Idag bjuder vi på en tävlingsrapport från en av våra medlemmar, Linda Bengtsson som presenterades den 6 april. Linda har varit i Japan och sprungit Sakura Michi nature run race, 250 km på maxtiden 36 timmar.
Det var Ken och Tobias som hade hört talas om detta Sakura Michi run på 250km asfalt. Vi var ett gäng som var sugna på en ny utmaning så under hösten var det mycket fram och tillbaka. Informationen på deras sida var inte självklar, bl.a hur man anmälde sig och fanns det olika svar i gruppen. Vi fick skriva personligt brev och vi blev till slut antagna, kvoten för utländska löpare var 22 styck så det var inte självklart att man fick komma med.
Till slut damp det ner i inkorgen, welcome to Sakura Michi run race 2017. Överlycklig – tänk och få springa genom Japan och få se körsbärsträden blomma, det var ju helkonstigt egentligen. Vi fick nöja oss med begränsad information men allt löste sig efterhand. Nu var det på riktigt och vi skulle faktiskt åka. Tobias Lundgren, Ivan Bretan och Ken Hakata tillsammans var vi fyra svenskar som skulle ta oss an utmaningen.
Efter jetlagen och flygande/stress turista runt i Tokyo kom vi hem till Mr Ogo som hade hand om oss utlänningar. Vi var runt 20 pers löpare och deras supporter. Det var fantastiskt att komma upp i bergen norr om Takayama, lugnet där samtidigt som nervositeten tog sitt grepp om en. Vi besökte matmarknad och hängde med Veiko (han var från Finland och hade varit på det här loppet hela 7 gånger och han visste fortfarande inte varför han kom tillbaka) drog med oss på hisnade treking på1000 höjdmeter vilket var lite mer än vi hade tänkt oss. Vi fick massa god mat och det var riktigt kul och få insyn i ett riktigt japanskt hem.
Vi lämnade Takyama med buss och åkte ned till Nagoya där vi skulle starta, vi körde en del parallellt med väg 156 som vi skulle springa på men uppåt i bergen. Det var jobbigt att se. Organisatörerna hjälpte oss riktigt mycket och vi fick en hel del inkluderat i vårt pris. Efter briefing där vi fick en del men långt ifrån allt översatt till engelska var det dags och lämna ”dropbagsen”, lika jobbigt varje gång. Vi fick ha totalt 13 styck och det var naturligtvis viktigt var jag skulle lämna de olika väskorna, varma kläderna inför natten och ingen annan stans, då det skulle bli ned mot noll grader.
Raceday
Som vanligt sov jag lite vilket hade varit standard hela veckan. Fick i mig lite frukost, tacksam att det fanns yoghurt och bröd. Min mage var redan orolig efter att jag under gårdagen ätit sushi med wasabi, jaja inte följa grupptrycket nästa gång. Hade på mig keps och min väst med gel och 300 ml väska, det var ganska kallt på morgonen och jag fick redan nu ta upp räddningsfilten och svepa om mig. Japanerna var lätta och korta jag kände mig som en jätte, funderade åter igen – varför är jag här. Vi startade i olika startgrupper då vi var tvungna att stoppa för rödljus och att det inte skulle bli för stora klungor. Jag och Ivan startade i näst sista gruppen, läskigt då skulle jag eventuellt vara tvungen att springa fortare än jag ville för att inte springa vilse. Ville inte förlora sikten av någon Japan. Återigen är känslan overklig då startskottet går, försöker undvika och tänka på hela distansen utan bara till nästa vätskestation vilket var ganska många hela 50 st längs banan med olika innehåll. Hela 700 frivilliga personer fanns med i loppet. Fantastiskt för oss totalt 140 löpare varav 22 var damer.
