Springa med vingar..

Inte riktigt alla har fått sin nya Spring ännu, tänker på alla som längtar… I dag är en typisk dag då man kryper upp i läsfåtöljen och njuter av en bra bok eller av sin Spring. Så till alla er som inte fått #3 ännu så publicerar vi kapitel 25 av Springa med vingar som finns i boken.

Boken är inte bara en spännande roman, det är en genomgång av vad som händer med kroppen när man tänjer på gränserna. Se den gärna som en guide och inspirationsbok till ultralöpning – eller inte, haha… Tre barndomsvänner i dåligt skick genomför detta projekt. Hur det slutar? Vill du läsa hela boken så gå in på http://bakhall.se, välj ”Webbshop” och beställ boken för 135 kr. Som medlem i Springklubben får du den fraktfritt om du anger ”Tidningen Spring” i kassan. Dessutom får du en av Dekius (som är medlem i vår Springklubb) åtta romaner om polisinspektör Robert Wall på köpet. Detta erbjudande från Springklubben har ett värde av 200 kr. (Är ni inte medlemmar bli det och köp boken sedan)

Kapitel 25

Diagnosen. Jag hade helt enkelt kört slut på mig själv och nu svarade kroppens kontrollsystem med sitt bästa försvarsvapen – trötthet. Ändå tog jag mig på egen hand på något sätt till Prag genom böljande öppna landskap ibland avskurna av bergskammar, smala vägar, tunga backar, gamla broar, trötta slitna byar med sneda hus och krokiga träd, och den hisnande utsikten vid gränsen till Tjeckien mot nya dalar och nya bergskedjor. Jag sov över på ett b&b-ställe utanför den lilla staden Terezín i Tjeckien utan att hinna prata med mina vänner. Jag kom fram på natten efter en lång sträcka med dåligt upplysta vägar och när jag vaknade fick jag reda på att de fortsatt mot Prag utan mig. Jag hade kommit så sent att de fattat ett gemensamt beslut om att låta mig sova ut ordentligt.

Hazel och Elka åt frukost med mig och de undrade försiktigt om jag ville åka med dem till Prag, men jag viftade bort förslaget som ett skämt även om dagens delsträcka var på nästan 6 mil.

När jag startade vid elvatiden fick jag telefonrapport från Martin om att de andra just lämnat floden Elbe i höjd med Neratovize för att ta sig sista dryga milen söderut mot Prag och han rekommenderade en genväg vid Roudnice nad Labem.

”Det är perfekta förhållanden”, sa han uppmuntrade.

”Låter finfint”, sa jag.

”För allt är väl okej med dig?”

”O ja”, sa jag.

Jag hann bara en knapp mil innan jag vacklade in på en mack för att kroppen protesterade och medan folk tankade sina bilar tankade jag vätska. Jag slog mig ner på en halvtrasig caféstol alldeles utanför ingången och vilade ena foten på en ännu trasigare stol. Jag skakade ur kolsyran ur läskburken så att det skummade över handen och hällde i mig den sötsliskiga drycken i små klunkar för att inte störa magen för mycket. Enda gången man inte förgiftas av socker är när man snabbt behöver gott om energi. Och energi behövde jag eftersom jag som vanligt inte skulle ha någon kontakt med följebilen på hela dagen. I bältet hade jag tre energibars, förutom vatten, och jag visste inte hur läget var med affärer längs vägen så det gällde att ladda så gott det gick.

Borta vid pumparna bromsade en Volvo in. De fyra dörrarna slogs upp samtidigt och en svensk barnfamilj ramlade ur och dörrarna smällde igen en efter en och föräldrarna sträckte på sig och rätade på sina stela ryggar medan de fyra barnen upptaget fortsatte någon registreringsskyltslek och började bråka för att den äldste av dem fortsatte med att samla skyltnummer fastän de lämnat bilen.

