4a veckor i south Afrika .
Det senaste året har varit väldigt upponer (inget ovanligt iof) nu handlar det om min identitet som löpare. Jag har egentligen aldrig identifierat mig som löpare utan så fort jag blivitstämplad som en viss typ av idrottare har jag bytt helt stil och börjat Jabba eller spela fotboll innan start som en trygghets grej eftersom är man stämplad som elit löpare är det en hård väg kantad av svett, blod, ångest, utmattning, kramp, magproblem, skavsår, utmaningar, pressande av din kropp, träningsvärk, skador, sjukdomar och det finns tyvärr ingen utväg.
Eftersom jag aldrig identifierat mig med någon sport sen jag slutade med fotboll som 17åring, så har jag ett brett spelrum o är fri från (hur man SKA göra) och som jag insett med åren så är jag alltid den som ifrågasätter och aldrig litar på nån annans träning än på mitt egena sätt. När jag har blivit skadad har jag kunnat slänga mig på kampsportsmattan ett tag och ändå fått utlopp för ungefär samma sak som med löpningen.
Jag har inget läshuvud men är som en informationsdammsugare när det handlar om tränings tekniker och sätt att få kroppen att bli optimal för olika sporter både mentalt och fysiskt. Jag brukar snegla på folk som tränar och upptäcker som oftast att alla bara härmar varandra. Antagligen i brist på fantasi och kunskap eller för att man alltid gjort så och det har funkat för d flesta. När min hjärna o kropp vill så mycket annat och så får den inte utlopp för det då vill jag inte längre vara löpare.
Jag vill vara stark, flexibel, snabb, uthållig, jag vill kunna klättra, slåss, krypa, kasta osv…
Jag har provat det mesta och älskar det mesta av träning. Därför har jag så svårt att hålla mig till en sport och frågar mig ofta om man bara måste springa för att bli en bra löpare och s
Tröskel pass 20min o backe med mitt svenska crew i Za.
svaret blir ofta…. Ja det måste du…
Ju mer jag ser snabba löpare hur d tränar och fokuserar på vikt och gör allt för att optimera sin kropp in i det mista rörelse. Löpning som är så enkelt blir helt plötsligt en gåta som dom gräver ner sig själva i.
När man som löpare blir skadad är det kanske den största tortyren av alla. Löpning är hårt och att vara halvskadad hela tiden tar död på en. Elit Löpare är så fixerade vid att hålla kroppen i trim för backen tillbaka är enorm annars.
Det var kanske därför jag mer och mer börjar gilla det här med hinderbana. Sporten ger mig stor frihet till att härja runt hur jag vill. I terrängen, på berget, i gymmet, i kampsportslokalen. Att kunna mixa löpningen med styrka, klättring, gymnastik och tungalyft gör det alltid motiverande att träna. Varje dag en ny utmaning och det gör inget om jag måste springa över ett berg eller hoppa över sten på intervallerna för det gynnar mig bara till sporten. Och jag behöver inte stå o glo på vågen eller oroa mig för att bli för stark.
Så tränings mängden det senaste året har varit stor eftersom jag kunnat köra olika saker och höjt pulsen på olika sätt. Som löpare kan man dö rent mentalt om man måste passera en bro eller skarpa kurvor under ett lopp, kullersten är mardrömmen…. Idag har jag en helt annan syn på hinder och jag undrar verkligen hur jag kommer springa i sommar på både hinderbanan o vanliga stadslopp, om denna träning jag gjort nu kommer ha gynnat mig till löpningen eller inte. Svaret kommer vi få i sommar…. :)
Men efter en vecka med löpsparring av snabba löpare i syd Afrika så kan jag konstatera att det tog 1vecka med träningsvärk och sen var jag där jag brukar.
Att jag inte längre är maraton löpare konstaterades på totala mil mängden den senaste vekan. 13mil.
Varav 2 berg. table mountain 3,2 km 700hm 24min. Samt jonkershoke topp 7km ca 700hm.
3st tröskel pass på gräs i 3:30-4min/km 5-10km pergång.
6 st styrke/gympa pass med bl.a. greppstyrka. Totalt 600chins.
2 spinning pass a la 40min.
Nu är jag hinderbana löpare och målet är att bli bäst i världen 2016. Rätt coolt. Tror jag hittat en sport som lever upp till min träning nu :)