Det var dags för vår startgrupp och vi sprang iväg, det var många som var snabba i början men som tur var kunde jag hålla Ivans tempo. Veiko sprang också med oss. Det blev som intervaller, jättejobbigt vi rushade när vi såg att det var grönt för att slippa vänta och när det blev rött var det bara att stoppa för att sedan rusa iväg igen, inte optimalt alls. Sedan började magen krångla och det blev in till en liten typ pressbyrå och låna toaletten och där var det naturligtvis kö, kände att det var så mycket tid som vi miste på ingenting. I början var det mycket folk som hejade på oss, det fanns även en buss med anhöriga till löpare som gav energi. Det var till och med viftande med svenska flaggor vilket var roligt, vi behövde all uppmuntran vi kunde få, iaf jag.
Vätskestationerna dök upp och jag åt en gel i timmen och drack lite av det jag kände igen, sportdryck och cola. Till slut kom jag ifatt Ivan och Tobias igen efter mina toastopp, vi skämtade att det var lätt men samtidigt gick det lite för fort för mig och jag var tvungen att släppa dem igen. Jag var nu själv men vi hade ändå haft sällskap i ca 40 km och det brukar vara i början som mina tankar brukar vara ganska mörka innan jag kommer in i mitt modus. Det var platt i början och en hel del trafik och ganska smalt område vi kunde springa på. Nu skulle vi ut ur Nagoya ca 70km och sen upp i bergen, jag längtade.
Vätskestationerna fortsatte komma, jag hade ingen att prata med men det var ändå en del löpare omkring mig. Det var nu ca 25 grader jag tyckte det var riktigt varmt. Sprang om en kille från Schweiz som också tyckte det var varmt, han fick då min dricka. Nu började det även gå uppför och jag fick plötsligt ont i mitt vänstra knä. Blev frustrerad, jag kunde ju knappt springa – smärtan var konstant och jag började räkna på om jag skulle vara tvungen till att gå skulle jag hinna ändå? Svaret var nej.
Smärtan eskalerade inte och när nu trafikljusen äntligen lyste med sin frånvaro kunde jag hålla ett mer jämnt tempo. Jag blev dock omsprungen av flera lätta och snabba japaner vilket var mentalt knäckande. Det positiva var att landskapet i bergen var fantastiskt, nu fick vi se träden och de vackra husen. Jag hade fortsatt energi till att titta på omgivningen. Bergen reste sig runtomkring oss med sina snötäckta toppar och vi följde floden i dalen som vi sakta klättrade upp från. Trädgårdar som var helt täckta av små rosa blommor, bambuskog som reste sig majestätiskt och påhejare som var klädda i färgglada kimonos. Jag var verkligen i Japan och sprang, fick säga det till mig själv flera gånger det kändes så overkligt.
Nu började det skymma och jag hade räknade helt fel, trodde jag var ute i god tid till stora vätskestationen som också hade en cut of tid. Vi hade nu nått distansen 106km och jag hade använt ca 12 timmar. Fick i mig riktig mat för första gången, hade klarat och hålla mig till ca 1 gel i timmen trots att jag undvikt att titta på klockan. Min väst var proppfull med byxor, vantar och mössa. Tog på mig ullisen, min täckjacka, pannlampa och massa blinkande reflexer, vi skulle igenom hela 30 tunnlar och de flesta under nattetid. Jag träffade killen från Schweiz som jag lyckades springa ifatt sa hej och fick veta att Ivan och Tobias bara var 15 min framför. Det började nu gå rejält uppför vilket betyder powerwalking men de starka japanerna sprang och jag ville inte vara själv i mörkret. In snabbt i depåerna och ut snabbt igen, det som bjöds på var inte så mycket jag kände igen så jag vågade knappt smaka något. Jag hade mina gels och lösgodis som jag ännu inte tröttnat på. Marco från Schweiz kom ifatt och vi började snacka och det visade sig att vi höll ungefär samma fart och vi sa att vi skulle försöka hålla ihop under natten. Det var en otrolig lättnad att inte springa själv samtidigt tog vi nog lite längre tid på stationerna än jag hade tänkt. Vi satt oss ner vilket jag inte brukar göra, det var smärtsamt att komma upp igen och man blev snabbt nerkyld. Nu hade dock den ilskna motvinden under dagen mojnat och temperaturen gick ned mot noll grader. Vi sprang genom fuktiga tunnlar så det var att ta av och på mössa och vantar hela tiden. Tiden gick och känslan att vi missat en station och kanske hade sprungit vilse tog sitt grepp. Jag fick stanna en bil och fråga och då sa han close close, Vet inte helt hur mycket han förstod men vi kom fram till en depå iaf.