Jag log mot dem och då tystnade de omedelbart, förfärade, och jag undrade hur jag såg ut. Och hur jag luktade. Martin har lärt mig att när kroppen inte har tillräckligt med kolhydrater som energikälla så använder den sig mer än vanligt av aminosyror i stället. Vid energiomvandlingen när aminosyrorna ska kortas ner till hanterliga kol-, väte- och syremolekyler inför cellernas energisyntes blir det ett överskott av kväve i blodet som njurarna inte hinner bryta ner och då svettas man ut det som ammoniak i stället.

”Titta inte på honom”, sa det yngsta barnet med lillgammal röst på svenska. Det var en flicka på fem-sex år.

Jag vände mig om mot fönstret bakom mig och försökte urskilja min spegelbild, och sedan luktade jag försiktigt på min tröja.

”Äh, det där är bara en löpar-löpare”, viskade hennes äldre bror. ”De ser ut så där och de gör inget annat än springer. De har betalt för att springa och vakta världen. De är ett slags världspoliser fast utan vapen.”

Inte så dumt som det låter, tänkte jag. Vad var det Hazel hade berättat för mig? ”Här och var i världen, speciellt i storstäder, drar löparna ut i klungor på kvällar och nätter för att återerövra tryggheten med en lugnande närvaro på gator och torg.”

På med skorna, på med vätskebältet och jag kom igång igen. Långsamma steg i början innan motorn startat. Sedan gick det bättre. Det var en dag med flodlöpning som väntade. Jag gillar flodlöpning. Det är något rogivande att följa ett flödande vatten, även om det gjorde som Elbe nu, ringlade sig fram med omvägar till följd. Förutom vattnets hypnotiska flöde är det kanske vissheten om att man vet var man befinner sig som spelar roll och att man får vara med om riktig slätlöpning utan tunga backar.

Även om jag varken ville eller orkade prata med någon kändes det extra jobbigt att vara ensam. Det underlättar att se de andras ryggar och ben studsa framför sig. Det är ofta mer kontemplativt när man springer riktigt långt.

Folk längs floden vinkade till mig medan solen klättrade över himlen och jag letade fram ett leende och vinkade tillbaka. En man med barnvagn pekade på min löpartröja utan att jag förstod varför. I en paus med en energibar i handen upptäckte jag att tröjan bytt färg. Bandagetejpen över ena bröstvårtan hade lossnat och jag hade inte märkt att blodet rann. Men jag reagerade knappt. Plockade bara fram ny tejp ur väskan på vätskebältet och plåstrade ett nytt kryss över såret. Det gjorde inte det minsta ont. Martin hade rätt när han förklarade att man inte har förmåga att känna många olika sorters smärta på en gång. Hjärnan hanterar ofta bara en i taget. Är man trött på att ha ont i hälsenan kan man nypa sig i låret en stund som omväxling.

Efter en halv natts vila i Prag efter vilken jag bara som hastigast pratade med gänget innan de på nytt sprang i förväg fortsatte jag ensam mot Wien med styrfart i läget survival mode. Benesov, Tabor, Gmünd och Maissau var deletapper med billiga hotell och dåliga frukostar. Men det var inte maten eller sängarna som var problemet. Det var kroppen som började försvinna under mig. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag genomförde etapperna. Dagarna som följde efter Prag var nästan blanka när jag senare försökte tänka tillbaka på dem. Jag kommer bara ihåg att jag sprang och att jag började se suddigt, men att synen blev bättre när jag hällde vatten över huvudet. Jag kommer ihåg gps-anvisningarna som jag fick i öronen. Jag kommer ihåg folk vid vägkanten som ropade uppmuntrande ord, eller rent av frågade om allt var bra med mig eller om jag behövde hjälp. En kvinna kom gående mot mig för att fråga om vägen, men när hon mötte min tomma blick vände hon sig om och sa över axeln på engelska att hon skulle fråga någon annan. Och jag fortsatte springa utan att svara.

I Gmünd, vid den tjeckiska gränsen, åt jag med de andra på restaurang när jag plötsligt bad om ursäkt för att jag måste lämna matbordet. Jag gick över gatan till hotellet och då började det rinna från benet. Jag hade kissat på mig. Inte några droppar utan okontrollerat. Jag kunde inte styra blåsan.

