Träningsprogramsintolerans

0
6

Min förra blogg gav mig en del att fundera över.

Det är nog bra, att fundera lite då och då på saker och ting.

Det är inget enkelt arbete att gräva i gamla gyttjehål, man blir smutsig och matt trots att man tycker att man fått både distans och perspektiv på det som var. Och bär skyddskläder och visir.

Hursomhelst tror jag på att gå vidare, inte gräva ner sig själv i geggan och sitta där och gräma och ångra sig och vältra runt. Älta och tycka synd om. Söka tyck-synd-om, vara offer. Det som hänt har hänt och jag tänker att varje erfarenhet är en lärdom. Och varje lärdom är värdefull så rik blir man tillslut!

Det som sitter kvar litegrann sedan den där tiden är bland annat olusten inför att följa träningsprogram. Inför träningsprogram! Jag blev bränd.

Jag har utvecklat en allergi.

Jag har en liten defekt. Jag tål inte  träningsprogram!

Ja, jag vet. Träningsprogram är bra för många, för en del. De ger struktur, en tråd att följa, ett recept på framgång. Du vet att du ska springa intervaller på tisdagen, du vet hur många och du vet kanske till och med hur fort de ska gå.

Det är någon som har skrivit programmet, kanske en känd löpare att vilja bli snabb som, eller kanske en tränare. Det är bara att följa. Du tycker det är bra, det ger seriositet, det ger en nyckel. Det ger dig ingen smitväg. De är en ram, en regel, en lag….du känner dig säker och trygg.

Ja, jag vet . Träningsprogram, många tycker om dem.

Själv känner jag en stor tristess. En lätt olust. Tvång…..det finns inget svängrum för improvisation: Långpass på lördag. Snittid 5.30. Håll den, den är noga uträknad. Efter 7 km ska du springa 3 km i 5.15-tempo.

Om jag misslyckas med de stipulerade tiderna jag har att följa känner jag mig dålig. Om jag gör minimiantalet intervaller, eller, gud förbjude, färre än minimiantalet, känner jag mig slö och lat!

Nej, jag har lite besvär att tackla träningsprogram på rätt sätt och det beror säkert på mina upplevelser för länge sedan och på att jag är den jag är.

Lydig.

Men innerst inne en rebell. Fast rädd och lydig.

Men som älskar frihet!  Som behöver frihet och lite olydnad. Som behöver göra det oväntade, det tokiga. Variation och improvisation och brott mot vanligheten ger mig glädje och små lyckokickar. Att komponera ett löppass medan det pågår ger mig spänning och utmaning. Ja, så är det, kan inte komma ifrån det.

Jag roas av att göra upp planer för min träning. Jag njuter av att ändra dem. Jag attraheras av plan B.

Det betyder inte att min träning är ostrukturerad och utan mening och mål. Långt ifrån. Det är bara det att jag själv bestämmer, behöver få bestämma. Planera och planera om. Det är väl som ett ärr som sitter kvar efter ett djupt sår,  det irriterar och skaver lite, sitter i vägen.

Nu vill jag bara säja att jag är väldigt förtjust i att åtminstone en gång i veckan delta i min klubbs träningspass – de ger så mycket glädje, samhörighet och pepp från unga och mindre unga att ärret slutar skava för en stund.

(Men, jag har svårt att känna mig nöjd om jag inte klarar mina intervalltider….jo, fortfarande är det så.)

En fördel med att vara lite lätt ålderstigen är att man lär känna sig själv rätt bra:

Träningsprogram är inte min kopp te.

Men nu ska min P och jag köra norrut med skidor i bilen för att försöka hitta snö! Rapport kommer. Det blir roligt! Komik?

_20160205_203347

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här