Vi såg till att det blev en mara i Kurdistan

Frida Södermark  

Afterracepartyt startade i vårt rum. I det som storleksmässigt skulle räknas som en lägenhet. Vi hade köpt chips och öl sedan tidigare och stämningen blev hög från början. Hos de som inte dök upp vid fem knackade jag dörr och försåg dem med salttabletter och resorb. Vi hade inte bara ett genomfört marathon att fira utan även det faktum att vi hade sett till att det blev ett marathon i Erbil. Vårt förslag på lappen dagen innan hade fått så pass stort genomslag att det blev avgörande för att de gav möjligheten att genomföra en mara trots de förändrade omständigheterna. Ja det är sant. Vi har bevis. Bland annat det faktum att ett gäng från Bagdad hade fått reda på att det var avblåst och på startlinjen när de istället var inställda på att springa 10 km fick reda på att en del andra bredvid skulle springa en mara. Sedan den amerikan som blev skogstokig när han vägrade springa något annat än maran, kastade in handduken, och sedan från åskådarplats fick se att folk faktiskt startade i ett marathon. Det fanns också de som aldrig fick reda på att det hade varit någon fara på taket och var på plats redan 07:45 för att vänta in ursprungstarten vid 08:30 som blivit flyttad till 09:30. Men de var det inte lika synd om. Ja vi hade mycket att fira och efter vårt eget häng åkte vi till Dawa som är en av de finaste restaurangerna i Erbil. Där fick vi äta en fin måltid med alla höjdarna i tävlingsorganisationen och dricka druvjuice därtill. Det var inte den brygden som fick mig att gå rakt in i en glasdörr när vi kom tillbaka till hotellet. Fläskläpp på stört. Kvällen avslutades med lite häng i hotellets restaurang. Det blev inte särskilt sent men återigen saknade jag min spikmatta. Var totalt speedad.

Hade till slut somnat och vaknade som vanligt vid fem av böneutropet men somnade om. Fläskläppen var ännu större på morgonen. Typiskt då att jag just denna morgon skulle sitta i morgonsoffan i den största kurdiska TV-kanalen. Lånade ett läppstift och fick gilla läget. Åkte utanför stan och in på något som liknade en militärbas. Där, med fönster mot det enda grönskande på flera mils avstånd, låg studion. Jag blev pudrad och kammad och sedan var det dags. Jag hade en öronsnäcka med en översättare men han översatte bara mina frågor så vad de andra pratade om under det halvtimmeslånga inslaget vet jag inte. De enda ord jag kände igen var peshmerga och in’shalla. Vill här poängtera att så vitt jag vet satt inte Stefan Lövén i någon morgonsoffa i kurdisk TV i samband med sitt besök i måndags. Allt gick bra förutom att öronsnäckan ville ramla ur hela tiden och sedan lämnade Abdulsattar som är racedirector och också hade varit med i sändningen av mig vid bussen som stod på landsvägen och väntade på mig. Där satt redan de andra och vi gav oss ut på roadtrip med kurdisk musik dunkande i högtalarna. Musik som sedan varierade när Hardi stannade längs vägen och köpte nya CD-skivor åt oss.

Morgonsoffan i Kurdistan. Morgonsoffan i Sverige. Same same but different.

Morgonsoffan i Kurdistan. Morgonsoffan i Sverige. Same same but different.

Vi åkte mot berget Korek och Bekhal som är utflyktsmål i provinsen och det tog inte lång tid till vi såg bergen. Vi började med ett litet vattenfall, men det som egentligen var mer intressant på platsen var den traktor som demolerade dammen och husen som var byggda i plastträ och såg ut som stubbar från Bamses värld på Kolmården. För att inte tala om plastdjuren i buskarna. Sedan åkte vi till en resort som var helt surrealistisk. Uppe på platån när man åkt in genom gaten var det helt folktomt men det fanns en bergbana, plastsvanar i en damm och något som såg ut som Bamses värld fast smält som stearin. Många av husen var ovanligt nog täcka av konstgräs. Både på väggar och tak. Jag och några till passade på att ta en joggingtur. Vi sprang först uppåt till en helikopterplattform med fantastiskt fin utsikt över dalen och försökte sedan hitta mer naturnära löpning. Gick att springa ned förbi ett taggtrådsstängsel så att vi kom lite mer off. Blev ett kort men innehållsrikt äventyr. Nästa anhalt var lunch och den blev i Bekhal. Saken var dock den att de rev samhället Bekhal just nu. Bokstavligen. En grävskopa jobbade på och de små affärerna vid ännu ett litet vattenfall var stängda. Men det var spännande att kliva över långa rader av armeringsjärn och äta på den enda öppna restaurangen. Hardi och busschauffören gick in i köket för att hjälpa till med maten som liksom alltid var riklig. Platsen visade sig ligga bara 20-30 km från den plats där PKK har sitt fäste och inte långt därifrån hade en av mina medresenärer varit på flykt från Iran med skydd av gerillan i slutet av nittiotalet. På grund av att han var politiskt aktiv. Omgivningar med många historier så långt ifrån den värld vi är vana och trygga med.