Jag satt på toaletten och storgrät för första gången på flera år. Martin kunde jag inte be om hjälp, men jag visste ändå ungefär vad han skulle säga. När man anstränger sig för mycket så dämpas immunförsvaret och sjukdomar biter sig fast. Den ena efter den andra. Vad ska man göra? Vila. Vad tänkte jag göra? Springa förstås.

Jag trodde att det bara var jag som hade problem, men mitt i natten kom Mary krypande till min säng och när jag äntligen vaknade låg hon och kved på golvet.

”Fort, fort, kramp, kramp”, sa hon.

Hon hade kramp i båda vaderna och i flera tår samtidigt. Jag kasade ner på golvet bredvid henne för att jag hade så ont i kroppen och när jag sträckt ut hennes muskler kröp hon tillbaka till sin egen säng igen.

”Allt okej?” viskade jag i mörkret.

”Äh, lite kramp bara”, sa hon och somnade nästan genast om med höga snarkningar från någon som chocksover.

För att ingen i gänget skulle stoppa mig fortsatte jag med att varje dag be de andra att springa i förväg. ”Bry er inte om mig, jag klarar mig.” Och jag skyllde på mitt knä och sa att jag ville hålla extremt lågt tempo för att inte förvärra skadan.

”Inget annat än en ren försiktighetsåtgärd”, sa jag. ”Jag skulle förstås kunna springa som vanligt men det är lika bra att vara på den säkra sidan.”

De trodde mig väl inte helt, men tillräckligt mycket för att låta mig få min vilja igenom. De visste inte att jag la mig ner i skuggan och sov en stund varje timme, förbi av trötthet och för att jag skulle få tillbaka synskärpan, och för att jag behövde sträcka ut ryggen. Jag hade sedan tidigare problem med den lilla högra romboida muskeln som ligger och gömmer sig under kappmuskeln, och nu var skadan förvärrad.

Jag låg utslagen på en låg och bred mur utanför ett slott i Maissau i Österrike när en gammal dam klev ur sin stora Mercedes och kom fram för att väcka mig ur min febriga halvslummer.

”Alles klar?” sa hon på välartikulerad tyska.

Jag berättade att jag behövde vila lite. Att vi var ett gäng som skulle springa från Lund till Aten för att delta i ett maraton, den ursprungliga sträckan från Marathon, och hon sa att hon var på väg till Zagreb och att jag kunde få skjuts dit. Hon kunde inte förstå vitsen med att springa till Grekland. Hon såg ju att jag var trött och här stod hon och erbjöd skjuts hela vägen till Zagreb. Hon försökte ta tag i armen för att dra upp mig, trots att hon verkade ha fullt sjå med att hålla sig själv på benen.

”Kom nu!” sa hon.

”Nej, nej, nej”, sa jag och viftade med armarna. ”Der springende Punkt ist, dass ich laufen soll.”

”Men varför?” envisades hon och gjorde ett nytt försök att hjälpa mig upp. ”Nog finns det väl viktigare saker att göra än att springa på det där sättet? Förresten ska det bli ett riktigt hemskt oväder om nån timme.”

Jag var för trött för att komma med ett bra svar. Hon var borta en stund vid bilen, sedan kom hon med en klase bananer fastän jag bara kunde ta hand om ett par stycken.

”Nej, nej”, sa hon och skakade på huvudet när jag ville ge tillbaka resten.

”Men jag kan inte springa med alla de här.”

”Ska du springa till Grekland behöver du många bananer”, sa hon och gick tillbaka till sin bil och där stod jag med famnen full av bananer. Det kändes som två världar krockat.

För att inte göra henne besviken väntade jag med att springa tills jag hade fått i mig en banan. Jag lyckades klämma fast en över ryggsäcken och hade två bananer i vardera handen när jag gav mig iväg. Hon vinkade och jag vinkade tillbaka så gott jag kunde.

