All time (s)low – när vänder det?

0
40

Benen – fräscha. Flåset – OK. Känslan? För jävlig. Terrängmilen på 39:54 var den sämsta milstiden jag reggat på tre år. Åtta veckor med sjukdom till och från har tagit ut sin rätt. Välkommen säsongsvila!
Hösten har varit en dyster träningstid. Efter fiaskot på Prinsens Minne kom jag trots allt igång hyggligt igen. Med 37:34 på en kvällsmil veckan efter Helsingborg Marathon kändes det rätt optimistiskt inför Hässelbyloppet i oktober. Sen slog sjukan till och jag var av banan i en vecka. Sen har det varit, för att lämpligt använda vädermeteriologsuttryck, ”snöblandat regn med inslag av skit”. Men optimismen och motivationen har ständigt funnits där. ”Nu vänder det!”. Men det har det inte gjort. Droppen som fick bägaren att rinna över kom förra helgen, 10 terrängkilometer träningstävling. Förra året var jag i ”halvkass” form och gjorde 38:10. Detta året all time (s)low och sprang på 39:54. Nä nu skiter jag i det!

 

2 x 5km två veckor sedan, ruskigt dålig känsla
 
Men det gör jag inte så klart… Däremot tog jag en veckas vila och bestämde mig för att slopa all fartträning fram till 7/12. Känns idag som ett bra beslut! Tänkta halvmaran i Helsingör (som farthållare) fick ge vika åt Guds vrede i form av den karga svenska vintern. Snön låg tjockt på marken och vinden blåste hårt när vi imorse kollektivt gav upp på årets sista långlopp. Istället gav jag mig ut på 17km snölöpning med Erik och hittade bort till årets upplaga av Barncancerkampen. Löpning för en god sak och nu kände jag för första gången på tre veckor inga negativa effekter av rundan efter jag kommit hem. Bara den där härligt mosiga känslan i låren efter ett gott avverkat snöpass. Nu vänder det?

 

En fantastisk snörunda med Erik
 
Det ska bli intressant att se vad samma terrängmil avverkas på i vår efter en bra vinterträning med kombinerad fart- och distansträning. Långpassen (25km+) kör jag igång med 10 veckor innan Hamburg Marathon. Upplägget kommer att bestå av tre nyckelpass i veckan, ett med korta intervaller i hallen, ett tröskel ä- eller backpass och en lite längre helgrunda (mellan 17-25km). Nästkommande två veckor kommer dock enbart att bestå av ”myspass”, dvs distans och återhämtningspass. Kroppen behöver komma i synk igen och bli helt frisk innan julafton infaller, i år måndag 7/12. Vad är det som händer då? Fartpasset i inomhushallen startar. Passen jag älskar och hatar mest av allt på hela året. Vroom, vroom!

 

Snart dags att gå in i hallen igen – ÄNTLIGEN!
 
Jakten på bättre tider börjar således den 7/12 för min del men jag kan trots en tråkig höst titta tillbaka på ett riktigt bra löparår med PB på 10km (34:59), 10km löpvagn (38:41), 5km löpvagn (18:26) och halvmaran (1:24:08, första halvan på Köpenhamn Marathon). Utöver detta ännu en fullföljd mara under tre timmar (2:57 i Köpenhamn) och en stafettvinst och banrekord på Båstad Marathon. Sen utöver detta en drös med härliga tävlingar där alla utom Prinsens Minne gett mig en massa nya fantastiska löparminnen. I skrivande stund känner jag den där skönt trötta känslan av en kropp som avverkat ett bra pass, utan att för den delen kännas sliten. Hostan och sjukan känns äntligen som att den är på väg bort på riktigt och benen är pigga. Siktet är nu inställt på Sylvesterloppet i Helsingborg 10km på nyårsafton som blir ett kul ”bonuslopp” utan större ambitioner (om vädret är OK siktar jag och Elliot på ännu ett sub 40 lopp). Jobbsituationen börjar bli under kontroll, jag har börjat träna mindfulness och läsa ”självhjälpsböcker” varvat med Christopher McDougals nya bok. Jag vet, jag vet, det låter flummigt och pretentiöst men funkar för mig. Summeringen är att saker börjar falla på plats. Helt plötsligt känns det som att.. Nu vänder det!

  

  
Ha en härlig vecka löparvänner och spring lugnt. Det är trots allt 147 dagar kvar till Hamburg Marathon!
/Han med optimism

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här