Det är över…

Efter målgången för tre dagar sedan rasade jag ihop, trött, lycklig men kanske framför allt lättad – det var över. Tårarna rann nerför min kind och det var svårt att gå, kroppen gav upp – nu räcker det! Måndag blev det 6 km, 3 promenad, 3 jogg, tisdag 7 km, 2 promenad, 5 jogg, idag 8 km, 1 promenad, 7 jogg. Nu är jag nästan återhämtad…

Det har varit galet många som hört av sig och lyckönskat och varit både imponerande och inspirerade, kul. Den vanligaste frågan har varit – hur är det möjligt, du springer i 5:20-6.00 tempo och håller sedan 4.12 tempo på loppet i 42 km. Jag tänkte att jag ska beskriva min filosofi, den fungerar på mig men är ju inget patent på att alla lyckas.

I år har jag gjort 37.10 på milen, i höst bara 18.30 på fem km så min fart är inte så bra som den var i somras. Jag funderade ett tag på vad jag skulle utgå från och kom fram till att GGP 60 minuter där jag hade 3.55 tempo den 2 november fick bli mitt nuläge. Den tiden säger mig att jag skulle klara en halvmara i 4:00 tempo och därmed maran på halvmaran x 2 plus 10 minuter, alltså precis under 2.59. När jag börjar mina 50 dagar så har jag alltså fart i kroppen för att springa maran precis under 2.59. Mitt mål var då sub 3 timmar, alltså kan jag lägga all energi på volym. Jag hade innan mina 50 dagar bara sex pass i år över 20 km, ett av dessa över 25 – så det fanns absolut inget som talade för att jag hade uthålligheten.

50 dagar med 1100 kilometer var målet, så plötsligt 22 km om dagen i snitt. Jag ökade successivt och började dagen efter terräng SM – veckorna blev 134, 142, 140, 178, 178 och 190 km. Fem pass var över 30 km, det första i 5,26 tempo och helt utslagen efteråt, det sista 7 dagar innan maran, 5,19 tempo och nästan oberörd. Två dagar efter detta sprang jag sista långpasset, 21 km i 5.15 tempo utan ansträngning. Dagen efter och fyra dagar innan start min enda maratontröskel för att se hur det kändes, 5 km på 21 minuter – alltså enligt min ambition. Då var det ju svårt att förstå att jag skulle hålla det tempot i 42 km, men med tre dagar lugn jogg och med stegringslopp varje dag skulle jag bli både fräschare och snabbare. Jag var faktiskt ganska övertygad om att om inget hände med hjärtat så skulle jag klara sub 3 timmar.

På startlinjen är tanken att jag ska försöka ligga mellan 4.09 och 4.12 tempo, att det är där jag är i min träning och hittar jag flow där kommer det fungera. En ambition är att undvika km över 4.15 fart första 3 milen, jag vet att det kommer bli sådana i den kuperade delen i slutet.

Startskottet går, ganska trångt första 2 km men jag kan springa hyfsat avslappnat och klockar in 4.16, 4,11 och sedan 4,13. 12.30 på första tre och nu är det bara att hålla tempot i 2.45 till. Då jag sprungit några pass på nästan 3 timmar så vet jag att jag klarar av det och i huvudet tänker jag bara tid, aldrig km – att räkna km skulle säkert sänka mig mentalt då jag inte har sprungit så långt. Efter tre km blir det flow i 8 km mellan 4.05 och 4.10 tempo och det är nu bara lite över två timmar kvar. Jag hade en tanke om 41.30 vid milen, det blev 41.37 enligt min GPS – så utan att egentligen fundera så mycket hade jag hittat rätt och kroppen gjorde jobbet. Vid 13 km tog jag en av mina två gel – försöker undvika det helt på det kan trigga flimret – men inser att jag måste chansa. Vid 15 km ville jag ha som sämst 63 minuter, det blev 62,25 och nu är det mindre än 2 timmar kvar. Tanken då – jag sprang två timmar utan ansträngning i tisdags, skönt att jag snart är i mål :)  Halvmaran vill jag passera runt 1.28, jag hade 1.28 på min klocka medan tävlingsklockan visade 1.28.15. Då jag sprungit loppet två gånger innan vet jag att den andra halvan är mycket tuffare och jag har tidigare år tappat 4 minuter där. Det jobbiga börjar egentligen först efter 28 km så det gäller att hålla farten ett tag till. Vid halva får jag vatten med resorb, dricker kanske en deciliter – även vätska kan trigga flimmer så detta blir det jag dricker och sedan en gel till vid 28km.

