, dom riktiga konnässörerna kan bedöma kvalitet utan såna överskattade faktorer. En slapp spaning jag vet, men eftersom jag höll inne med den så pass länge hann det komma en Berglins idag som illustrerar det hela perfekt:
