Adrenalin

Adrenalin är hormoner som bildas i binjuremärgen. De påverkar kroppen på olika sätt i stressituationer och hjälper kroppen att hantera stressen. Hormonerna gör att blodtrycket och pulsen stiger, blodsockerhalten ökar, luftrören vidgas och pupillerna blir större.

Konstig inledning på en blogg, men just adrenalinpåslaget man får när man står på startlinjen kan ibland göra underverk.

Min träningsdagbok sträcker sig över 30 år tillbaka i tiden, jag är väldigt sällan allvarligt skadad men har en åkomma som återkommer väldigt regelbundet, pirisformissyndromet. Jag har efter en del lopp eller hårda träningsperioder knappt kunnat sitta på min rumpa. Värst var det 2016 då jag fick lägga ner löpningen under några månader. Efter min mara i december har den bråkat med mig mest hela tiden, men det har oftast släppt efter uppvärmningen och jag har kunnat genomföra passet eller loppet. Men efter skånska mästerskapen på 10 kilometer landsväg för sju veckor sedan sa det stopp. Smärtan var så hög så det fanns inte en chans att trycka på.

Vad är då piriformis? Goooglar man hittar man:

Piriformis är en muskel som sitter djupt inne i sätesmuskulaturen. Den är en av musklerna i bäckenet. Ischiasnerven, den stora nerven som går mellan ryggen och benet, passerar vanligtvis strax under piriformismuskeln. Om piriformis är svullen kan det påverka ischiasnerven och ge smärtor. Piriformissyndrom ger vanligtvis smärtor djupt in i skinkan som även kan stråla ner i benet och upp mot ryggen.

Besvär från piriformis uppstår oftast hos vältränade personer med kort, kraftig och dåligt utstretchad muskulatur.

Ganska enkelt kan tyckas, se till att stretcha. Men, jag som en del andra stretchar aldrig, tränar inget alternativt om det inte behövs utan vi bara springer. När då smärtan blir för jäklig då är det egentligen för sent, men man tar sig i kragen. Sju veckor med lugna joggpass, ett i 6.57 tempo som jag minns mer än väl. Jag gjorde 36.50 i Ystad, typ 3.40 tempo på milen och nu har jag joggat i 7 minuters tempo. Jag har besökt olika alternativa behandlare, stretchat, ätit smärtstillande men naturligtvis joggat minst 40 minuter om dagen på grund av min runstreak. Vem har påstått att jag är smart?

Alla tävlingar som var planerade har blivit DNS, tills i går. Klubben arrangerade skånska mästerskapen på 10 000 meter bana, jag var tävlingsledare och hade ambitionen att få 100 startande. Det blev 101 anmälda, och jag drog mitt strå till stacken.

Var på plats kl.08:00 på morgonen, iordningställde banan, omklädningsrummen, sekretariatet, etcetera. Kl.09:00 kom de första och dagen var igång på riktigt med att dela ut nummerlappar, informera om det ena och det andra. Solen tittade fram mest hela tiden men det var kulingvarning och det var vindbyar på upp mot 18 sekundmeter. Jag trodde att det skulle bli en del avhopp på grund av vädret, men de flesta klubblöpare har saknat tävlingarna och att träffas så lite vind skrämde inte många. Det var fem heat med cirka 20 löpare per heat, vi seedar så man springer med de som är på ungefär samma nivå. Jag som i princip bara har lufsat testade kvällen innan att springa 1500 meter i 4:00 fart, det fungerade men jag fick mer ont efteråt. Jag vet dock att adrenalinet brukar stänga bort smärtorna. Heat 4 var för löpare mellan 38 till 40 minuter, heat 3 för 40 till 42 minuter. Jag chansade på heat 4 och hade en plan, 39.59 och dra inte en meter!

Uppvärmningen blev minimal på grund av allt jobb, trots det känner jag på startlinjen – det kommer gå bra…. Starten går, jag lägger mig i andra klungan, tre drar i väg med sub 38 ambitioner, min klunga siktar nog in sig på sub 40 minuter. Första kilometern på 3.58, det känns i piriformis, jag liksom släpar ena benet och springer med det andra. Men, konditionen finns, har nästan ingen puls och bestämmer mig, jag testar. Går om och drar andra klungan, hamnar på 3.54 tempo på andra kilometern. Nu är det bara en som är kvar bakom mig och avståndet till klungan framför har stabiliserat sig. Tankarna på sub 39 växer fram, ska jag våga? Vindbyarna fäller en då och då men jag nyttjar medvinden till att pressa ner tempot, noterar att jag får en lucka i medvinden varje varv, men sedan kommer han som jagar mig ikapp i motvinden. Varv efter varv. När de framför mig passerar 5 000 meter kollar jag, de ligger 14 sekunder framför, jag passerar på 19.27 och har redan börjat plocka. Beslutet att vilja vinna heatet växer fram och 2 000 meter senare är jag först. Tre varv innan målgång kommer han som jagat mig inte i kapp i motvinden längre och jag inser att det kommer bli en heatseger och seger i klassen M55. Andra 5000 meterna går 1 sekund snabbare på 19.26 och sluttiden blir 38.53. En av mina sämsta tider någonsin men ändå en av mina skönaste segrar. Jag förespråkar att lugn löpning utvecklar också, sedan måste man komplettera med fart och trösklar. Att jag i stormbyar kan jag göra sub 39 minuter med sju veckors jogg i bagaget förstärker min tes. Att sedan adrenalinpåslaget gör att jag överhuvudtaget kan springa är otroligt häftigt. Nu blir det jogg igen, kanske nytt lopp nästa lördag…

Jag är hemma lite efter klockan 16, har varit i väg i nio timmar, det blev ingen nerjogg. En del lärdomar om att arrangera 10 000 meter som jag gjorde för första gången, men framför allt nöjd med att kunnat tävla. Och att det efter tre veckor med stora arrangemang, Vårruset, Kalvinknatet och nu 10 000 meter ska vara lugnt ett tag. Nu måste jag skriva artiklar till utgåva #3. Det kommer bli 164 nya spännande sidor. Hoppas du prenumererar, du behövs <3 https://preno.se/spring/