2020 år vinnare

0
943

Årets ungdom, kvinna, man och nu årets veteran. Annika Faager från Björnstorp har länge dominerat sin klass, 2020 gav hon sig på helt nya utmaningar, och som hon gjorde det…

Hur tränar du?

– Gärna tillsammans med andra, både när det gäller löpning och på gym. Är strikt med att få in minst lika många distans- som intervallpass på veckobasis. Viktigt för mig är även att få in den alternativa träningen; just nu innebär det styrketräning och SomaMove/holistisk träning.

Vad är det som driver dig?

– Störst av allt är glädjen att springa. Sedan barnsben har jag känt att löpning är min grej, som med tiden har blivit en del av min identitet och en vana som ger mig energi. För mig är träningen som ett lättillgängligt uppåt-tjack där jag får utrymme för att tillsammans med andra, inte bara för min egen utveckling, känna allt mellan glädjerus och frustration/besvikelse. Mest glädje, jävlar anamma, en stor mängd utmattning och samtidigt känslan av att jag nästan alltid kan lite till. Just den känslan – att jag vet att jag kan lite till, ja lite eller kanske mycket, och samtidigt längtan till känslan där jag sånär tar ut mig fullständigt – får mig att driva/träna/tävla vidare. Jag är nöjd en lagom liten stund, sedan vill jag tänja vidare på gränserna.

Vad var bäst 2020?

– 2020 var året när jag överraskades av glädjen i att genomföra och uppleva de, för mig helt nya, längre distanserna. Jag har även slagits av att jag är en löpare med bred palett. Det finns mycket jag är nöjd med trots känslan av att tävlingskalendern varit glesare än önskat. Under Stävie Frontyard höll jag ihop 19 + 1 varv (6 mil), vilket fortfarande är världsrekord. Den längsta utmaningen som jag tog mig an 2020 var att genom OCR charity warrior springa minst 4 miles var fjärde timme under 48 timmar. Stolt är jag som tillsammans med andra sprang in drygt 55 000 kronor till Barncancerfonden. En annan helt ny gren för mig var entimmeslöpningen som tvingade mig att ändra mitt tankesätt, för vanligtvis har jag på tävlingar haft kortare väg kvar ju fortare jag har förflyttat mig. Det gladde mig oerhört när jag lyckades tänka bort ”ju snabbare jag springer, desto längre har jag kvar” för att faktiskt bara fokusera på varje avverkad varvtid, med fokus att hålla jämna varv. 16 445 härliga löparmetrar fick jag ihop. En härlig känsla hade jag även med mig när jag lyckades putsa mitt pb på 3 000 meter med flera sekunder till 9.51.7. Den kortaste sträckningen jag tog mig an under 2020 resulterade i ytterligare ett världsrekord i K35(!), nämligen 4 x 800 meter inomhus tillsammans med tre K35-kvinnor. Härligt att ta med mig när jag nu går upp i K45. En av säsongens feel-good moments var terräng-SM. Jag upplevde allt jag önskat i det 8 km långa loppet: utmanad från start, fast besluten att ge allt vad jag hade och ändå disponera krafterna som kändes oändliga, med tron på mig själv och ett inre lugn att jag vad som än hände skulle strida tills jag tog hem loppet, för att slutligen med glädje och ett leende på läpparna ha möjligheten att långspurta hem segern. Det glädjeruset har jag burit med mig länge.

Vad är ambitionen 2021?

– Blir det tävlingar och under förutsättning att jag håller mig skadefri och kry kommer jag att fortsätta min utveckling med nya personliga och svenska K45-rekord. Jag är alldeles speciellt sugen på K45-rekordet på 1 500 meter (utomhus) som Jutta Pedersen innehar sedan 1992.

Annika Faager, Björnstorps IF

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här