Nu började vristerna göra ont och även utsidan av foten men jag kunde springa och vi var plötsligt över det 900 meter höga berget och det började gå utför. Fortsatt genom många tunnlar, kom en bil där lät det som en jetmotor vilket höll oss vakna iaf. Jag var svinhungrig hela natten och åt en massa varma nudlar och timmarna gick, vi pratade och vi var tysta. Det är ganska speciellt hur djupt man kan lära känna en person under intensivt umgänge på några timmar.
Äntligen började det bli ljust och vi ville komma fram till den punkt där det går 4km rakt uppför och sedan ner igen. Det kom i gryningen och vi lämnade våra varma kläder på en station och började powerwalka upp, jag var vråltrött kunde knappt hålla ögonen öppna. Det var en fantastisk vy när vi kom upp, nu var bergstopparna närma och i depån var det flera som var utklädda till olika gosedjur i onepices. De kunde inte engelska men det skulle tas bilder och vi skrattade och energin kom tillbaka. Nästa etapp var genom en tunnel på 5 km och det var obehaglig då lastbilarna körde närma den lilla trottoar vi sprang på och nästan gjorde oss döva. Tunneln ville aldrig ta slut. Vi närmade oss målet, nu hade vi nått ca 200km det började kännas närma men ändå inte. Kilometrarna gick långsamt och vårt prat ebbade ut, låren ömmade och när vi sprang nedför kände jag att min rumpa smärtade. Det kändes även som om byxorna satt lösare. Så kom vi fram till den sista reptids depån 223km, där var Marcos fru och flera andra utländska löpare vilket betydde att flera hade brutit. Jag var glad och nu ville jag bara i mål så snabbt som möjligt. Vi började springa ihop Marco och jag, men han sa att han var slut och jag var åter själv. Jag undrade när släggan skulle slå mig och jag skulle bli tom som på Sparta. Jag fortsatte min takt och kilometrarna gick och jag fortsatte med mina gel, men det var betydligt tråkigare att springa själv. Nu var det stadsmiljö igen vilket jag inte hade saknat och jag var helt övertygad att de hade satt fel markering på vätskestationerna och började nästan gråta. Slutligen var det dock sista vätskestationen och nu var det bara 7,2 km kvar. Tog en vattenmelon som smakade helt fantastiskt och jordgubbar. I stationen var det tyst även om de var ca 10personer där och många tittade nervöst på mig. Tillbaka till trafikljusen och nu stod det skyltar var jag skulle springa och bilen med supportcrew följde mig. Det var så långt men äntligen såg jag de fantastiska rosa jackorna som alla frivilliga hade. Stannade vid några trafikljus uppför en backe och där var målet. Såg de andra svenskarna i mål och målet var och röra vid ett körsbärsträd och stämpla in. JAAAAA det gick.
Gud så skönt och sitta ned och inte känna att man måste röra på sig. Vi var 4 svenskar som kom till Sakura Michioch vi var 4 som kom i mål. Vi fick alla snabbare tiden än i Sparta och jag tyckte att det kändes lättare här på något sätt vet inte helt varför. Inget Sertigpass och kanske bättre mentalt förberedd. Tiden 30 h och 48 min helnöjd, 4:e dam och totalt 25:a.
Det är så tråkigt när det slut men det står ju så nya utmaningar för dörren. UTMB till hösten ska bara läcka ihop ett knä först.