En timmes löpning senare i Ziersdorf sprang jag förbi en läkarmottagning. Det var tidsbokning, men när det ramlade in en svettig löpare i väntrummet trodde alla att det rörde sig om värsta akutfallet. Receptionisten frågade direkt om det var hjärtat och ropade efter en läkare och var beredd att ordna ambulanstransport till centralsjukhuset. Flera patienter i väntrummet engagerade sig i mitt fall och jag hamnade – efter att hastigt bytt till en torr tröja – på en pall mitt i en cirkel av människor, och jag kände mig genast väldigt sjuk.

Jag fick gå först i kön och inne i mottagningsrummet förklarade jag för en gammal klok läkare vad som hänt mig.

”Jag ser dåligt”, sa jag. ”Jag ser suddigt, men om jag häller kallt vatten över huvudet ser jag bättre. Vad kan det bero på?”

Han lyssnade.

Jag fortsatte med att berätta om ryggen. Om hälen, vaden, låren och allt det andra. Jag hade problem med magen också. På nätterna kunde jag vakna upp alldeles kallsvettig. När jag hållit på en stund och pekat på olika ställen på min kropp för att jag inte visste vad allt hette på tyska eller engelska gjorde jag paus och sa:

”Vad kan det vara för fel på mig?”

”Vad tror du själv?” sa han på engelska, med stark tysk brytning.

”Kan det ha med hjärtat att göra?” sa jag oroligt.

”Är du lite dum?” sa han ”Hur långt sa du att du sprang?”

”Just nu försöker vi springa minst 4 mil per dag.”

”Och du behöver gå till en läkare för att ta reda på vad som är fel?”

Jag förstod ingenting. Satt lite snett på britsen för ryggens skull och dinglande med ena benet och tittade på honom med stora ögon. Svetten från pannan droppade ner på golvet och jag sträckte diskret ut foten så att jag kunde torka bort det värsta med skon.

”Just nu springer du, låt mig se, hm, ja, ungefär 4 mil för mycket per dag”, sa han. ”Vad hade du väntat dig?”

Efteråt, när han för säkerhets skull lyssnat på hjärta och lungor och gjort en serie neurologiska tester visade jag upp mitt europeiska sjukförsäkringskort och undrade över eventuell betalning och sådana formaliteter, men han vinkade iväg mig och gjorde ingen hemlighet av att han ville bli av med mig.

”Ta in på ett hotell meddetsamma och vila!” sa han.

Jag fyllde vattenflaskorna på toaletten, sedan rättade jag till kepsen och fortsatte min färd. Folket i väntrummet stod i fönstret och tittade efter mig när jag korsade parkeringsplatsen, med två av den gamla tantens bananer inklämda över ryggsäckslocket, och gav mig iväg på en ganska trafikerad väg. Först med tunga stela steg, men när väl motorn i benen tuggade igång gick det betydligt bättre.

Två mil kvar till Wien, sedan vila.

Det blev bara en halvmil innan jag satte mig på en trädstam som låg fälld vid sidan av vägen och fungerade som bänk för busshållplatsen alldeles intill. Det började bli kväll. Mörkret var på väg och därmed också kylan.

Sms från Hazel: ”Allt väl?”

”Allt ok. Sprungit ungefär 3 mil, drygt 1 mil kvar.”

Svetten droppade på skärmen. Jag fick kisa för att kunna läsa vad jag skrev. Händerna darrade.

Bussen kom. Den närmade sig från rätt håll.

Och den stannade mitt framför ögonen på mig. Chauffören öppnade till och med dörren. Det var bara att stiga på, men det gjorde jag inte. Han log vänligt.

”Oväder på gång”, informerade han.

Jag skakade på huvudet och satt kvar. Och dörren stängdes med sitt pysande tryckluftsljud. Kroppen skakade. Molnen tornade upp sig alltmer, himlen var hotfullt mörk. Det började bli kallt, jag frös som en hund. Jag orkade inte springa, men jag visste att jag måste röra på mig. Om jag knappt klarade den här temperaturen, hur skulle det då gå när mörkret fallit och ovädret var över mig?

Sms från Martin:

”Vi hämtar dig.”

”Nej, kommer snart.”