Bekhal. Trasig by. God mat.

Bekhal. Trasig by. God mat.

Vårt sista stopp blev linbana upp mot Koreks berg. Där uppe fanns det inte bara natur utan plastdjur, paintball, lekparker och annat som inte var helt nödvändigt. Vi, i jämförelse med människorna här, har så olika uppfattning om vad som är fint och roligt. De gillar kitsch och vill ha fullt med aktiviteter på toppen av ett berg medan vi ser naturen och berget som en aktivitet i sig. Vandringsleder och sådant verkade inte heller vara något man använder sig av i detta land. Åtminstone inte här. Och vad gjorde en plastkrokodil uppe vid en skidlift. Eller en röd giraff i naturlig storlek täckt av blå prickar. Även märkligt att en leopard verkade vara ute efter två får i denna miljö. Men utsikten var storslagen och vi hade roligt. Tog en fika på en terrass till en restaurang som ändå var smakfullt inredd likt en restaurang i Sälen. Satt i solen till den försvann bakom berget. När vi kom ned igen vällde det fram turister från Bagdad för att fota oss. Alla ville fota oss. Klart vi var på.

Running Korek. Fotograf: Jens Andersson.

Running Korek. Fotograf: Jens Andersson.

På vägen tillbaka stannade vi i en stad som heter Shaklava där kristna och muslimer lever sida vid sida i fred vilket är ovanligt i dessa regioner. Köpte frukt och nötter trots att strömmen gick i hela stan. Den sista timmen i bussen diskuterade vi bland annat hur man släcker en oljekälla och sjöng den klassiska busschaufförsången för vår chaufför som heter något vi tolkade som Ragnar. Sista middagen kom raskt fram på bordet. Barnfamiljerna från Erbil fick spännande middagsgäster på restaurangen och vi en sista dos av god mat och massor av bröd som sig bör. Efter att ha gett Hardi svenska godisbilar, pepparkakor, kexchoklad och ett ekonomiskt bidrag till hans volontärarbete var det dags att bryta upp. Norrmännen skulle ut och göra stan och vi hade möjlighet till några få timmars sömn. Det blev kramkalas och alla konstaterade att det var ofattbart att vi endast hade varit i Erbil fyra dagar. Vi hade varit med om så otroligt mycket.

Jag är otroligt glad att jag har fått vara med om detta fantastiska äventyr tillsammans med mina härliga medresenärer och numera kompisar. Jag är glad att människorna vi träffat är glada att vi kom till Irak trots oroligheterna i landet. En av frågorna jag fick i TV-sändningen var hur loppet vi sprang skiljer sig från andra lopp jag sprungit i Sverige och utomlands. Faktum är att det är just loppet och löpningen som är det som inte skiljer något särskilt. Resten av upplevelserna är mer unika. Hur tävlingen ser ut beror på arrangören men det mesta brukar vara sig likt. Löpning förenar och jag hoppas att fler kommer att springa i Erbil nästa år och åren efter det. Framförallt hoppas jag att vår och min närvaro kan få fler kvinnor i landet att börja springa. Åk till Erbil. Åk till Kurdistan. Åk till Irak. Just nu händer det fruktansvärda saker i Mosul. Men samtidigt pågår livet. Tillsammans med våra fantastiska upplevelser är det detta vi tar med oss hem och vill berätta om. Vi har varit på äventyr. På löparäventyr.

 Dela på Facebook