Ambitionen med mitt 4.12 tempo säger att jag ska passera 30 km på 2.06, jag har på min GPS 2.05.40 men vid skylten för 30 km är det 2.06.08. Vad tänker man då efter 30 km?

Det pågår mycket i huvudet under dessa timmar, det viktigaste här är att jag har bara cirka 50 minuter kvar, ett lugnt morgonpass. Jag har även hyfsad koll på att jag har bara varit på fel sida om 4.15 två gånger, första och 27:e km. Naturligtvis vet jag att det är nu loppet startar – varje km under 4.15 från och med här kommer hjälpa mig att lyckas. Det blir 4.15, 10, 22 (den är tuff) 4.10, 16, 14, 16 och 4.13. Vid 38 km har 2.39,30 – 4.12 tempo = 2.39,36 alltså 6 sekunder till godo. Jag vet att 39 och 40 är sjukt jobbiga men jag har 20 minuter på dessa sista 4,2 km så det är klart… Kanske är det därför jag inte riktigt orkar pressa mig, det går lätt uppför men jag ska inte tappas som jag gör, 4,27 och 4,27 innebär 2.48,25 vid 40 km, min ambition var under 2.48. Dessutom är min GPS inte synkad så vid 40 km skylten har jag 2.48.45. Inga som helst problem med sub 3 timmar men drömmen om att nå det skånska rekordet från 1980 på 2.57,04 är borta. Nästa 2 km får man tillbaka lite utförslöpning så jag vänder trenden, 4.20 och 4,13 men jag är trött. 38 km med flow sedan 4 km med pannben. Det räckte nästan, jag ville ju nå 42 km med flow… alltså måste jag testa igen. Tiden blir 2.58.16 och jag känner att jag hade nog med mer vilja i slutet kunnat komma ner på 2.57 men inte 2.57.04. Tidigare år har jag tappat 4 minuter på andra halvan, i år bara lite över 2 minuter så loppet är i det närmaste perfekt, det är egentligen bara 2 kilometer som inte är ok. Jag har 34 av 42 kilometer under 4.15 tempo, bra.

Hur som, jag är nöjd och tacksam att kroppen fixade detta, att vid min ålder kunna göra sub 3 timmar och vinna min klass på ett ganska stort internationellt maraton det är häftigt. Efteråt kan jag se i appen att jag låg tvåa större delen av tiden, 35 sekunder efter vid 10km, 1,40 vid halva, en minut vid 30 och vid 39 var jag först. Det blev cirka 3 minuter till sist.

Mitt första av fyra blogginlägg om årets Malaga var med rubriken Varför? Även i ledaren i nästa magasin Spring som dimper ner i dagarna är det där jag är – jag har aldrig lyckats på distansen och tänk att få komma i mål och känna, wow – vilket lopp, Det är en hatkärlek och nu tre dagar efter målgång så funderar jag på när blir nästa gång? Ska jag ta en snabb bana och verkligen göra allt så finns sub 2.55, är det värt det? Blir det en ny satsning? Just nu finns suget igen….

Som avslutning – jag kollar då och då ålderskategoriseringen via https://rat.run/age-grading.

Min tid är värd 2.23.07 som senior, dvs kanske ska jag sluta säga att jag inte är en maratonlöpare? Men, det andra i detta system säger vilka tider jag bör göra på andra distanser, 18.50 på 5 km och 38.44 på milen med den maratiden – det säger att jag som gjorde milen på 37.10 tidigare i år borde springa maran på 2.51 alltså har jag farten men bör nästa gång pynta in ännu mer volym.

Första av fyra inlägg inför Malaga: https://springlfa.se/varfor/