Jag var fullständigt slut, men lyckades ändå skriva en heligt utlovad lägesrapport till Karin hemma i Sverige. Jag avslutade klämkäckt med: ”Ska bli skönt med lite vila.”

Sedan dog mobilen. Jag reste mig. Gick med tunga, tunga steg. Ont i magen. Illamående. Yrsel. Tog några springsteg, fick gå igen. Gjorde om proceduren ett par gånger till. Den här gången var det som en bil man försöker springa igång. Man väntar bara på att motorn ska hosta till och vakna. Och till slut. Jag sprang. Långsamma korta steg, men ändå, jag sprang, frös fortfarande men jag visste att om jag bara fortsatte att springa skulle värmen komma. Den kom. Men inte tillräckligt. Jag huttrade, men sprang och sprang. Hade inget val. Höll ett öga på löparklockan. Räknade ner kilometerna, precis som jag hade gjort så många gånger förut när jag varit trött. Och då började det regna. Ösregna. Vattendroppar stora som cementlock.

Bilar passerade i hög fart, stänkte svallvågor av regnvatten över mig, ingen reflexväst. Inga gps-anvisningar i örat, ingen karta, ingen telefon. Jag kom ut på en asfalterad väg som följde Donau på norrsidan i västlig riktning och då visste jag äntligen var jag var. Det var bara att följa Donau först en kort bit åt öster, sedan söderut. Jag gav mitt allra sista, då när hjärnan släcker ner så långt det är möjligt för att spara energi. I det läget sköter autonoma nervsystemet allting via den inbyggda autopiloten och medvetandets kontrollfunktioner tonar bort. Man får chans att lämna sig själv, enligt Tommy. Och just så var det för mig nu. De få ord jag formulerade inom mig var enbart primitiva instruktioner om att räkna steg eller upprepa ett mantra. Annars flödade bilder och otydliga tankekonstruktioner fritt som i en dröm, fast på ett annat sätt, hypnotiskt, transliknande, men ändå med en absolut närvaro. Samadhi kallar buddhisterna det, när man blir ett med alltet. Det kan uppnås genom meditation, men också med ultralöpning.

Martin hade lärt mig att när man sover så spolar cerebrospinalvätskan rent hjärnans celler, något liknande händer kanske när den totala fysiska utmattningen kommer över en. Det blir ett reningsbad för hjärnan, samtidigt som det är ett helvete för kroppen. Tommy var inne på samma resonemang: ”När man är totaltömd efter ett ultra har man också bootat om hjärnan. Den är som nyplöjd jord. Frisk och redo för nya grödor.”

Men jag var fortfarande mitt uppe i den värsta plågan. Jag var långt ifrån redo för nya grödor. Absolut närvaro, ja, men något reningsbad kändes det inte som.

Tommy sa också:

”När jag maratonspringer låter jag mig uppslukas av en enkel tanke. Det kan vara ett mantra. Ibland när jag sedan släpper min fokusering på denna enkla tanke så får jag nån sorts nirvanakick för att allting växer till att omfatta mer än mig själv. Jag har inte längre förmågan att sortera alla intryck som kommer över mig. Jag är inte förnuftsblockerad längre. Insikt, uppenbarelse av själva alltet, eller frigörelse, skulle man kunna kalla denna nirvanakick, för att stunden senare återvända till min enkla tanke.”

Just så fokuserad kände jag mig nu, men jag var för utmattad för att få några nirvanakickar även om jag inte sorterade intrycken som kom över mig. Motvind och ännu fler vrålande bilar som stänkte vågor av regnvatten över mig. Steg för steg. Jag är för gammal för att klara detta. Herregud, jag är inte tjugo år längre! Plaskande, duns på duns. Mörkt och dystert. Disigt och otydligt. Gråskala, nästan inga färger kvar, förutom det gula ljuset från gatubelysningen som svävade till vänster om mig över Autobahn. Jag hörde den tunga trafiken som drog fram som jättelika oljetankers över världshaven. Det blev allt kallare. Nej, jag kunde inte börja gå nu heller, då skulle jag frysa ihjäl. Måste fortsätta springa. Till slut hade jag ingen annan strategi att ta till än att bryta ner den återstående sträckan i hundrametersavsnitt, sedan i tiometersavsnitt. Jag räknade meter, jag räknade steg. Framåt, framåt. Snart är det över.

Cykelbana. Ett gott tecken. Jag föll på knä och kräktes på nytt. Upp igen, upp igen. Måste röra på mig. Måste pumpa igång benen. Gångsteg först, sedan korta löpsteg. Autobahn till vänster, Donau till höger. Storstaden börjar forma sig. Där borta… Äntligen människor. Jag hejdade ett ungt par med paraply och fick skrika för att höras. Regnet forsade ner. Rena vattenfallet.

”Püchlgasse?”

”Över bron, rakt fram bara. En och en halv kilometer.”

Framåt igen, weiter, weiter, immer weiter.

… äntligen vinden i ryggen, steg för steg, femtonhundra steg, jag räknade ner: 1499, 1498…

… efter att ha räknar ner till noll frågade jag mannen som stod i en trappuppgång med bara armen ute i regnet, först när jag kom närmare såg jag pudeln som han höll i ett koppel…

”Püchlgasse?”

Han öppnade dörren lite till och pekade…

Hotellägenheten. Ett högt hus, många våningar. Fönstren lyste som stjärnor i natten. Där fanns alla färger samlade. Låg och gömde sig, väntade på morgonljuset. Däruppe i värmen fanns mina vänner och ett varmt bad, och mat, och sängen, och en hel natts vila.

Handen på dörrhandtaget. Drog långsamt upp den tunga hotelldörren. Blev stående i vindfånget. Frös mindre när jag stod helt stilla. Vattnet droppade från mig, bildade en pöl under mig. Jag fastnade även i receptionen, i ett skakanfall. Jag visste inte vilken lägenhet vi hade och det var kö till disken. Bredvid mig ett portabelt element som var framdraget för att torka upp den fuktskadade väggen bakom mig. Det pyste och knäppte av värme. Jag hukade mig, gick ner på knä, föll framåt, stod på alla fyra. Värme, allt jag behövde just nu var värme. Receptionisten, en ung kvinna, lämnade sin plats bakom disken och satte sig på huk bredvid mig. En lång kö av resenärer fick snällt vänta.

”Är du en av löparna?” sa hon.

Jag nickade och mötte hennes blick helt kort, men jag stod kvar på alla fyra tätt, tätt mot elementet.

”Jag kallar på dem så får de visa var du ska bo. Blir det bra?”

Jag nickade igen.

Hazel kom ner och hämtade mig. Receptionisten ville bli informerad om läget och alla i kön stod vända mot mig för att försöka avgöra hur illa ställt det var.

”Behöver du ambulans?” sa Hazel och la handen på min axel.

”Fryser bara lite”, sa jag.

”He’s okay”, sa Hazel högt till alla.

Hon skrattade åt mitt eländiga tillstånd och drog upp mig och för att göra mig på bättre humör berättade hon en hemlighet, att Karin och Liselott tagit lite extrasemester och skulle vara med oss några dagar mer än beräknat.

Hon förstod inte att det hade rakt motsatt effekt. Jag ville inte se Karin nu, inte i det här tillståndet.

En stund senare satt jag och halvsov i ett varmt bad.

Hazel hade tappat upp det åt mig medan jag slet av mig kläderna.

Innan hon lämnade mig sa hon:

”Du somnar väl inte? Du drunknar väl inte?”

Mary låg i en av sängarna och läste och sa:

”Inga problem, lämna badrumsdörren öppen, jag kollar honom. He’s fine.”

Jag var fullständigt slutkörd och ändå var det enda jag kunde tänka på att Karin inte skulle få se mig på det här viset.

Tre sekunder senare var det morgon och Tommy stod över sängen och glodde på mig.

”Allt väl? Du mår väl prima? Dags att sticka! Snabb frukost och sen iväg.”

 

Vill du utnyttja vårt grymma erbjudande och kunna njuta av läsning om löpning varannan månad, gå med i springklubben här: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361001